Maskor bakom galler

Det nystas och sågas för fullt på häkten och anstalter. En pysselstund för själslig ro eller återfallsförebyggande verksamhet? Argumenten skiftar.

Text Ingela Hofsten
Illustration Ida Björs
22 augusti 2018

Det stickas dagar i ända på häktet i Göteborg. Och det är inte personalen som står för maskorna, utan frihetsberövade män i häktets gröna kläder. Det blir vantar, sockor och gosedjur. Någon gång en jacka till hunden därhemma. Till och med kalsonger har uppstått innanför de låsta dörrarna, och en bikini till en flickvän. Somliga följer mönster, andra experimenterar.
– En av killarna har ett barn hemma som har många nallar. Så han stickar nallemössor hela tiden, säger Marie Friman. Hon är kriminalvårdare och jobbar med så kallad Annan strukturerad verksamhet, ASV.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


I praktiken betyder det ofta: stickning.

På häktet är det stickbågar som gäller. Inga stickor. Saxar och den lilla krok som används för att peta garnet över bågens piggar är de enda vassa föremål som tillåts.
I slutet av varje pass räknas de och samlas in. Därför tar ingen med sig stickningen för att fortsätta i cellen. Men dagen efter är det träff runt bordet igen. Den brukar börja med att doften av kaffe och ljudet av svag musik sprider sig i lokalen, berättar Marie Friman. Så går klienterna och hämtar sina respektive påsar ur en hylla vid rummets kortända, slår sig ner och börjar sticka.
– Sen börjar pratet! Det är som om stickningen inbjuder till att lätta hjärtat, kanske för att man inte måste titta på den man pratar med. Och ibland gråter någon en skvätt.

Hon berättar vad hon fått höra männen säga: Att »när jag stickar tänker jag på dem på utsidan, det blir en sorts kärleksförklaring.« Eller »det ger en känsla av gemenskap att sitta kring ett bord och göra något tillsammans«.

Kallare dagar ute på rastgården går klienterna ofta i egenhändigt tillverkade mössor.
Framför Marie Friman ligger för dagen en chockrosa toppluva med lila tofs, slätstickad i fyrtrådigt akrylgarn och ett par nystickade sockor med sidenband inpetade i skaften.
– Stickningen är väldigt rogivande har jag märkt, säger hon, inte minst för personer med oroliga kroppar.

En av hennes klienter har adhd. Han säger sig kunna koncentrera sig längre än vanligt just när han tar till stickbågen. Skapande av olika slag är också ett bra sätt att skingra tankarna, konstaterar hon.
– Att ha stickat något blir ju också en kick för självförtroendet. Många av de här killarna tror nog inte att de kan skapa något själva, säger Marie Friman.

Ungefär samma erfarenhet har Roger Eklund. Även han jobbar med kriminella män, som produktionsledare på anstalten Högsbos snickeriverkstad i Göteborg. Verkstaden ingår i Krimprod, en av 39 »produktionsenheter« som är knutna till anstalter runt om i landet. Det kan handla om mekanisk industri, textilproduktion eller tvätterier. »Återfallsförebyggande verksamhet«, kallas det också. Syftet är att förbereda klienterna för ett yrkesliv på andra sidan muren. På just Högsbo görs hus av mindre format – Attefallshus, förråd, lusthus och kaninkojor – tillsammans med kölbockar till båtar och utemöbler. Här målas också, förpackas skruvar och repareras. Ömsom för hand, ömsom maskinellt.
– När vi lagar pinnstolar jobbar vi alltid för hand. Och när vi fick in en byrå med teakfanér för ett tag sedan var det givet att sickla för hand. Man behöver ju känslan, säger Roger Eklund.

När de har färre stora beställningar brukar han föreslå klienterna att tillverka något för egen del. Skärbrädor, piedestaler, skrin och leksaker.
– Du vet, stoltheten när de har gjort något sådant och säger att »den här ska jag ge till morsan«.

I arton år har han jobbat på att bygga upp klienters självkänsla genom att ge utmaningar och visa tillit.
– Men det är ingen vits att skälla på de här killarna. Sedan de var barn har de fått med sig att de är kassa, så det rinner bara av dem. Överlag är det så.

Uppmuntran fungerar mycket bättre är Roger Eklunds erfarenhet. Klienter som jobbat länge på verkstaden får också lära upp nytillkomna, som ett led i att bygga upp självkänslan.
– Att ha något för händer är värdefullt, säger han och lägger till att helgerna ofta är ett helvete för många i arbetsgruppen.
– Dagarna i verkstaden däremot går fort, vilket väl tyder på att de kan koppla bort sina känslor när de skapar något.

Genom åren har han arbetat upp kontakter med snickeri- och målerifirmor, företag som inte har något emot att anlita före detta fängelsekunder. Han har flera lyckade exempel på tidigare klienter som funnit en ny väg i livet efter att de muckat. Senast skickade han iväg en kille till ett snickeri.
– Det är ju gôtt när en får ett sms sen, med en bild på hans körkort och texten: »Utan dig hade jag aldrig klarat det här, tack för all hjälp!«­

22 augusti 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy