»Jag är uppvuxen i Japan och gick min första keramikkurs när jag var nio år gammal. Det passade mig direkt. Jag kunde uttrycka mina känslor genom leran och utbildade mig senare till keramiker. Konkurrensen är stor. Det är väldigt många som jobbar med keramik i Japan.
När jag såg det svenska bandet The Cardigans på teve letade jag fortfarande efter en egen identitet i mitt skapande. The Cardigans hade en stil som var nostalgisk och ändå modern. Det var precis vad jag letade efter. Jag lämnade Tokyo och flyttade till Öland för att gå en keramikkurs på Capellagården. Sen gick jag en masterutbildning på HDK i Göteborg också.
För några år sedan skulle jag ha en utställning på ett svenskt galleri tillsammans med textilkonstnären Åsa Pärson. Galleriet föreslog att hon skulle hämta inspiration från den japanska traditionen och att jag skulle hämta inspiration från den svenska. Jag kände inte till så många olika kulturområden, men tänkte direkt på folkdräkterna jag hade sett när jag firade midsommar på Öland. Min kompis morsa hade folkdräkt. Hon hade berättat lite om den och jag tyckte att det var spännande.
Många folkdräkter är randiga. Det är svårt att hitta ett eget uttryck i ett randigt mönster eftersom många företag och konstnärer redan gör sådana mönster. Då började jag tänka på ett barndomsminne. I den japanska grundskolan får man lära sig att skriva tecken med pensel. Vi kallar det Syodou eller Syuuji. Penseln doppas i skålar med tusch eller bläck. Linjerna blir väldigt personliga. Det är både konst och skrivande på samma gång. Jag tänkte att det borde gå att kombinera den japanska kalligrafin med den svenska folkdräktstraditionen.
Jag provade att måla randiga mönster i både gult, brunt, svart, blått och rosa. Den rosa färgen var svårast. Den bara försvann. Det tog lång tid innan jag fick fram en stabil rosa. Att måla på keramik är inte så enkelt eftersom leran suger upp färgen. Man kan inte ha för mycket vatten och inte för lite. Linjerna blir i alla fall väldigt personliga. Jag målade på både koppar och fat och kallade mönstret för »folkdräkter«.
I Japan har vi inga folkdräkter, men vi har kimonos. Räknas det? Färgerna är väldigt annorlunda. I Japan är det mycket mer diskret med bruna och jordiga färger. Inte så starka färger som ni har. Jag har försökt blanda svenskt och japanskt. I min webbshop får jag beställningar från både Sverige, Japan, Tyskland, England och Ryssland. Ryssland känns lite oväntat!
I Japan är det status att göra brukskeramik. Vi tycker att det är fint att göra saker som används i vardagen. Det är också viktigt att skilja på proffs och icke-proffs. På keramikutbildningen hade vi tekniklektioner hela tiden. När jag kom till Sverige var det mycket mer fritt. Det var oväntat, men jag gillade det. Samtidigt uppskattade jag att jag hade gått den japanska skolan, det var en bra grund för att kunna utvecklas.
I Sverige har jag övat mig i att göra föremål som inte är helt perfekta. Då får man fram personligheten bättre och det var ju faktiskt precis det jag ville hitta. Ett eget uttryck.«
