Märta och gänget

Men hon var inte ensam om något av det.

Märta Måås-Fjetterström var som de flesta av oss, en i ett gäng. Hon var inte ledaren. Hon gnetade på, steg för steg, men i ett unikt sammanhang, nämligen som en del i ett av de första kvinnliga yrkesnätverken i Sverige. Ett nätverk av kvinnliga konstnärer och konsthantverkare som prövade nya vägar, försökte försörja sig själva utan förebilder – ja, nästan bli män – och som hjälpte varandra framåt. De möttes förstås på Högre konstindustriella skolan, den tidens Konstfack.

Märta Måås-Fjetterström var som de flesta av oss, en i ett gäng.

Långt innan Märta skrev på för sin första fasta anställning hade hon för samma tjänst framhållit sin kollega och livskamrat Anne Frykholms särskilda lämplighet. Vännen Clary Hahr ställde ut och sålde Märtas textilier i London. Och under den berömda konflikten kring Märta Måås-Fjetterström på Malmöhus läns hemslöjdsförening som slutade med att hon fick sparken, skrev kurskamraten Hannah Wijnbladh upp både hennes »Staffan stalledräng«, bonaden som gjorde att hon fick gå, och hennes »berömvärda« insatser hos föreningen, i tidskriften Idun som alla läste.

Märta Måås-Fjetterström var inte heller den givna ettan. Tidens ledande textilkritiker Elisabeth Thorman funderade offentligt över om Maja Sjöström kanske ändå var snäppet vassare. Vid världsutställningen i Paris 1925 kom både Annie Frykholm och Maja Sjöström hem med personliga Grand Prix, men inte Märta.

Det som till slut gjorde henne helt unik var att hon överlevde funktionalismen. Det gjorde hon på pin kiv.

Men att det är Märta Måås-Fjetterströms namn som står i eldskrift i dag får förmodligen tillskrivas företaget AB Verkstaden för Svenska mattor som bildades ett par år efter hennes död och så småningom tog Märtas eget namn. Det har fortsatt väva hennes mönster, fortsatt marknadsföra hennes namn och arv – nu i åttio år efter hennes bortgång. Medan det av kollegornas verk finns sorgligt lite kvar. Varken arkiv eller verk har sparats. Att skriva en bok om Märta Måås-Fjetterström var svårt, för att så mycket av hennes personliga dokument hade försvunnit. Att hitta berättelser, bilder om hennes vänner och kollegor var nästan omöjligt.

Det är i princip ett under att det under de senaste åren kommit böcker om Maja Sjöström (som bland annat inrett Stockholms stadshus), Maja Andersson (verksam inte minst på Handarbetets vänner) och Agda Österberg (Libraria). Nu väntar jag på berättelserna om Annie Frykholm, Agnes Branting, Carin Wästberg och Lilli Zickerman.

Fast jag är rädd att jag får vänta förgäves.

Annika Persson är journalist, redaktör och författare. Hennes senaste bok heter Var vid gott mod och handlar om Märta Måås-Fjetterström (Albert Bonniers förlag).