I flera år hade Marie Felth, 26, målat mönster som upprepade sig på akvarellpapper. Snirklar, streck och virrvarr. Fascinerat hade hon stirrat på de skillnader som uppstod fastän hon gjorde samma sak om och om igen – i laveringarna, i storleksförskjutningarna, i färgbytena, i linjer som ömsom blev tydligt markerade, ömsom vaga eller veka.
Till kandidatexamensjobbet på textilutbildningen på HDK vid Steneby ville hon fortsätta undersökningen, men i annat material och tekniker.
– Om du målar är du hänvisad till papprets storlek. Jag ville hitta något där jag bara kunde fortsätta och fortsätta, så länge jag orkade och ville. Och där jag precis som med färgen kunde jobba både fint och grovt.
Det blev virkning, och hon beskriver teknikens inbyggda långsamhet som ett plus.
Materialet i sin tur, blev tagel. Hon färgade in det i akvarell-lika toner, från mossgrönt till eldrött.
– Naturfibrer är spännande. De kommer någonstans ifrån och har en historia, ett sammanhang. Dessutom är de både föränderliga och förgängliga. Till slut hamnar de i komposten.
Materialet låg dessutom nära till hands, eftersom hon är tapetserare i grunden, van att stoppa möbler med stickigt, stadigt och glansigt tagel
– Som grovt människohår ungefär. Det vill gärna fara iväg och göra som det vill.
Genom att kombinera strån i olika nyanser, kunde hon blanda ihop precis de färger som hon var ute efter. Och genom att variera mängden av strån i virkningen, många ibland, få ibland, kunde hon också laborera med grovleken.
Och resultatet? Ornamentik. Som om en udda spindel spunnit en medaljongtapet ungefär.
Och än är det inte slut. Kanske är det här ett evighetsprojekt. Till höstens utställning på Not Quite i Fengersfors, Dalsland, ska Marie Felth se hur stort hon kan jobba och kanske klä in ett helt rum.
– Jag målade akvarellmönster i flera år. Jag gillar upprepning. Jag håller på tills jag tröttnar.
