Människa mot maskin

På pappret såg tillverkningen av glasbrukets deglar ut att kunna effektiviseras. Men kärlen med flytande, glödhet glasmassa sprack. Sedan dess är Sveriges hemligaste hantverk vad det alltid varit. En långsam och lerig historia.

Text Petter Eklund
Foto Lina Alriksson
5 december 2018

Glaset på våra glasbruk smälts i deglar. Det är bastanta kärl av lera, det material som bäst klarar av glasugnarnas hetta på 1400 grader, nära stålets smältpunkt.
På landets äldsta glasbruk, Kosta mitt i smålandsskogen, byggs de helt för hand.
– Tänk att få leka med lera och få betalt. Det är inte många som får ha det så, inte på ett glasbruk i alla fall, säger Peter Meinking gladlynt, medan hans händer snabbt rör sig runt en växande cylinder som liknar ett skorstensfundament eller en korg till en luftballong.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Men det är knappast leker, som han gör. Just nu är Peter Meinking den ende i landet som behärskar hela processen, från lera till färdigbyggd degel, och en av få i Europa med den kunskapen i nyporna.
– Det är primitivt egentligen. Allt är handgjort, säger han om hur han modellerar tio lager lera mot en stålform enligt en metod som ursprungligen kom till Orrefors 1947 med den engelske mästaren Mr Totel.

Men det finns inga manualer i det här yrket. Kunskapen måste tränas in. Den skenbara enkelheten rymmer djup specialistkunskap. Minst fyra, fem år får man räkna med att nöta, innan kunskapen förhoppningsvis sitter.
– Du måste vara enveten, seg och uthållig. Det är en fördel att vara lång också, då når du lättare, säger Peter Meinking och beskriver hur han jobbar.

Degeln tummas upp i ett svep under en och samma dag för att inte leran ska torka ojämnt och det ska uppstå spänningar. Det tar drygt nio timmar och kräver runt 350 kilo lera, som vrids på plats med fingrarna.
– Jag viker undan tummen så mycket jag kan. Höjden styrs med pekfingret, men själva trycket hamnar längre upp på handen.

Det ser ut som om han vrider en skruvmejsel ungefär, men i själva verket skrapar han leran samtidigt som han trycker den hårt inåt.
– På det viset elimineras risken för blåsbildning.
– Men en viss mängd små blåsor måste ändå finnas, de ger elasticitet i leran, förklarar denne degelmakarmästare.

Från lera till helt färdig degel tar det emellertid runt 28 timmars modellerande och jämnande. När cylindern byggts klar och stålformen lyfts ur, ska kärlet putsas med kniv. Och putsas igen.
– Man gnor fram och tillbaka tills man får upp en blank yta. Först då syns det om man gjort nåt galet.

Renligheten i verkstaden är viktig. Inga främmande partiklar får komma in i leran. En inbakad och ovälkommen torr lersmula i kärlet, kan leda till fatala sprickor så småningom. »Även om det ser stökigt ut, är det rent på rätt sätt«, säger Peter Meinking.

Redskapen är enkla, men precis de han behöver; stekspadar som hans mamma brukade steka plättar med, äldre knivar av mjukt stål, fyndade på loppis. Med tiden slipas knivbladen ner till tunna specialistredskap.
– De är som bäst när de är som smalast, strax innan de går sönder.
Färdigbyggd ska cylindern torka, först i en fuktkammare i tre månader, därpå i ett lager under ett år, gärna längre.

Annars kan det gå illa.

Ett kärl som ska rymma glödande och flytande glasmassa får helt enkelt inte spricka.

Flera svenska glasbruk köper numera sina deglar maskingjorda från Tyskland, men de duger inte på Kosta. Det tar visserligen en fabrik tio minuter att pressa en degel, men oftast är de sköra, spricker lättare och släpper material – trots att det handlar om samma slags lera. Den manuella arbetstiden kostar förstås också, men i slutänden tjänar bruket på de handbyggda deglarnas höga kvalitet: Man slipper sprickor och föroreningar i glasmassan. Handbyggande går dessutom snabbt att anpassa, det är en fördel. Peter Meinking kan omedelbart göra de ändringar som behövs. På fabriksgolvet ställer man däremot knappast om produktionen efter en liten beställning från Kosta på, säg, trettio deglar av en viss typ.

Leran till degelns botten är mjukast, väggleran är lite hårdare, kupan och ›snabeln‹ överst är modellerade av den hårdaste leran. Men när degeln torkar på allvar ska allt material hålla samma fuktighet.

Tanken är att Peter ska bygga en degel i veckan. Men andra arbetsuppgifter stjäl tid. Han underhåller, murar och gjuter ugnar. Samtidigt är åtta ugnar med en degel i varje ständigt igång på bruket. Glasproduktionen pågår fem dagar i veckan. Varje degel håller för sextio, sjuttio smältor, sedan måste den bytas ut.

Tidigt i de svenska glasbrukens historia byggdes kärlen istället av kringresande degelmakare, framförallt från Tyskland. Grupper reste runt och tillverkade ett årsbehov för de olika hyttorna. Men så småningom skaffade sig Orrefors och Kosta egna verkstäder.

Degelbyggarna hade historiskt sett lägre status än glasblåsarna, och än idag kan Peters jobb betraktas med viss skepsis.
– Somliga kan säga att jag står där och kluddar, men de fattar sällan att utan mig skulle ingen kunna arbeta i glashyttan.

Han följer brukets arbetstider, från halv sju till halv fyra, men ingår inte i några av de klockstyrda arbetslag som präglar glasblåsningen uppe i hyttan. Här nere är det lerans långsamhet som härskar. Han är en av få på glasbruket som arbetar på det viset. Glasblåsarna slutar prick klockan 15.30, går prompt hem och lämnar Kosta öde. Men i degelverkstaden kan arbetet fortsätta i timmar.
– Leran bestämmer, den måste ha sin tid.

Peter Meinking lärde sig degelbyggandet på Orrefors, men han härstammar inte från Glasriket. Pappan flydde från kriget och kom till Sverige 1944. Peter växte upp i Södertälje.
– Jag var fullfjädrad ekonom och satt på Skatteverket med deklarationer.

Men han gillar att bygga saker och arbetade snart med Saab 9000-bilar istället.
– Du ser att det händer något. Sitter jag och vänder papper en hel dag märker jag ingen skillnad.

I slutet av åttiotalet flyttade han och familjen till Småland på jakt efter ett bättre boende och bra miljö för barnen. Glasbruken sökte folk och via ett telefonsamtal fick Peter fast an-ställning på Orrefors. Han lärdes upp till glasblåsare men arbetade senare vid vannan, och avancerade till verkstadsledare för »snöbollsverkstaden«, det arbetslag som gjorde en av Orrefors storsäljare, Ann Wärffs ljuslykta Snöboll.

1994 fick han tips om att degelverkstaden behövde folk. Degelmakarmästaren Theo Deckert skulle snart gå i pension och kunskap behövde överföras. Verkstaden var en tegelbyggnad från 1930–40-talet. Väggarna hade isolerats med tjugo centimeter vass och putsats med lera. Eternit i taket, fuktig luft. Väldiga deglar stod uppradade som gravurnor belysta inifrån av glödlampor som fick luften att röra sig lagom mycket. Byggnaden var fenomenal på att behålla fuktighet.

Han lärde sig den långa, gradvisa vägen från enkelt till svårt. Började med lerkörning, göra ringar till ugnarna, sedan en degelbotten.
– Det var gammal kunskap som hade gått från mun till mun. »Gör så här. Varför då? För att vi alltid har gjort så.«

På så sätt lärde han känna materialet inifrån och alla de viktiga kunskaper, tips, regler och knep som styr tillverkningen. Vid den tiden arbetade fem man i verkstaden.
– Jisses, vi gjorde 220 deglar om året då, och alla moment var igång samtidigt.

Men år 2013 skedde det otänkbara: Orrefors, det anrika bruket, kristallstjärnan i varumärket, stängdes och personalen sades upp. Även Åfors glasbruk lades ner. Degelverkstaden stängdes och massor av kunskap dunstade bort.

Lerringar som så småningom ska flyta på glasmassan i degeln.

Peter blev golvtillverkare på Khärs i Nybro.

Men det dröjde bara något år. Sedan hörde glaskoncernen av sig. De tyska deglarna var inte bra. I december 2015 startade Peter ensam upp degelverkstaden igen. Ett år senare flyttade den till sin nuvarande plats, bakom en anonym dörr mellan köpladorna på Kosta.

Deglarnas liv börjar åttio meter ner i en lergruva i Grossalmerode, öster om Kassel i Tyskland. Där bryts den fina, världsberömda leran mer eller mindre för hand i trånga gångar. Hälften av leran bränns och krossas till chamotteliknande partiklar, resten torkas och mals till pulver.

I verkstaden i Kosta blandas hälften obränd rålera och hälften bränd. Med redan bränd lera i massan, kommer degeln att krympa mindre under torkning och bränning, och risken för att den ska drabbas av spänningssprickor minskar. Tvåhundra kilo åt gången knådas tillsammans med fyrtio liter vatten i en lerkvarn. Sedan skärs leran
i avlånga bitar och travas på en pall till en stöpa på fem tusen kilo, en hög av lerstänger. Där ska den sedan mogna. Efter några månaders vila blandas sedan ett par hundra kilo
i maskin till olika hårdhetsgrader. Leran till degelns botten är mjukast, väggleran är lite hårdare, kupan och »snabeln« överst är modellerade av den hårdaste leran.

Men när den färdigbyggda cylindern torkar på allvar ska allt material hålla samma fuktighet.

Det är kring deglarnas torkning som en viss mystik framträder, något som inte går att mäta eller riktigt begripa. De långa torktiderna är avgörande men också en smula provocerande för ett glasbruk som hela tiden vill vinna tid. Också Kosta vill rationalisera. Det ledde för ett par år sedan till att forskningsföretaget Ri.se, före detta Glafo, glasforskningsinstitutet i Växjö, anlitades för att testa om deglarna kunde användas efter kortare torktid. Ja visst, visade en rapport. Efter tre månaders torkning skedde ingenting mer i leran enligt instrumenten och deglarna borde gå att ta i bruk. Kosta körde igång. Tre deglar testades.

Alla sprack.

Men Peter var inte överraskad. Trots att instrumenten inte registrerade någon förändring, händer något i materialet över tid.
– Hokus pokus, säger Peter Meinking och berättar om gamla smältare på Orrefors som smakade på mängen, den grusiga materialblandning som ska smältas till glas, som förr innehöll både arsenik, kobolt och bly.

– De stoppade fingret i mängen och smakade om blandningen var rätt. Kunskapen satt i ögon och tungspets.

– Händerna är fantastiska eftersom man hela tiden känner vad man gör. Du känner höjdskillnader på en gång när du jobbar till exempel. På en slät metallbit kan fingrarna hitta ojämnheter så små som en tusendel av en millimeter som inte ens syns för ögat, konstaterar Peter Meinking, vars deglar utöver att användas på Kosta också säljs till glasbruken i Målerås, Reijmyre och mindre studiohyttor.

Han minns också en äldre ugnsgjutare som var astrologiskt bevandrad och som vägrade gjuta de dagar då Merkurius stod mot Pluto på ett visst sätt.
– Vi lyssnade med ett halvt öra på gubben, men de gjutningar som gjordes de dagarna sprack ofta. Han hade rätt. Den kunskapen hade varit bra att ha dokumenterat bättre. Och ser man till leran, så är den vissa dagar förbannat hård. Andra gånger känns den konstig, fast den är av bra kvalitet, funderar Peter Meinking och kommer in på det laddade ögonblicket när deglarna så småningom ska tas i bruk.

Då har de alltså torkat i minst ett år och cylindern ska långsamt hettas upp till 1300–1400 grader under en vecka. Därpå lyfts den med truck in i den ugn som behöver ny degel.
– Då är man inte uppkäftig. Det tar inte många sekunder innan den glödande degeln börjar fresta på slangar, hydraulik, däck och annat. Det måste gå undan!

Efteråt höjs ugnstemperaturen ytterligare och degeln tätbränns under sex till tolv timmar. Den glaseras inuti också, med glaskross som smälter och stryks på insidan, och till sist, efter ett och ett halvt års hantering, är den redo att tas i drift.

Sedan tar det fyra månader till ett år innan den är utsliten, beroende på vilket glas som smälts.

Men upplägget med en enda degelmakare är skört. Det insåg glasbruket i våras. Då föll Peter ner från ett tak, skadade foten och var borta i sex veckor. Det betydde sex deglar mindre, ett hål som är svårt att fylla ensam.

Sedan dess har han fått två lärlingar.

En av dem, Mattias Friberg, är i tjänst just idag. Han är glasarbetare i grunden, men nyfiken på degelmakeriet.
– Det är tänkt att jag ska lära mig det här, men det tar så lång tid, säger han och putsar en ring i lera, avsedd att flyta på glasmassan i degeln.

Peter kollar arbetet.
– Formen är jättebra, men nu behöver du stänga porerna lite mer, säger han. Fram med kniven, hitta den rätta glansigheten i ytan.

Gammal kunskap flödar över för nya arbetsdagar.

5 december 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy