Mannen i näverstövlar

Vladimir Yarish gnolar den välbekanta melodin. Frågar man vad björken har för betydelse i Ryssland nämner alla den urgamla folkvisan i svävande moll.

Björken är ryssarnas träd. Vördad och älskad i gammal folktro har den besjungits i sagor, sånger och dikter. Konstnärer har ägnat sig åt att fånga dess stämningar.

Det skira ljuset i en björkskog, kala bländande stammar mot en stålgrå vinterhimmel, de gula löven som ett gyllene hårsvall om hösten. Det är romantiskt och mytiskt.

Ett sagoträd som känns igen på den vita, lena stammen. Och det är inte minst där som superkrafterna sitter, i den magiskt mångsidiga björknävern.

– Jag förälskade mig i nävern på en gång, säger ryske mästarslöjdaren Vladimir Yarish där han står i sin verkstad. Lokalen ligger i ett gammalt kloster i Novgorod, en stad i västra Ryssland.  Fönstren har galler i böljande former och utanför glimmar solen i förgyllda lökkupoler.

Renhållningsarbetare i illgröna västar sopar gatorna med björkriskvastar och på klostergården matar pensionärer duvorna.  Trapphuset är mörkt, slitet och fuktigt men inne i det lilla kvadratiska rummet är det stökigt och varmt.  På bordet ligger högar av näversjok, nystan av näverremsor och hela »näverrör«, tagna i ett stycke från en fälld björk.

Vladimir Yarish föser undan näverbitarna, ställer fram tekoppar och berättar om hur hans liv tog en ny vändning när han fick en liten flätad korg i födelsedagspresent för trettio år sedan. Den lilla, lilla korgen var verkligen inget märkvärdigt, han har inte ens kvar den, men den talade till honom, gjorde honom nyfiken och han ville veta allt om hur den var gjord.

Mannen som gett honom korgen visade honom och efter det började Vladimir Yarish fläta egna och blev fast.

Under tio års tid var näverslöjden ett intresse vid sidan om jobbet som musiker med dragspelet som instrument. Men under perestrojkan i början av 1990-talet blev det återigen möjligt för människor att intressera sig för gammal rysk kultur och Vladimir Yarish fick frågan om han ville lära ut det han kunde.
– Under sovjettiden var det nästan förbjudet att undervisa vuxna om folklig kultur, det fanns en rädsla för att unionen skulle splittras eftersom den bestod av så många olika folkslag. Men efter perestrojkan sökte folk en ny identitet som nation och då blev både kyrkan och gamla ryska traditioner intressanta.
– För mig blev det avgörande att börja lära ut. Du måste fördjupa dig och kunna så mycket mer om du ska lära andra, så då började jag studera näverslöjd på allvar.

Det finns ett filosofiskt talesätt som säger »lär känna dig själv och du lär känna världen. Lär känna världen och du lär känna dig själv«.

Vladimir Yarish känner nävern och genom den lär han känna världen. Och världen lär honom mer om nävern. Hans kunskaper har tagit honom till USA, Sverige, Finland, Baltikum och Tyskland.

I dag är han nävermästare, undervisar, har skrivit en bok på engelska som getts ut i USA och flera artiklar på ryska.

Till vardags ger han kvällskurser på Palatset för Kultur i Novgorod, en kvällsskola för alla som vill hålla på med konst och hantverk. I sin egen verkstad utforskar och prövar han gamla tekniker och handgrepp för att förstå mer om hur nävern har använts världen över av tidigare generationer.

För några dagar sedan fyllde han sextio och blev pensionär men har inte slagit av på takten. Tvärtom. Nu vill han skriva ännu en bok, fortsätta med sina kvällskurser och resa för att studera nävern ännu mer.

Björken växer på norra halvklotet i de områden som har fyra årstider. Och sedan urminnes tider har människor i Skandinavien, Ryssland, norra Kina, Japan, Kanada och norra USA använt sig av näver. Det är ett supermaterial som kan användas till nästan allt. Om man skulle jämföra med ett modernt material påminner björknävern om dagens polyetenplast som finns överallt, i burkar, flaskor, rör, slangar, påsar, folie och kläder.

På samma sätt har nävern använts för allt från burkar, korgar, väskor och kontar till kläder, skor, byggnadsmaterial, isolering, rep, båtar och till att skriva på. I Novgorod har arkeologer fyndat över tusen näverbrev. Det är korta meddelanden inristade på näverbitar, som ett slags medeltida sms, där människor berättar kärnfullt och vardagligt om glömda skjortor, bröd, kärlek och familjeproblem. I Novgorods fuktiga lerhaltiga jord har breven bevaras eftersom näver står emot röta så bra.

Nävern är dessutom lätt och vattentät och  isolerar mot både kyla och värme, precis som en termos. Mjuk och böjlig går den att fläta eller använda i hela sjok. Den är också fantastisk att elda med, några strimmor näver får fart på den bråkigaste eld, mycket bättre än tidningspapper.

Nävern flyter också på vatten och har använts som flöten vid nätfiske. Den har konserverande egenskaper så mat som förvaras i näverkärl sägs hålla bra och näverburken tar varken upp lukt eller smak från det som lagts i den.

Den som på rätt sätt lägger ett nävertak på sitt hus behöver inte oroa sig för taket igen på närmare femtio år. Ute i skogen kan vandraren riva av ett stycke näver och vika ihop till en »riva« att dricka ur eller plocka bär i. Det går också att torrdestillera nävern så att den ger ifrån sig tjära som kan användas som lim, och blandar man tjäran med bivax får man så kallad ryssolja, som har använts för att smörja stövlar och seldon med. Den har en stark doft och användes tidigare mycket i Ryssland, därav namnet. Den anses också ha läkande egenskaper…

Ett supermaterial helt enkelt som det bara är att ta för sig av. Eller?

I Ryssland växer en femtedel av världens skogar. Men enligt Världsnaturfonden får otillräcklig lagstiftning, svag myndighetsutövning och bristen på regler till följd att skogen hanteras och avverkas på ett sätt som hotar stora naturvärden.
– Här i Ryssland kan man bara gå ut i skogen och skörda, det är inte så stränga regler ännu. Skogvaktarna vet att björkarna inte förstörs om man tar nävern på rätt sätt, så de låter mig hållas. Men jag skulle inte gå ut med en hel grupp och låta alla ta, säger Vladimir Yarish.

När man river nävern från trädet ska det ske under björkens savningstid och kan göras på olika sätt.

Om det är en rakvuxen björk fäller Vladimir Yarish den först och sticker sedan en halvmeterlång smal metallspets, av vissa kallad holkkniv, mellan virket och nävern och drar runt ett varv för att lossa nävern från stammen. Som när man stoppar in tårtspaden under en nygräddad kaka och lösgör den från bakformen. Sedan delar han in den i stycken och kan dra av nävern som hela rör. Men oftast tar han sjok och drar av strimlor spiralvis från stammen och låter trädet stå kvar och växa, medveten om att inte ta för mycket eller för djupt, för då dör trädet.

Ställena där nävern har rivits bort mörknar och trädet börjar växa långsammare. Genom det blir virket extra hårt. Förr i tiden, före det moderna skogsbruket, lät man de mörka björkarna stå kvar och växa i flera år och när det behövdes särskilt hårt virke, för exempelvis yxskaft, fällde man dem.

Näverslöjden i världen kan delas in i två områden. Det ena börjar öster om Uralbergen och sträcker sig över Sibirien, norra Kina, Japan, Nordmerika och Kanada. Här växer björkar av arter med tjock näver, som kan tas i stora sjok och som framför allt har använts hel.

På 1700-talet reste den finlandssvenske botanikern Per Kalm ut som Linnés lärjunge och kom till Kanada. Där blev han mäkta imponerad av de kanoter som indianerna gjorde. De var elva meter långa och fördes fram av fjorton man och kunde ta över tre ton last. Stora sjok av näver spändes runt en lätt träkonstruktion och skarvarna syddes ihop med rötter och tätades med kåda. Entusiastiskt skrev Per Kalm hem till Finland och menade att kanoterna skulle passa även under nordiska förhållanden för att frakta laster inifrån de finska väglösa skogarna via sjöarna ut till kusten. De indianska kanoterna kunde ta större frakter än träbåtarna som användes där hemma och de var lättare att bära mellan vattendragen. Och nävern växte ju utanför dörren.

Men kanoterna blev aldrig någon succé. Per Kalm hade missat att det är skillnad på näver och näver, björk och björk.  I Nordamerika växer pappersbjörken vars näver går att dra av i flera kvadratmeter stora sjok som är lätta att sy i när de är färska.

I Skandinavien, västra Ryssland och Baltikum används främst näver av glasbjörk, som är mjukare och tunnare och som passar bättre till att fläta eller använda hel till mindre föremål.

Ursprungligen har de flesta slöjdtekniker sannolikt uppstått ur behov, när problem har behövt lösas, och fått extra näring av materialens specifika egenskaper och utseende. Sådant intresserar Vladimir Yarish allra mest. Han talar sig varm för det han kallar traditionen och i verkstaden prövar han ständigt nya tekniker och lär sig dem till fulländning. I sin undervisning har han sedan något för alla.
– När man undervisar vuxna måste man hela tiden föra en dialog med dem om vad de vill. Med barn är det annorlunda, de får göra det som läraren bestämmer. Men de vuxna kommer hit med en idé, en bestämd önskan och jag måste kunna så mycket att jag kan fånga deras intresse och låta dem göra något som de känner att de vill.

Det gör han i Palatset för Kultur. Namnet låter pampigt, men själva byggnaden är inte så kunglig utan mer en sovjetisk skapelse, stor och kantig ligger den liksom utslängd på en trasig asfalterad parkering bredvid resterna av Novgorods gamla ringmur. Ett palats för alla som vill bli kungar i sina egna kreativa riken.

Rysk schlager strömmar ut från aulan där en kvinna i blonderat hår sjunger med smäktande vibrato. I ett ljust rum ligger frukter, flaskor och blommor konstfullt arrangerade på sidendukar. En koncentrerad grupp målar av i tystnad.  Vladimir Yarish rusar uppför de nedslitna trappstegen, lägre i mitten där många fötter trampat. Går förbi en grupp gymnastiktjejer som tänjer i spagat och öppnar dörren till en sal där små barn i svarta dansdräkter och vita strumpbyxor övar balett, innan han ångar vidare och låser upp ståldörren till sitt rum.

Tampade burkar, flätade fåglar och målade skålar står travade på hyllor ända upp till taket. Alla som går hans kurser måste lämna kvar ett föremål i verkstaden och med åren har samlingen vuxit till flera hundra föremål tillverkade med olika tekniker. För det är det Vladimir Yarish samlar på; gamla tekniker. Som en detektiv söker han spåren efter bortglömd kunskap. Ofta går han till arkeologiska museet och söker bland näverföremålen där.

Han tar fram en burk, gjord i hel näver. Liten och brun är den och botten sticker ut en bit utanför sidorna som en kant. Runt kanten smiter en näverremsa åt som ett förslutande band. Inga stygn syns.

– Den här lärde näverslöjdaren Karin Lundholm från Sverige mig att göra. Hon visade en samisk teknik där man kokar nävern en kort stund i vatten. Då blir den som gummi och du kan dra ut den, tänja den och få den att smita åt tätt, tätt. Som en gummipackning. Det var helt nytt för mig och jag hade aldrig sett något liknande i Ryssland och därför betraktade jag det som en helt svensk företeelse, säger han.

Men så hittade han ett fynd i samlingarna på arkeologiska museet som påminde om burken och förstod att den var gjord på samma sätt. Men att den kunskapen hade försvunnit från Ryssland.
– Tack vare att de svenska samerna har bevarat sin kultur och tack vare att Karin Lundholm reste hit till Novgorod kunde jag återfinna den, säger han och ögonen strålar.

Nu vill han skriva om svensk näverslöjd. Han har besökt Sverige vid flera tillfällen och varit i 150 museer där han tagit över fem tusen bilder på svenska näverföremål.
– En av mina viktigaste uppgifter är att återupptäcka att lära ut bortglömda tekniker till dagens slöjdare. Om de känner till dem behöver de inte använda moderna material som lim och klister.
– Fast man får göra som man vill, lägger han till. Nu för tiden kan alla göra som de vill.

Liv Blomberg bodde ett år i Ryssland för femtonår sedan. Nu var det mesta sig likt, förutom att de ryska klassikerna idag läses på läsplattor i tunnelbanan.
Youri Sokolov är frilansfotograf i St Petersburg, efter detta fotouppdrag även nybliven ägare till flera nävermuggar vars täthet han vill undersöka.