Manglingsmagikern

Lappen satt på fönstret en halv trappa ner på Banérgatan 33 på Östermalm i Stockholm en marskväll 2001. Britt-Marie Soler hade som vanligt tagit hunden på kvällsrundan runt kvarteret Fanan 8 i hörnet Karlavägen Banérgatan och nu begrundade hon bekymrat textens budskap.

Nej, nej, nej.

Dagen efter klev hon in i det långsmala L-formade rum som hon då och då besökt förr – en av hennes söner kallade till och med den tidigare innehavaren för mormor – och där tre bergtunga, järnsvarta jättar till stenmanglar bredbent hävdade sin plats längs väggarna.

Det doftade nytvättat.

Planen var att övertala innehavaren att fortsätta med verksamheten. Den hade ju alltid funnits, sannolikt sen huset byggdes 1896. Det vore så vemodigt om den tvingades slå igen, tyckte hon.

Men beslutet stod fast.

Istället blev Britt Marie Soler med mangelbod.

Hon öppnade en månad senare, i april, onsdagar och fredagar. Till en början var haken möjligen att hon aldrig använt en stenmangel. Hon hade bara manglat för egen räkning i bostadsrättsföreningens hushållsmangel. Men hon introducerades för grunderna – att blöta, vika, dra tygerna i sträckaren, rulla upp på kaveln, mangla, torka på torkställningen och mangla på nytt – och satte igång. Idag, 2014, har hon det i kroppen.
– Jag har lärt mig några trick, säger hon ödmjukt och nämner inte att hon har rykte om sig att vara fantastisk skicklig. Eller som en av hennes både lin- och linnekunniga kunder säger »Det blir sååå fint, precis som det ska vara men som så få lyckas få till – fullkomligt slätt, glansigt, jämnt draget och utan minsta veck.«

Ett av »tricken« är att vika dukarna så att bårder, spetsar och ibland monogram inte pressas mot andra ställen på tyget under manglingen. Det hårda trycket kan annars få den allra lägsta relief att lämna avtryck.

Britt-Marie Soler är inte så noggrann i sitt civila liv, säger hon själv. Men i mangelboden finns inget alternativ. Det vet hon efter både trial and error.
– Svårast är egentligen att rulla upp duken jämnt på rullen, så att det inte blir veck och skrynklor. Man måste vara petnoga och mata upp långsamt, bit för bit. Annars får man göra om och göra om och göra om.

Och så måste man ta det varsamt. De brutalt tunga stenmanglarna är ökända för sin farlighet. För några år sen varnade till och med Konsumentverket för användning.
– Huvudsaken är att det alltid finns en rulle mellan marmorblocken, så att den tunga stenen som i mitt fall dessutom har en kista full av gråsten och järnskrot ovanpå, inte ramlar ner, säger hon.

Hon vet vad hon talar om. En gång hände det.

Men aldrig mer.

Så många konkurrenter har Britt-Marie Soler inte i dagsläget, trots att kunderna blir fler och fler. Sveriges mangelidkares förening är nedlagd sen länge. Men fram till 1940-talet låg mangelbodarna tätt.

De lär ha funnits i Stockholm åtminstone sen 1600-talet, och såvitt hon vet, är det numera bara till henne och till Rörstrandstvätten på Kungsholmen som de stockholmare som vill köpa stenmanglingstjänster kan gå. Där finns en mangel. Själv har hon tillgång till tre – även om en av dem är strandad för tillfället, i brist på dyr drivrem.

Hon trycker på en knapp och det karaktäristiska hjulet – som man förr i tiden drev för hand med en vev – börjar rulla, samtidigt som det tunga stenblocket skjuts fram över mangelrullen, eller kaveln, som just idag har en praktfull damast upprullad runt sig. Det är andra manglingen. Torrmangling. Vid den första var duken fuktig och tung – då hade hon först »dänkt« den, stänkt in den ordentligt med vatten och sen förvarat den i en plastpåse över natten för att få jämn fuktighet i materialet. Servetter ska vara särskilt blöta, påpekar hon.
– Det som manglas i en hushållsmangel går inte att jämföra med hur det blir i en stenmangel med glansen och den glatta ytan. Det beror på att klistret i linet pressats ut av det enorma trycket.

Hon fortsätter.
– Jag får se dukar som jag inte tror är sant. De ser ut som tavlor. Som den från Irland, med ett engelskt landskap, hästspann och natur. Jag har två kunder som har den. När damastdukarna kommer in, vet jag i princip inget om mönstren. Men när de börjar torka efter den första manglingen börjar bilderna framträda. Och efter sista manglingen fullkomligt strålar de fram. Det är nästan som trolleri.

Hon lättar på ett av de bruna, stadiga skyddspapper som hon skyddar färdigmanglade textilier med. På duken ligger en handskriven lapp med kundens namn. Han har betalat 100 kronor löpmetern för att få duken i toppskick.

Men ibland får hon kämpa med att få till den perfekta lystern och styvheten. Som när kunder kemtvättat sina dukar; »de blir liksom uppruggade i ytan«. Eller när textilierna torkats ovarsamt, så att linfibrerna snörpt ihop sig eller gått av.
–Tygerna blir som plisserade, konstaterar hon.

Men Britt-Marie Soler har valt att inte erbjuda tvätt.

Från sin barndom däremot, minns hon säljargumentet »lanttvätt« målat med sirlig skrift på mangelbodens fönster. På den tiden lämnade kunder in tvätt som sen hämtades av en tvättare som kört två och en halv mil från Västerhaninge, och som veckan efter kom tillbaka med rena textilier. Fram till 1920-talet fraktades tvätten med häst och vagn, för att bykas i sjöarna på Södertörn, ett hårt och slitigt kroppsarbete. Eller som den svensk-amerikanske prästen Gustaf Unonius skrev i en betraktelse i mitten av 1800-talet: »Det i Sverige pig-mördande arbetet vid tvättbryggorna, der de stackars qvinnorna måste, äfven under den kalla årstiden, ligga så godt som framstupa i vattnet«.

Under början av 1900-talet fanns det hundratals sådana småtvätterier på sjörika Södertörn. Torkningen skedde i laduliknande torkhus, med gles panel eller öppningsbara luckor så att luften kunde blåsa rakt igenom.

På den tiden tvättades fortfarande i princip all tvätt i här i landet för hand med klappträ och tvättbräda. Den första tvättmaskinen, som var i trä och drevs med vev, kom visserligen till i Storbritannien på 1700-talet. Men den elektriska tvättmaskinen dröjde in på 1900-talet.

Folkhemsprojektet den gemensamma tvättstugan spred sig från 1930-talet och framåt. Överraskande nog finns den nästan bara i Sverige.

Det stora genombrottet för tvättstugan och tvättmaskinen kom på 1950-talet. Det var bara några få år efter 1947-års statliga utredning »Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete«.

Vad gäller just manglingen, lär det ha funnits offentliga mangelbodar i Tyskland redan på 1300-talet och dragmanglar drivna av hästar tvåhundra år senare. Men på svenska landsbygden användes under hela 1800-talet oftast handmangling, med textilierna upprullade på en kavel som sköts framåt med handtagsförsedda kavelbräden av trä. Alternativt användes slätpolerade och skaftade glättstenar av glas eller sten. Mangelbräden vanligast norröver, glättstenar i Sydsverige.

På pappret är Britt-Marie Soler pensionär, 70 år idag. Men hon manglar på och har inga planer på att sluta, trots att flera hört av sig med önskan om att få ta över. Hon berättar om en av sina föregångare, den stramt korrekta men fantastiskt barnvänliga Astrid Olsson, som drev mangelboden i 50 år tills hon fyllt 85, periodvis med upp till sex anställda.
– Det är något konstigt med mangling. Man blir lite skadad. Alla mangeltanter håller på jättelänge, säger hon. Och ler.