»Man ska fan inte ge sig!«

Forskning utförs även bortom ord och utanför akademier. Åsa Pärson dyker allt djupare ner bland vävbindningar och material. Ibland når hon fram till insikter. I bästa fall till harmoni.

Text Malin Vessby
Foto Peter Hoelstad
28 januari 2015

Det var 1990 och tjugoåriga Åsa Pärson slötittade på teve. Där rullade en intervju med PLO-ledaren Yasir Arafat. Framför honom låg en matta med lugg. Röd, stor, mönstrad och handknuten. Hon satte sig upp, skärpt. Hur sjutton var den gjord? Det måste hon ta reda på. Och nyfikenheten överraskade henne, för hon var ju ingen praktiker utan snarare en modeintresserad teoretiker, tänkte hon. Men med Arafats matta förändrades allt.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Nästa för Åsa Pärson avgörande händelse: Hårsprayen. Hon hade gått ut sommarkursen i vävning på HV skola, Handarbetets vänner, och snart ytterligare ett år på Stockholms folkhögskola, på samma tema. Hon var fullkomligt uppfylld av att kunna göra eget tyg och saker att omge sig med. Handdukar. Mattor. Vardagsomsorg.

I den vevan gjorde skolan ett studiebesök på handvävningsutbildningen i Borås, som till hösten skulle länkas till textilhögskolan. Där hade de just avslutat ett rekonstruktionsarbete med textilier från vikingatidens Birka, och för att lösa uråldriga gåtor samarbetade eleverna med industrin, konsulterade spinnmästaren på textilföretaget Saxylle och sprayade varpen med hårspray för att få den att hålla bättre.
– Hårsprayen. Det lät så himla roligt. Det var då jag bestämde mig för att söka. Det där med att leta efter kunskap där den finns, oavsett om det är inom slöjden, industrin eller konsten, oavsett var i världen den förvaltas, det passade mig, säger Åsa Pärson idag, mer än tjugo år senare.

Och den inställningen har hon fortfarande. Detsamma gäller kompromisslösheten.
Också den uppmuntrades i Borås, på utbildningen som tyvärr är nedlagd idag. Hon kallar den för sin arbetsmetod.

Att målinriktat och envist dyka djupare och djupare ner bland material, färg och bindningar, utifrån mycket specifika utgångspunkter. Det är en slags forskning, men på eget bevåg.
– Man ska fan inte ge sig. Man ska verkligen försöka. Det är härligt att ha den inställningen inom vävningen. Däremot, ja, att jag har den också inom andra områden är ibland mindre smidigt…

Jag blir provocerad av dem som bara beskriver textil som något mjukt, varmt och mysigt. Det handlar om djup, professionell kunskap.

Den gamla varuhissen har stannat på våning fyra i Dekorhuset i före detta Gustavsbergs porslinsfabrik, på Värmdö utanför Stockholm. I den nedlagda fabriken hyr numera en lång rad konsthantverkare och konstnärer in sig. Flera hus har upplåtits till verkstäder och ateljéer.

I Åsa Pärsons ateljé sitter vävar uppnålade på väggarna. Där står också tre små öxabäckvävstolar med lodrät kontramarsch, utvecklade av vävkännaren Ulla Cyrus.

På det långsmala arbetsbordet ligger tillfälligtvis decimeterstora provlappar utströdda, hon har alldeles nyss redovisat ett stipendieprojekt.
– Det är sextiofyra variationer på tuskaft.

Lappar från projektet »sextiofyra variationer på tuskaft«. Favoriten, en rätt grov lapp med silke i varp och inslag, är utlånad till en möbeltygsfabrikant, för att se om de kan göra något av den.

Alla är alltså vävda med den mest grundläggande vävbindningen, där varje inslagstråd helt enkelt går omväxlande under och över den mötande varptråden.

Hon plockar upp en lapp. Av matt och torr bomull. Nästa är rami, därpå översnoddsull, översnoddssilke, metalltråd, cashmere… Och trots att de är utförda med samma slags vävbindning, skiljer sig lapparna markant åt. En är slät, nästa vågig, någon glansig, därpå matt. En är stadig, nästa skir, någon lätt som luft. Ett par har mönster, flera är ikatvävda, andra inte. Det är ett sextiofyralappars textilbibliotek.
– Jobbar man med »enkla tekniker« är materialet a och o, påpekar hon och drar en parallell till klädformgivning: Är plagg enkla i skärningen upplevs de som superexklusiva om man väljer rätt material.

Varpen är av tunt silkegarn, tänkt för sjalar.

Just en kombination av enkelhet och exklusivitet, skulle också kunna beskriva hennes eget uttryck. Sjalar, småvävar och möbeltyger har dämpade färger. Känslan är lågmäld. Nyanserna spelar huvudrollen.

Hon fortsätter.
– Ibland när jag hittar en i mina ögon perfekt textur med balans, skulle jag vilja stanna tiden och vara kvar i det jag upplever då. I harmonin. Jag har ofta en idé om en yta jag sett någonstans, eller hur jag vill att tyget ska reflektera ljus. Då räcker det för min del att jag får fram det i en provlapp.

Att göra föremål främst för att sälja, har däremot aldrig riktigt legat för henne. Hon gillar själva receptet, säger hon. Att lösa problem genom att kombinera material, färg och bindningar. Lösningarna kan man i förlängningen använda till något annat om man vill, men det är ofta sekundärt.
– Först och främst vill jag förstå.

Men apropå »säljvänligt« ligger det trots allt staplar med sjalar på en hylla i hörnet av ateljén – det är bland det närmsta hon kommer vad gäller att kombinera kommersialism med lusten att helt enkelt vara i vävandet.
– En sjal går liksom inte att ifrågasätta nyttan med. Den är självklar. Den värmer. Eller så kan man ha den för att vara fin, vira den runt höfterna på stranden, ha den som turban, bära i den, torka sig med den eller använda den som filt. Och samtidigt är det rakt upp och ner ett stycke tyg, sådant som jag gillar att göra.

Sjalarna på hyllan är smala, fiskbensmönstrade cashmeresjalar. Där ligger också dubbelvävda, rutiga varianter i bambuviscose och ull, en som hon sytt samman av smala ylleremsor och ytterligare andra i dubbelväv med veck. Hon säljer dem främst i London. Där har de större respekt för hantverk och fördjupning än i Sverige, menar hon. Där kan man också få betalt. Här, konstaterar hon, är det ängsligt märkesfixerat och priset den viktigaste parametern.

Jag kan nästan grina när jag ser vissa mattor, när man vet hur lång tid de tagit att göra. Att någon tyckt att det varit värt det. Att någon verkligen velat berätta något.
Det är fint!

På golvet ligger små luggmattor, lätt håriga efter att Siena, hennes rufsiga, blonda italienska fågelhund sovit där.
– Ingenting går upp mot gamla mattor och den omsorg om vardagstingen som är nedlagd i dem. Och tänk på mattullen! Sådan är svår att få tag på idag, om man inte använder handspunnet garn. När industrin hanterar ullen förlorar materialet ofta sitt naturliga fett, lanolinet, och därmed glansen, säger hon.
– Jag kan nästan grina när jag ser vissa mattor när man vet hur lång tid de tagit att göra. Att någon tyckt att det varit värt det. Att någon verkligen velat berätta något. Det är fint!

Sen Arafats tid har hennes hem fyllts med mattor. Dels ärvda efter farmor. Dels egenhändigt gjorda, men mest från besök i Marocko, Jordanien, Turkiet…

Hon reser över huvud taget mycket. Det är bara några dagar sen hon kom hem från ett ikat- och shiborisymposium i Kina, där hon både ställt ut och pratat, och hon har just bokat in sig på en jacquardkurs på kända La Fondazione Lisio i Florence, Italien, till sommaren. I den vevan ställer hon också ut i Japan. För att inte tala om arbetet på sidenväveri i Kambodja och Laos eller produktutvecklingen i Nepal.

Åsa Pärson med ikatvarp av blåfärgat silke i händerna.

Efter Borås, men före åren på Konstfack där hon senare tog en magister i textil och där hon nu jobbar trettio procent som lärare i vävning, arbetade hon dessutom en vår i en mattreparationsverkstad i Istanbul.
– Man hittar inte allt i lilla Sverige. Och höjer man blicken blir livet mer spännande. Jag blir faktiskt provocerad av dem som bara vill ha material som de får tag på utan minsta motstånd. Det begränsar något enormt. Om man vill nå fram till ett uttryck, så får man väl lösa det! Dessutom blir jag provocerad av dem som bara beskriver textil som något mjukt, varmt och mysigt. Det handlar om djup, professionell kunskap. Om världsmarknader. Om historia. Om socioekonomi. Om hela mänsklighetens behov av att skyla sig, värma sig, pryda sig.

Och så handlar det om att vara en del av en lång, lång, pågående kedja.
– Jag är en modern människa men jobbar i en tusenårig tradition. Jag vill vara där, som en i ledet.

På hennes lantställe ligger en tibetansk tigermatta. Den knöt hon som examensprojekt i Borås, av ullgarn från Sotenäs i Bohuslän som hon växtfärgat brandgult med stenlav.
– När det är rätt förhållande mellan varp, inslag och tjocklek på knutar, uppstår kvaliteten som gör att mattan ligger plant på golvet, är skön att kliva på och tecknar mönstret fint, förklarar hon. Det hörs att hon är van att undervisa.

I Sverige har luggmattorna genom åren framför allt bestått av flossa- och ryamattor, knutna med den symmetriska turkiska knuten. Sen finns också sennehknuten, den persiska. Och den tibetanska, som Åsa Pärson fallit för. Tibetanska knutar knyts runt en metallpinne, ungefär som en flossalinjal, dels för att få jämn höjd på luggen, dels för att hålla knutarna på plats innan de låses med botteninslag.
– Man ser varje knutrad som en svag randning. Och på baksidan uppstår en randig relief. Det är så jäkla snyggt!

Olika slags knutar ger annars främst lite olika riktning på luggen, förklarar hon och pekar på ett par rutiga småmattor på golvet, mindre än bönemattor. Dem har hon knutit på fri hand, den här gången med den symmetriska, turkiska knuten. De ger ett levande intryck, aningen skeva, lite oborstade.
– Det kan också vara bra. Att det inte blir så perfekt.

Just det där att släppa på kontrollen lite, och att nå fram till uttryck som inte går att räkna ut och styra helt och hållet lockar henne som kontrast till disciplin och perfektion. Som när hon väver ikat. Eller som när hon vävt i silke, doppat det färdiga tyget i färg och sen repat upp inslaget igen. Det har gett henne ett prickigt garn, eftersom färgen bara fäst där inslaget inte täckts av varp. Därpå har hon vävt igen, med det prickiga garnet – för att se vad som händer.

Och vad som hände – var ett glansigt och flimrigt tyg, nästan optiskt till sin karaktär.
– Uttrycket blir en crèpe fastän det är vävt i en åttaskaftad inslagssatin, säger hon själv och beskriver arbetet som en typisk undersökning där hon kan tro, hoppas och ha förväntningar på resultatet, fast aldrig riktigt veta.

Men det är just det hon vill: Veta.
– Jag tar mig liksom in bakvägen till något som jag inte kan nå på annat sätt än learning by doing. Min devis.

Men vad gör du med tyget?
– Det vet jag inte ännu. Kanske visar jag det för möbeltygsproducenten som jag samarbetar med då och då, för att se hur vi kan översätta det till industriell produktion.

Det tog tid att komma till insikt om att hon kan en massa. Men hon vet det nu. Inte minst därför har hon och vännen Amica Sundström, som är huvudlärare i vävning på Konstfack också planer på att göra »den nya generationens vävböcker«. Böcker där de ska pratar om material och teknik på ett vis som helt enkelt »smittar av sig«.
– Jag har alltid stått för mitt val att fördjupa mig inom vävningen. Men det är först nu som jag på allvar förstått att det är okej att inte intellektualisera hantverket. Att det är fan så bra ändå. Visa mig nån annan som kan väva, brukar jag tänka numera. Det här är min värld.

Malin Vessby är Hemslöjds chefredaktör och kan få samma svindelkänsla av att tänka på vävningens alla möjligheter, som när hon försöker förstå att rymden är oändlig.
Peter Hoelstad är fotograf, och går igång på det tätvuxna virket och fina snickeriarbetet i gamla vävstolar.

28 januari 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy