»Man känner sig nästan som en häxa«

Det var på konsulentutbildningen som jag fick upp ögonen för färgning. Det är en bra hobby. Man kan spara svampen, frysa eller torka, och använda den när man har tid eller lust.

Måste jag välja en favoritfärgningssvamp blir det nog lysticka. Den är liten och brun och växer på älggnagda rönnar. Lystickan kan vara svår att hitta, men ger mycket färg. När man kokar den inför färgningen blir vattnet först brunt. Men sen kan man droppa i lite ammoniak, och när ph-värdet ändras blir vattnet plötsligt lila. Hokus pokus. Man känner sig nästan som en häxa.

Blodspindling plockar jag också gärna. Den växer där det är lite sankt och blött, där mossan är grön, gärna i granskog. Det är en liten svamp, så man måste samla på sig en hel del inför färgningen, men somliga år finns det mycket. Jag laddar i frysen.

Blodspindlingen ger knallrött garn. Rödskivig kanelspindling ger också rött, medan den gulskiviga ger gult. Det är pedagogiskt. Men även rören under hatten på soppar – som karljohan, smörsopp och sandsopp – kan ge gult. Det är en egen värld det här.

Men blått är svårt att få. Då ska man hitta den motaggsvamp som växer med tallar. Men jag har gett upp om den.

I dag på förmiddagen hittade jag mest kantareller. Men jag har avklippta mjölkkartonger i svampkorgen, på så vis håller jag isär mat- och färgningssvamparna. Kantareller har jag aldrig färgat med.

Jag plockade i och för sig lite sammetsfotad pluggskivling också. Den liknar en älgmule, brukar mina barn säga. Foten ser ut att vara klädd med mörkbrun sammet. Tydligen ska den kunna ge lila, men hittills har jag inte lyckats med det. På grått ullgarn ska den dessutom kunna ge grönt… men det har mest blivit grått för mig.

Man borde plugga mer kemi för att förstå varför somliga ämnen påverkar på olika sätt. Järn lär till exempel kunna hjälpa pluggskivlingen på traven till starkare grön. Somliga lägger en rostig spik i färgningsbadet.

Jag färgar oftast en ullgarnshärva åt gången. Då brukar jag hålla till under fläkten i köket för att slippa eventuella giftångor. Andra väljer att färga utomhus.

Nyanserna blir sällan lika från färgbad till färgbad, inte ens med samma svampsort. Att det skiftar kan ha att göra med vilket vatten man har, vilka ph-värden, hur gammal svampen är, vilken kastrull man valt, hur man blandar… Men jag tycker det är kul att testa nytt, för mig är det själva grejen. Det arbetssättet ger mig också gott om nystan i en massa färger.

Tidigare har jag stickat mössor och raggsockor, men när jag nu kände att jag ville använda ett par års garner, blev det en filt. Mormorsrutor passar mig. Jag kan virka en ruta åt gången när jag är sugen. Och det är roligt att pilla ihop färger.

Så här i efterhand är nog rutorna med grönt de som jag tycker mest om. De är färgade med tallgråticka eller blå taggsvamp. Men det svarta garnet, det som jag virkat ihop filten med, har jag inte färgat själv. Det är också det svarta som jag känner mig lite besviken på. Det blev för dominant. Svärtan slår ut de andra färgerna. Nästa gång gör jag nog på något annat vis. Just nu tänker jag mig något randigt.«