Mäktiga matta

Han har sin verkstad på övervåningen till Bazar Fash, Isfahans anrika mattbasar. Staden, 30 mil söder om Teheran, är Irans tredje största och har historiskt varit ett centrum för köpmän och hantverk. Såväl 1100-talets seldjukiska imperium som det safavidiska riket 400 år senare hade sina högsäten i den strategiska staden där Centralasiens berömda handelsrutter korsades.

Mattor är sedan hundratals år en central del av både kulturen och kommersen. En del av Isfahans självbild. Och för att tillverka mattor krävs mönstermakare, men Abbas är orolig för återväxten.
– Det är inte som förr. På min tid var det väldigt statusfyllt att göra mönster men nu är de unga inte så intresserade längre. De tycker att det tar för lång tid och att det inte finns tillräckligt med pengar i det. Nu för tiden kan man tillverka mönster med datorer. Det är inte lika bra, men de unga tycker att det är lättare.

Den persiska mattans historia sträcker sig minst 2500 år tillbaka i tiden. Imperier har fallit och religioner har ersatt varandra. Men en miljon knutar per kvadratmeter har visat sig bestå tidens tand och ekonomins svängningar.

Persiska mattor är ett samlingsbegrepp som inte gör rikedomen i fråga om mönster och motiv rättvisa. Runt om i Iran har olika städer och byar, liksom olika folkgrupper, under seklernas gång utvecklat och förfinat sina respektive stilar. Många figurativa motiv återkommer i hela landet men gestaltas olika beroende på tillverkningsort. Den form som utgår från en medaljong i mattans mitt är också utbredd. Vissa symboler har en väl definierad betydelse – fiskar betyder familjelycka och granatäpplen materiell välfärd – medan många andra i huvudsak fyller en estetisk funktion.

Mattor från Isfahan och den närliggande staden Nain utmärks av rik ornamentering snarare än fokus på symmetri. Blommor och fåglar är vanliga motiv. De som görs i Nain är ofta något ljusare än de från Isfahan och domineras ofta av vitt och ljusa pastellfärger. De röda toner som förekommer i de flesta persiska mattor är ovanligare.

Abbas skissar först på ett silkespapper. Därefter överförs motiven till ett rutmönstrat papper via karbonpapper. Varje ruta kommer att bli en knut i den färdiga mattan.
– Det tar runt tre månader att göra mönster till tolv kvadratmeter, säger han.

Det är den största storleken som tillverkas i Isfahan. För det får Abbas och hans två medhjälpare omkring 20000 kronor.

Abbas började som lärling när han var 15 år. I dag är han 60. Ett helt yrkesliv har vigts åt de mönster som utgör första steget i den långa process som är en persisk mattas tillblivelse.
– För mig tog det ett och ett halvt år att lära mig allt för jag var väldigt entusiastisk, säger han. Men för vissa tar det två eller till och med tio år.
– Det tog mig 40 år och jag är fortfarande inte bra, ropar kusinen Hamid Ahmadi, som arbetar med att färglägga mönstren, från den trånga verkstadens andra hörn.
– Och skriv att mästaren inte betalar mig tillräckligt mycket!

Varpmakaren

I den sömniga småstaden Nain, två timmar väster om Isfahan, känns historiens vingslag tydligt. De nya husen går i samma sandfärg som ruinerna av det citadell som alltjämt vakar över staden. Här finns nyligen världsarvsklassade underjordiska akvedukter som för 3000 år sedan fick öknen att blomstra. Nain omnämns i Lukas-evangeliet och är hem för 800-talsmoskén Jame, en av de allra första som uppfördes efter islamiseringen.

Som mattstad däremot, är Nain knappt torr bakom öronen. Först på 1920-talet utkristalliserade sig en specifik stil som skilde sig från den isfahanska. Många familjer har arbetat inom hantverket sedan dess.
– Jag är 40 år nu. Min pappa lärde mig att göra varp när jag var nio, säger Dawood Gorgian.

I och med att tunnare trådar kräver fler knutar blir varptrådens tjocklek avgörande för den färdiga mattans värde. Kvaliteten mäts i laa, som på farsi betyder »lager« och syftar på antalet trådar som varje varptråd består av. Fyra laa är den finaste kvaliteten som ger en knuttäthet på runt 1,3 miljoner knutar per kvadratmeter. Sex laa är den vanligaste och ger omkring 1 miljon knutar.
– Vi gör varpen av bomull, säger Dawood Gorgian. Nu för tiden finns det de som gör den av polyester också, det är billigare men inte lika bra. Polyestern blir krokig när man tvättar mattan.

Fattiga nomadstammar som inte har råd att köpa bomull använder ofta ull till både varp och inslag, men ett fundament av ull är mindre vattenbeständigt och ger över tid en matta som buktar sig.

I andra änden av varpens prisspektrum finns natursilke som används till de allra mest exklusiva mattorna, ofta mindre till storleken och tillverkade för att hänga på en vägg snarare än ligga på ett golv.
– Silke är väldigt dyrt, det gör vi bara på beställning, säger Dawood Gorgian.

Bomullsvarp till en tolv kvadratmeter stor matta innehåller 20000 varptrådar. För det betalar en beställare runt 800 kronor. Efter att tråden spunnits och sträckts ska den lindas runt utplacerade stålstänger som motsvarar vävstolens mått. I rask takt går Ali Barkhordari fram och tillbaka över det slitna betonggolvet. Han har dragit en strumpa över handen för att få tråden att glida lättare.
– Hur mycket varp jag tillverkar beror på mitt humör. Vissa dagar är jag lite lat. I dag håller jag bra tempo och gör nog sju kilo. Max är tio.

Som många andra har han arbetat med hantverket sedan barnsben. Men tiderna förändras, berättar han. Lågkonjunkturen som följde i de internationella handelssanktionernas spår har slagit hårt mot branschen.
– Förr kunde man knappt röra sig här i lokalen för det var fullt med folk som arbetare i alla hörn. Nu köper människor mindre mattor och då behövs det ingen varp heller.

Händerna arbetar vant och snabbt. Trådarna knäpper när hon knyter dem, de låter som vedträn som knastrar i en eld.

Knytarfamiljen

Ghoram Dasht utanför Nain är hem åt omkring 50 människor och runt 500 får. De flesta familjer håller sig med några djur och ett mindre jordbruk men mattor är huvudförsörjningen. I städerna är det vanligt att hemmafruar knyter ensamma, men i Ghoram Dasht hjälper som regel hela familjen till. Men mest knyter kvinnorna.
– Ibland knyter jag från morgonen till lunch, sedan kan jag ta en paus och arbeta igen på kvällen. Det beror på hushållsarbetet. Men jag knyter ungefär fem, sex timmar om dagen, säger Mahgol Waziri.

Den vertikala vävstolen i ena sidan av rummet sträcker sig från golv till tak. Mahgol sätter sig i skräddarställning bakom varpen. Framför ögonen har hon mönstret som köpts in i Isfahan.
– Den här mattan kommer att bli tre gånger fyra meter. Det är den största storlek vi tillverkar, säger hon.

Händerna arbetar vant och snabbt. Trådarna knäpper när hon knyter dem, de låter som vedträn som knastrar i en eld. Redskapen är enkla. Maghol arbetar med en kniv, en sax och kam av trä med metall-tänder. Den används för att slå ned de inslagstrådar som pressar samman knutraderna.

Den persiska mattan har alltid varit mytomspunnen. Något som till viss del sannolikt handlar om en tillverkningsprocess som, även om hantverket förändras och moderniseras, inte sällan tar år i anspråk. Tidigare användes ofta material från den egna hembyn men numera köper invånarna i Ghoram Dasht in korkull, den högst ansedda som växer kring nacken på fåret, från norra Iran. Och växtfärger håller på att konkurreras ut av syntetiska alternativ.

Men i hantverket finns inga genvägar. Det sägs att en skicklig yrkesutövare kan åstadkomma 10000 knutar per dag. De blommor i mörkblått och benvitt som Maghol knyter tar år att färdigställa.
– Den här kommer att vara klar om fem månader, säger hon. Då kommer vi att ha arbetat på den i nästan tre år.

Totalt ingår tolv färger i mattans mönster. Elva av dem kommer från ullgarn. Den tolfte är vitt natursilke som används för att ge detaljerna extra glans.
– Det viktigaste för en fin matta är kvaliteten på garnet. Det andra är att göra knutarna så små som du kan, säger Maghol.

I själva verket är det viktigaste, det som ger den persiska mattan dess särställning, den massiva arbetsinsatsen. Men i byarna runt Nain betraktas utförandet inte som konsthantverk utan som kneg. När Maghol får frågan om hon tycker om hantverket – det som hon dag efter dag, år efter år, ägnar timmar åt – dröjer svaret.
– Det är okej. Jag är van vid det och det finns inget annat jobb.

Det är inte bara lågkonjunkturen som slagit mot möjligheten att försörja sig på att knyta mattor. Ökad tillverkning i grannländerna spelar in, liksom en förändrad demografi på hemmaplan. I flera länder i södra Asien finns fortfarande stora problem med barn som tvingas arbeta långa dagar med att knyta mattor. Men i Iran menar representanter för industrin att barnarbete tillhör det förflutna. Man håller hårt på skolplikten i landet. Precis som med allt annat hemarbete är det dock praktiskt omöjligt att kontrollera om det stämmer i vartenda fall.
– När jag var barn knöt man mattor i varje familj, säger Maghols make Mazaher. Män och kvinnor arbetade sida vid sida. Då hade varje familj sex–sju barn, nu har man ett eller två och då vill man skicka barnen till skolan.

Han har tagit en paus från fåren för att äta lunch med sin hustru. När mattan familjen väver slutligen är färdig kommer ansvaret att försöka omsätta den i kapital att falla på Mazaher.
– Du måste veta vem du säljer till annars finns det en risk att du blir lurad, säger han. Som marknaden är nu är det inte värt att knyta mattor. Vi kommer att behålla den så länge vi har råd och hoppas att priserna går upp, men kanske blir vi tvungna att sälja innan dess.

En kopia av den matta familjen nu knyter är redan klar, identisk i fråga om mönster och garn. Att sälja dem gemensamt drar upp priset. Identiska mattor i den storleken är sällsynt och förhoppningen är att hitta en välbeställd köpare med ett stort golv att fylla.
Mazaher hoppas kunna få 80000 kronor styck för de mattor som tagit sex år att producera.
– Men de kommer bara att vilja ge 50000 kronor styck, suckar han.

Som marknaden är nu är det inte värt att knyta mattor. Vi hoppas att priserna går upp, men kanske blir vi tvungna att sälja den innan dess.

Mattrecessionen slår mot familjens ekonomi. Men Mazaher oroar sig också över byns livsstil. Om den främsta inkomstkällan går förlorad kommer tillvaron på platser som Ghoram Dasht oundvikligen att förändras.
– Mattor är en industri, men det är också vår kultur. Detta är vad vi har lärt oss från barndomen och det enda vi kan göra för att få pengar.
Vi har fåren också men de ger mest mjölkprodukter som vi använder själva. Om vi inte knyter mattor har vi inget annat arbete.

Han river av en bit bröd och doppar i yoghurt. Familjen intar sin måltid sittande på en maskinknuten matta. Handknutna är för dyra.

Mattförsäljaren

När en matta är färdigknuten väntar efterbehandling. Luggen trimmas till önskad längd. Mattan tvättas omsorgsfullt för att avlägsna textildamm och fixera färgerna. Därefter träder försäljarna, de som står högst upp i mattans hierarki, in i bilden. Mattförsäljare är ett högstatusyrke, även om dess glans svalnat något i takt med branschens ekonomiska tillbakagång.
– Jag har jobbat med det här i 50 år nu, säger Esmail Ghorbani från sin plats bakom det blanka skrivbordet. Det fanns väldigt mycket pengar att tjäna då, det var den rikaste branschen efter oljan. Nu är det annorlunda, men fortfarande är det ett yrke som ger dig mycket respekt.

Han anses vara en legendar bland Isfahans mattförsäljare. Den som håller sig med störst lager. Den som har flest shejker från gulfen i sin kundkrets. Yrket går som regel i arv men Esmails söner har istället valt alternativa karriärer. De tror inte att den persiska mattan har framtiden för sig. Esmail rycker på axlarna.
– Det finns många skäl till att
det var bättre förr. Dels handlar det om sanktionerna, dels om att Kina och Pakistan försöker kopiera våra mattor men med lägre kvalitet. Men också om att det har varit
ekonomisk kris i Europa. Folk är annorlunda där, de tycker inte att det viktigaste i livet är att köpa en fin matta.

Själv är Esmail inte särskilt orolig. Den persiska mattans historia sträcker sig minst 2500 år tillbaka i tiden. Imperier har fallit och religioner har ersatt varandra. Men en knutdensitet på över en miljon per kvadratmeter har visat sig kunna bestå såväl tidens tand som ekonomins ängsliga svängningar.
– Det kommer att bli bättre. Jag har sett mattor från hela världen och ingenstans är kvaliteten så hög som här. Mattor ligger i vår natur.