Mäktiga Märta

Fortfarande helt för hand, precis som för hundra år sedan och minst lika eftertraktade, vissa kostar över hundra tusen kronor kvadratmetern. Märta Måås-Fjetterström, född på 1800-talet och verksam på 1900-talet, verkar vara högst aktuell två sekelskiften senare.
– Ja, hon är ständigt på tapeten. Eller på golvet, snarare, säger Angelica Persson med ett skratt och gör en parafras på ett citat av Märta Måås-Fjetterström som ska ha sagt: »Lägg konsten på golvet«.
– Varje kafferast pratar vi om henne eller något som har med henne att göra. Hälften av alla beställningar vi gör är hennes mönster.

Angelica Persson är VD och arbetsledare sedan 17 år tillbaka och började själv som väverska i ateljén för 30 år sedan. För tillfället blir det inte många timmar bland vävstolarna utan tiden går åt till att förbereda 100-årsjubileet som bland annat ska firas med en utställning på Kungliga slottet i Stockholm. Med anledning av det har hon dykt djupt ner i arkiven för att skriva historien om Märta Måås-Fjetterström som var både nyskapande textilkonstnär och formgivare och en framgångsrik företagare.

Märta Fjetterström föds 1873 i en prästfamilj i Östergötland. Som sjuttonåring flyttar hon till Stockholm och går på Högre konstindustriella skolan, dåtidens Konstfack. Efter studierna jobbar hon som teckningslärare innan hon anställs vid den nystartade vävateljén på Kulturen i Lund 1902. Här skapar hon sina första textila mönster, de flesta med mytiska sagomotiv. Gobelängerna vävs i ateljén och hon lägger till namnet Måås när hon börjar signera sina vävar. Det är ett soldatnamn från faderns sida och Angelica Persson spekulerar i om Märta kanske helt enkelt tyckte att det lät vackrare med ett enstavigt mellannamn.
– Det är ju många T i Märta Fjetterström, konstaterar hon.

Några år senare blir Märta Måås föreståndare för Malmöhus hemslöjdsförening. Men när hon ställer ut sin bonad Staffan Stalledräng i Hemslöjdens monter på Stockholmsutställningen 1909 sparkas hon från tjänsten. Väven har ett nytt och eget uttryck och saknar helt anknytning till gamla skånska mönster. För djärv och nyskapande för dåtidens hemslöjdsrörelse blir intrycket idag. Men Angelica Persson nyanserar bilden och menar att det nog fanns fler skäl till varför hemslöjdsföreningen bröt samarbetet.
– Hon var inte bara konstnärligt nyskapande utan även nytänkande när det gällde arbetssätt.

Vid den här tiden, 1900-talets början, var det vanligt att kvinnor satt hemma och vävde, spann eller stickade för Hemslöjdens räkning. Produkterna såldes sedan i den landsomspännande rörelsens butiker. Men Märta Måås-Fjetterström arbetade helst med professionella väverskor och anställde själv flera under sin tid i Malmö.
– Många av dåtidens damer som var aktiva inom slöjdrörelsen tyckte nog inte om att de unga flickorna lämnade gårdarna och åkte in till stan för att arbeta i vävateljé. Så tolkar jag protokollet från det möte där det beslutades att Märta Måås-Fjetterström skulle entledigas, berättar Angelica Persson.

En av Märtas bärande idéer, var att hennes mönster skulle gå att reprisera. »Upprepning är ett i mitt tycke osvikligt kriterium på en mönstervävnads värde, lika väl som att en visa ska tålas att sjungas genom flera verser«, som hon sa till vännen och formgivaren Carl Malmsten.
– Det var hennes affärsidé. Därför finns vi fortfarande. Om det hade varit en personligt hållen färgskala eller individuella mönster i varje matta hade det inte gått att återskapa och skala upp, konstaterar Angelica Persson och sveper med blicken över en sektion i ateljéns garnrum.

Från golv till tak ligger härvor staplade. Färgskalan går från dovt jordbrunt, via sandiga, gräddiga lindblomstoner, till gult och gräsgrönt, mörk butelj och nyutslagna löv.
– Många tror att det är växtfärgat, men det har det aldrig varit i MMF:s mattor. Fast Märta Måås ville nog att det skulle se så ut. Hon var ju inspirerad av gamla skånska vävars färgskala, säger Angelica Persson.

Efter bråket med hemslöjdsföreningen flyttar Märta Måås-Fjetterström till Vittsjö och bygger upp en vävskola där tillsammans med slöjdpionjären Lilli Zickerman som inspirerar henne till att arbeta med just mattor. I ett brev till Carl Malmsten år 1940 skriver Märta: »Den nästa person, som jag har att med tacksamhet omnämna, för att hon just då öppnade mig en ny väg att få fortsätta att arbeta textilt efter eget sinne är Lilli Zickerman. Hennes idé är det att vi alls skall göra svenska konstnärliga mattor.«

Resten är en hundra år lång historia som tar verklig fart när Märta Måås-Fjetterström startar en egen verkstad i Båstad 1919. Här finns många förmögna kunder bland societet och kungligheter som samlas i den lilla badorten om somrarna. Märta Måås-Fjetterströms mönster röner uppmärksamhet och mattorna köps in av västvärldens största museer i New York, Paris och London. Förutom de gamla skånska vävarna inspireras hon av äldre orientaliska mattors mönster och den sydsvenska naturen.

Mattor och vävnader får namn som Ängarna, Hundkäx, Rågen och Nyponblomman.
När Märta dör i sviterna efter en operation 1941 efterlämnar hon nära 700 skisser, alla med utvalda färgprover, och en hel stab kunniga väverskor. Carl Malmsten, kung Gustav V och kronprins Gustav Adolf och flera andra engagerar sig för att bevara verksamheten i Sverige och bildar 1942 aktiebolaget AB MMF. Mönstren och garnerna köps upp från arvingarna och vävningen kan fortsätta. Textilkonstnären Barbro Nilsson anställs som konstnärlig ledare och efter henne flera andra som Marianne Richter, Ann-Marie Forsberg och Kaisa Melanton. Alla skapar de egna mönster i Märta Måås-Fjetterströms anda, som med tiden får samma klassikerstatus som Märtas egen design.
Idag ligger över tusen skisser i eldsäkra arkivskåp. Mattorna vävs med samma uttryck, trots att flera generationer väverskor suttit i väv-stolarna sedan 1919.

Hur går det till?

Längst ner i källaren ligger fikarummet som också rymmer en gigantisk nästan fyra meter bred vävstol. Vid den står Margareta Westdahl och Elsa Mörk.
– Vi pratar ofta om äldre väverskor. Så skulle Barbro ha gjort säger vi…, berättar Margareta Westdahl.

Hon och Elsa håller precis på att avsluta arbetet med en 380 x 550 centimeter stor matta, specialkomponerad av konstnären Jockum Nordström. Tjock flossa med inslag av ull och varp av lin. Margareta och Elsa står bredvid varandra och knyter knut efter knut och prickar av med en knappnål på en rutmönstrad skiss var de befinner sig i väven. Mattan är en privat beställning. I ett helt år har de stått sida vid sida, timme efter timme, dag efter dag. Om de känner varandra väl nu?
– Nä, vi håller oss på varsin kant, skojar de.

Båda har jobbat över femton år i ateljén och tror att en av anledningarna till att Märta Måås-Fjetterström AB fortsätter att ha framgång, är samarbetena med samtida konstnärer och formgivare. Genom dem kommer nya problem och nya sätt att tolka traditionen in i verksamheten.
– Det är omväxlande att väva en sådan här konstmatta. Mönstret upprepar sig inte som hos äldre mattor, säger Margareta Westdahl och stryker med handen över vävens tjocka mörkbruna lugg.
– Falurutan till exempel kan vara ganska enahanda, säger hon.

Hon vet vad hon talar om. För några år sedan utnyttjade hon möjligheten att väva sig en egen matta och valde Barbro Nilssons klassiska ruta.

Den som har jobbat i fem år får väva en matta efter valfri förlaga ur arkivet. Man betalar materialet själv och gör det utanför arbetstid. Men det är inte många som nappar.
– Man kanske inte känner för att väva på sin fritid, menar Elsa Mörk.
– Man måste vara disciplinerad, annars blir det inte gjort. Jag tog ledigt en dag i veckan, berättar Margareta och tar på öronskydden. Elsa trycker på en knapp. Med tryckluft dundrar den väldiga slagbommen in i väven och pressar ihop inslaget.

Mattan de väver kostar över miljonen. Margaretas egen matta skulle hon också kunna sälja dyrt.
– Men det tänker jag inte göra, klargör hon.
Angelica Persson förklarar att möjligheten att väva till sig själv var ett sätt att få personalen att stanna kvar under 1940- och 50- talen.
– De gifte sig ju hela tiden och då slutade de. Mattan var en morot för att få dem att stanna åtminstone fem år. Så att de inte bara försvann med alla kunskaper innan de hunnit att bli produktiva.

Alla mattor signeras på samma sätt: Först AB MMF och så initialerna från mönsterskaparen, BN för Barbro Nilsson, MR för Marianne Richter till exempel och sist sätter väverskan sin egen prick.

Ute i hallen sitter de anställdas porträtt uppsatta. Svartvita foton mot vit passepartout. Uppe i högra hörnet är en fyrkant sydd i stora tättsittande stygn, olika färg på varje bild. »Prickafärgen« väljer varje väverska när hon anställs. Den sätter hon som märke på mattorna hon väver och färgen går att härleda tillbaka till henne. Risken att någon skulle ta samma färg som en tidigare anställd är inte stor. I garnrummet finns över tusen nyanser. De räcker för minst hundra år till.

Att få personalen att stanna mer än fem år är inget problem längre. Många har jobbat betydligt längre än så. Monika Nilsson är äldst och har vävt här i ett halvt sekel. Ingen stor sak, verkar hon tycka och vid kafferasten berättar hon att inte mycket har förändrats.
– Man skulle nog kunna ta en väverska från 1930-talet och låta henne väva en Bruna Heden utan problem, menar en kollega.
– Men vissa saker har väl ändå ändrats. Det var väl mer hierarkiskt, säger Johanna Avdic.
– Jo, och tryckluft i slagbommen, istället för att slå för hand är ju nytt, säger Monica. Eller nytt och nytt, den kom 1972, erinrar hon sig och kollegorna runt bordet brister i skratt.

Själva vävningen är densamma men det var nog strängare med handgreppen förr menar flera.
– Man skulle nysta si eller så många varv runt fingrarna innan man knöt, eller stapla garndockorna på ett visst sätt för att garnet inte skulle trassla sig, berättar Petra Elström som direkt sattes bredvid en äldre väverska när hon började för sjutton år sen.
– Det var så man lärde upp folk, säger hon och berättar att hon bland annat lärde sig se skillnad på flammor och flammor. Märta Måås-Fjetterströms flammor, ska vara »mer som streck« och Barbro Nilssons »mer flytande«.

Det är mycket prat om just flammor. Angelica Persson visar mattan Grön äng. Stiliserade blommor i röllakanets typiska kvadrater avtecknar sig mot en grön bakgrund som vid närmare anblick inte alls är grön. Strimmor av brunt och blått, mörkare och ljusare nyanser, skapar liv i den platta ytan. Det är dessa streck som är flammorna. Och konsten är att decennier senare, göra dem på samma sätt som Märta Måås, Barbro Nilsson eller någon annan av de konstnärliga ledarna ville ha dem. Alla hade de lite olika stil. Och här kan en väverska göra fel. Det kan bli flammigt, för skarpa eller för mjuka streck. Mattan får då ett annat uttryck än det som originalmönstret visar. Men är det inte frestande att göra en personlig tolkning och sätta sin egen prägel på väven?
– Det är inte riktigt det som är vårt jobb, att göra personliga tolkningar. Vi är ju här för att återskapa mattorna i så stor enlighet med originalet som möjligt, säger Johanna Avdic.

Förr lärdes de nyanställda upp från grunden i verkstaden men idag kommer de med en gedigen vävutbildning i bagaget. Och utan att någon har märkt det verkar introduktionen ha förändrats. Samtalet vid fikabordet slår över till att handla om situationer där de själva eller en kollega får oväntade problem med vissa moment.
– Det kan handla om att det trasslar sig, eller att något går långsammare, och då funderar man och inser att vi kanske faktiskt inte staplar garndockorna på samma sätt. Sådana detaljer lär man genom att gå bredvid någon och göra exakt likadant, säger Petra Elström.

Så det är handgreppen som bär kunskapen vidare? Det blir tyst en kort stund vid kaffebordet.
– Det är nog att vi pratar med varandra hela tiden.

Många nickar och någon säger:
– Vi är många här som är rejält nördiga när det kommer till att diskutera flammor och detaljer i mönster, färger och tekniker. Det är faktiskt det vi pratar om mest när vi fikar.
– Men sen kan vi ju väva också.