Makthavaren och slöjden

Konstnären Marianne Lindberg De Geer är nybliven chef för Konst & Design på Kulturhuset i Stockholm. Nyligen beskrev hon här i tidningen hemslöjd som »en konstart hårt låst i sin materiella tradition«. Vi besökte henne på jobbet för att höra hur hon tänker.

Text Malin Vessby
29 januari 2014

Hej Marianne, vad menar du med »en konstart hårt låst i sin materiella tradition«?
Att slöjden är bunden till sin materiella tradition. Den har svårt att komma med något nytt. Och det är inget fel i det. Om man exempelvis gör mattor av gamla kläder, så är det precis som fiskartanterna längs kustbanden har gjort mattor sen urminnes tider.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Är nyskapande mer intressant i dina ögon?
Inte nödvändigtvis.

Du beskriver slöjd som konst?
Den kan vara det. Enligt den internationella konstteorin är något konst om konstnären, galleristen, intendenten, samlaren och kritikern är överens. Annars är det inte konst. Då kan det vara vad som helst.

Kan slöjden få plats på Kulturhusets välbevakade utställningsscener framöver?
Inom designen kanske. Ska den in under konst bör den definieras som konst.

Slöjdar du?
Jag stickar. Det gör jag nästan jämt. Det är väl slöjd?

Nu får du stå för definitionerna.
Ja, det är nog slöjd. Jag gör inga verk som jag ställer ut. Jag gör halsdukar och tröjor och sådant. Bruksvara. Jag skulle i och för sig mycket väl kunna sticka stora skulpturer. Men då skulle jag kalla det för konst och ställa ut dem. Det är två olika världar det där, med helt olika ekonomiska villkor dessutom.

Jag hörde en intervju med din man, Carl Johan De Geer, där han berättade om dina superlappade byxor som är med i föreställningen Johnny boy på Stockholms stadsteater. Då tänkte jag: Slöjd.
Jaså, berättade han om dem. (Skratt.) Jag har haft dem sen slutet av 1970-talet och de är lappade för att jag gillar dem, för att de har gått sönder och för att jag tar tillvara. Carl Johan i sin tur gillar dem för att det är hans tyg på dem. När jag träffade honom första gången på en filminspelning på 1980-talet, hade jag dem på mig. Då pekade han på byxorna och sa »de där har jag gjort«. Och jag sa »jag vet det«. Och sen dess är vi ett par.

De är jättefina.
De är lappade med vaxduk och grytlappar. Jag har inte planerat hur de ska bli på något vis utan har satt dit en lapp då och då.

29 januari 2014

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!