Maja Karlsson: Sjungande designer

Jag jobbade i tio år som musiklärare innan jag tog klivet över till stickningsvärlden. Jag är utbildad till lärare i jazzsång och musikteori, med arrangering och komposition som specialitet, och har undervisat på folkhögskola och universitet.

Men stickningen har alltid varit med mig. Det var mormor som lärde mig när jag var sex, sju år. Hon var också lärare, och väldigt pedagogisk, så mina första stickningar sydde hon ihop till en nallekofta. Och jag kände bara wow! Jag kan göra saker, färdiga riktiga saker, själv! Efter det stickade vi alltid tillsammans, hon lärde mig nya saker varje gång.

Sen fortsatte jag, mer eller mindre. Ofta har jag återupptagit stickandet när jag behövt bearbeta saker. Som när jag flyttade till en ny stad och inte kände någon där, då hade jag min stickning de första ensamma helgerna. Eller när jag jobbpendlade långa sträckor och hade tid att både sticka och fundera över mönsterkonstruktion.

Men det var när jag skulle få min dotter för 13 år sedan, som det verkligen blommade ut.

Under en period jobbade jag med stickning och musik parallellt. Men i takt med att jag fick allt fler stickningsuppdrag blev jag till slut tvungen att välja. Båda världarna kräver så mycket engagemang att det blev för mycket på totalen. Jag kommer ihåg att jag en dag såg ett inlägg på Instagram med texten ›Do what loves you.‹ och då bestämde jag mig. Jag drogs ju hela tiden till stickningen! Det var lätt och det flöt på. Att lämna musiken var jättesorgligt, men när jag väl hade skickat mailet och sagt upp mig, kände jag mig lättad. Nu var det stickning som gällde.

Och plötsligt kunde jag privatlyssna på musik igen! Innan hade det varit så förknippat med arbete, men nu stod jag och lyssnade på First Aid Kits King of the world för att få det där modet och kampkänslan som behövdes för att våga starta eget företag.

Hittills har stickningen inte blivit arbetsskadad på samma vis som musiken blev för mig, mitt stickningsintresse är nog för extremt för att kunna begränsas enbart till arbetstimmarna. Jag har en jobbstickning i ateljén på övervåningen där jag håller till om dagarna, och framåt eftermiddagen går jag ner en våning – och plockar upp min
›privata‹ stickning…

Jag började göra egna mönster runt 2010. Jag tror att det delvis berodde på att jag har hållit på så mycket med musik. Är man van vid att göra saker själv blir man lite olydig, man håller sig inte bara till ett mönster utan testar vad som händer om man ändrar lite här och förskjuter något där. I stickningen finns dessutom det där matematiska, som också lockade mig i musiken – att man måste förstå hur saker är uppbyggda.

När jag väl började göra mönster visade det sig att det påminde om att skriva musik. Det var så häftigt! I ett musikarrangemang kanske du utgår från en melodislinga som återkommer på olika ställen i låten. På samma sätt kan du arbeta med ett stickmönster, och kanske upprepa det på ärmar eller nedtill på en kofta. Eller ta en traditionell stjärnvante. Att göra en variant på en sådan är ju precis som att skriva musik enligt en bestämd form eller tradition, som en blues eller polska. Du gör något nytt i en form som alla känner igen, men med dina egna smådetaljer.

Jag jobbar alltid idébaserat när jag designar mina mönster. Jag måste ha ett spår att följa, en ram. Det arbetssättet kommer också från musiken. Idéerna hämtar jag oftast från min omgivning, det kan vara något jag sett i naturen här utanför, en saga eller ett tapetmönster i ett gammalt hus. När jag har bestämt min utgångspunkt, eller ram, försöker jag fylla i resten med bårder, färger och material. Sen är det bara att börja testa och räkna.

Jag försöker köra lite som Stevie Wonder. Det sägs att han under en period av sitt liv skrev en låt per dag – och extremt många av dem blev ju hits. Det är ju lite så, man får jobba upp något slags kondition. Jag kan inte gå och vänta på att jag ska tänka ut världens bästa stickmönster, då kommer det inte bli något alls. Det är bättre att bara köra på, och rätt vad det är så har man gjort något bra.

Det händer att jag ser folk på stan eller på stickningsfestivaler som har stickat mina kläder och har dem på sig. Mina mamelucker är rätt populära. Ja, folk har absolut dragit upp sina kjolar för att visa mig dem! Eller så ser jag min halsduk i vimlet på någon marknad… Det är magiskt! Att folk tar något som jag har tänkt ut, tillför sina egna idéer och tar med sig plaggen till helt nya miljöer och stora livshändelser som dop och bröllop. Det fungerar på exakt samma sätt som bra musik. En sång blir ju en sång först när någon sjunger den. Ett stickmönster som ingen stickar… det är ju ingenting.« ­