Peruanska tittskåp

Mabilóns små världar

För femhundra år sen var de peruanska tittskåpen ett propagandaverktyg i maktens tjänst. Nu är det folkets eget uttryck. Mabilón Jiménez Quispe överlever i ett av Limas värsta slumområden tack vare sin slöjd.

Text Bengt Sigvardsson
Foto Jesper Klemedsson
29 januari 2014

Mabilón Jiménez Quispes lilla verkstad ligger på taket till hans familjs hus i stadsdelen San Juan de Lurigancho i Perus huvudstad Lima. Golvet är belamrat med små träboxar. Vissa är omålade, andra har luckor och pryds av färgstarka blomsterornament som för tankarna till kyrkmålningar. Bakom luckorna till en av lådorna blottar sig en tredimensionell skildring av julkrubban i Betlehem. Scenen är bekant; skulpturer av Jesusbarnet, Josef, Maria, de vise männen och olika djur. Men istället för kameler och åsnor är det lamadjur som omger familjen. Josefs och Marias ansikten är solbrända, ögonen är mandelformade och de har röda streck på kindknotorna. De ser ut som… indianer?
– Ja givetvis. Det är ju en peruansk retablo, säger Mabilón.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Retablo är ett tittskåp med kristna helgonfigurer som såg dagens ljus i medeltidens Europa. Ordet härstammar från latinets »retro tabula« vilket betyder »bakom altaret«. Retablon kom till Peru på 1530-talet då spanjorerna koloniserade Sydamerika. Mabilón är född i hantverkstaden Ayacucho i de peruanska Anderna där hans släkt har tillverkat retablos sedan spanjorernas ankomst. Spanjorerna underkuvade ursprungsbefolkningen med vapen och försökte omvända dem till katolicismen med hjälp av biblar. Det sistnämnda gick inte så bra. I Anderna tillbad man Moder Jord och de mäktiga bergsandarna Los Apus. För att vinna över befolkningen till den katolska tron började prästerna istället beväpna sig med retablos.
– Folket i Anderna förstod inte spanska och kunde inte läsa, men tittskåpen kunde de ta till sig, säger Mabilón.

Prästerna började tillverka retablos där symboler från den andinska religionen införlivades. De tillverkades av tomma spritlådor av granträ som var uppdelade i två sektioner. På undervåningen fanns skulpturer i trä eller marmor, föreställande lokalbefolkningen. På övervåningen fanns statyer av kristna helgon tillsammans med olika djur.
– I Anderna symboliserades varje bergsande av ett djur. Spanjorerna avbildade därför helgonen med djur för att omvända folket, säger Mabilón.

Markus var till exempel kornas och tjurarnas skyddspatron.
– Helgonfigurerna målades med en mörkare nyans i ansiktena och med röda fläckar på kindbenen för att människor skulle identifiera sig med dem. Andernas folk hade ofta rodnader på kinderna på grund av höjdens växlingar mellan kyla och värme, förklarar Mabilón.

Figurerna är modellerade för hand av en gips- och majsmjölsblandning.

Med årens lopp lade lokalbefolkningen beslag på retablon. Sammansmältningen av ursprungstraditioner och kristendom blev alltmer framträdande. Skåpen kröntes av en triangelformad gavel som symboliserade Los Apus, bergens andar. Spanjorernas blomstersmyckningar rimmade väl med de andinska folkens vördnad för Moder Jord, men nu fick de också sällskap av solgudar.
– Folket hade inte tillgång till spanjorernas starka färger utan använde traditionella färger av växter, insekter och mineraler som har en mattare nyans, säger Mabilón.

Även Mabilón använder Moder Naturs färger. Från mineralerna i Perus gruvor får han nio grundfärger. De andra kommer från växtriket. Under 1800-talet, när Peru blev självständigt, började figurerna tillverkas av gips och potatismos.
– Men när folk blev hungriga åt de upp potatisen. Idag använder man gips och majsmjöl istället, säger Mabilón.

En gång ett heligt skrin. Numera ett prydnadsföremål. Mabilón Jiménez Quispe gör tittskåp med budskap.

Det gör även Mabilón som visar hur han blandar ingredienserna med vatten i en skål och knådar dem tills han får en massa som känns som modellera.
– Jag har två timmar på mig att skapa figuren innan massan börjar bli torr, säger han.

Med vana fingrar formar han en figur med hjälp av en pinne som liknar en tandpetare. Fabrikstillverkade figurer och formar är bannlysta. Arbetsredskapen är pinnen, en kaktusnål och en liten kniv.
– Mest tid tar det att skapa ansiktsuttrycken. De måste tala för sig själva, säger Mabilón.

I verkstaden uppe på taket. Här gör Mabilón Jiménez Quispe sina tittskåp, de minsta i en tändsticksasks storlek, de största över en meter stora. När han målar dem, använder han en pensel som han gjort av hår från familjens katt.

Grund- och detaljmålning görs med en pytteliten pensel av pälshår från familjens katt. Slutligen penslas figurerna med fernissa. Skåpen är gjorda av lokalt torino-trä. Efter att de traditionella »kyrkblommorna« har målats på dörrar och sidor gnids de in med tjära som ger skydd och en finare lyster. Figurerna fogas in i skåpet med benlim som Mabilon köper.

Idag är retablon inte längre ett heligt skrin. Den har blivit en prydnadssak. Gläntar man på luckorna får man en inblick i peruanskt vardagsliv förr och nu. Enligt Mabilón bidrog hans far, Perus mest kände retablo-tillverkare Florentino Jiménez, till trendbrottet. Under 1970- och 1980-talen började fadern alltmer skildra traditionella brödbak, sång, dans, begravningar och bröllop i sitt hantverk.
– Det sålde bättre. Bland turister var efterfrågan stor, säger Mabilón.

Fram tills 1970-talet var retablo-hantverkarna koncentrerade i Ayacucho-regionen. Idag finns de i hela Peru. Även här hade Mabilóns far ett finger med i spelet.
– Han grundade landets första retablo-hantverksskola i Ayacucho. Därifrån spred det sig, säger Mabilón.

Det fanns även andra orsaker. I början av 1980-talet bildades den maoistiska gerillagruppen Sendero Luminoso i Ayacucho och förklarade krig mot regeringen. Under närmare 20 år var regionen skådeplats för strider, terrordåd och mord. Många flydde till andra delar av Peru, däribland Mabilón som har bott i Lima i 20 år. En del retablo-makare skildrar de politiska och sociala förändringarna samt våldet i Ayacucho-regionen. Det gör inte Mabilón.
– Budskapet med min konst är vi ska vara värna om vår planet, vår kultur och jordens djur- och växtarter, säger han.

Inspirationen hämtar han framför allt från sitt ursprung och sin bakgrund. Många av hans tittskåp skildrar sedvänjor i Ayacucho.
– Jag brukar säga att jag bär med mig min by i mina retablos, säger han.

Mabilóns retablos säljs både i Peru och utomlands. De minsta har inga sektioner, de större har ett tiotal eller fler. Små »standard-retablos« tar tre till fyra dagar att göra.
– En specialbeställd retablo eller en som ska ställas ut kan ta tre till fyra månader. Min minsta har en tändsticksasks storlek, min största är 120 centimeter hög och en meter bred, säger han.

Även Mabilóns fru, två syskonbarn och en kusin arbetar i verkstaden. Pengarna de tjänar går ur hand i mun och Mabilón är osäker på om hans två barn kommer att vilja gå i hans fotspår.
– Det tar lång tid att tillverka retablos och förtjänsten är dålig. Därför går många över till fabrikstillverkning. Det finns cirka 50 familjer som tillverkar retablos idag. Mindre än hälften gör dem för hand. Hantverkets överlevnad beror i hög grad på om regeringen ger oss kulturstöd i framtiden, avslutar Mabilón.

Mabilón Jiménez Quispe är född i hantverksstaden Ayacucho. Idag bor och jobbar han i ett av Limas fattigare kvarter. Men, säger han, sin by bär han med sig i sina tittskåp.
29 januari 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram