Lyxfällan

Text Ingela Hofsten
Foto Karin Alfredsson
25 november 2015

Det började ju så bra.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Ångermanlänningen Per Strandell hade flackat runt som säsongsarbetare på olika orter i mellersta Norrland, jobbat på sågen, i skogen och på en lokal brunnsanstalt. Nu var det 1916. Han var 49 år gammal och bodde i jämtländska Bingsta, Svenstavik. Men varje ledig stund ägnade han sig åt det han egentligen ville jobba med; finsnickeri.

Ryktet om hans skicklighet spred sig. Och en dag kom Beställningen. Den som skulle göra honom oberoende av tillfälliga påhugg och låta honom tillbringa återstoden av sitt liv som hantverkare. Han blev ombedd att snickra något spektakulärt: en hyllning till Skogens konung. En möbel som skulle göra dess ägare än mer framstående än han redan ansåg sig vara.

Älgsängen. Så kallas ofta Per Strandells älgsoffa. Idag står den i en jaktbutik i Handsjöbyn. Madrassen har tillkommit på senare tid.

Beställaren hette Nils Löfstrand och kom från Handsjöbyn i södra Jämtland. Han hade tidigt insett att den sågverksindustri som växte fram under andra hälften av 1800-talet var en guldgruva. Därför hade han i rask takt köpt in stora skogsarealer för sitt fadersarv – och blivit omåttligt rik. Men han nöjde sig inte med att vara Jämtlands rikaste man, ja en av Sveriges rikaste. Han ville också visa upp det.

Så förmögen var han, att han kunde köpa en herrgård i Värmland för en halv miljon, motsvarande 30 miljoner kronor idag. När han och hustrun for dit, brukade de låta sig bäras i bärstol från tågstationen. Då roade han sig med att kasta ut pengar till barn han passerade. Och när de fem sönerna växt upp, behövde de inte arbeta, de kunde leva på pappas slantar.

Ute i Europa var det brinnande världskrig, men hemma i Handsjöbyn ville Nils Löfstrand än en gång visa upp sin rikedom och makt, denna gång genom att beställa en möbel som skulle slå grannskapet med häpnad: En älgsoffa med både huvud, horn och ben! Vid den här tiden fanns det bara omkring 10 000 älgar i hela Sverige, att jämföra med dagens älgstam på 300 000 djur. Det gav status att ståta med ett älghuvud hemma på väggen. Men Nils Löfstrand ville göra något mer iögonenfallande.

För Per Strandell, som var van vid låga inkomster, var det ett bra uppdrag. Han skulle få 500 kronor för själva jobbet, runt 18 000 kronor i dagens penningvärde, samt ersättning för alla utlägg. Dessutom lovades han livstidsanställning hos Nils Löfstrand efter att soffan gjorts klar. Säsongsflackandet skulle få ett slut.

Han skred till verket. Det tog ett tag, men till slut kunde han för en ansenlig summa köpa en stor sextontaggare att ta huvud och ben från, plus ett par horn från en tjugotaggare till armstöden. Han köpte virke av furu till soffans rygg och sidor, järn till förstärkning av benen samt linolja och färgpigment. Allt med pengar ur egen ficka. I skogen plockade han grenar och trädutväxter, knosor, att smycka möbeln med.

Bara att såga till girlangerna av blad och de lussekattsformade ornament som omgärdar älgens huvud och svarva alla pinnar till soffans rygg och framdel tog månader. Men efter ett år, 1917, var stommen klar. Då skrev Strandell in sitt namn och årtal på soffans gavel. Men mycket arbete återstod. Bland annat måste han förstärka klövar och ben med järn, för att de skulle orka hålla soffan uppe. Och så skulle soffan målas. Han blandade till grön och röd linoljefärg, som än idag har fantastisk lyster.

Mellan Svenstavik, där Per Strandell bodde och hade sin verkstad, och Handsjöbyn där soffan var tänkt att stå, bör det ha varit ungefär en dagsmarsch. Den måste han ha avverkat åtminstone en gång, eftersom han prydde den övre delen av soffryggen med målade motiv från Fågelmyren i Handsjöbyn. Och så sattes älghuvudet på plats på en stor sköld, dekorerad med lackade trädknosor. Skölden i sin tur, monterade han på en krok, så att huvudet skulle gå att lyfta bort.

Först några år in på 1920-talet var soffan färdig. Men då Per Strandell meddelade sin arbetsgivare det, kom dråpslaget.

Nils Löfstrand hade processat mot ett av de stora skogsbolagen, förlorat och gått i personlig konkurs. Av den stora förmögenheten återstod ingenting. Gården i Värmland, liksom den eleganta sekelskiftesvillan i Handsjöbyn, hade gått på exekutiv auktion, sönerna hade tvingats börja arbeta. Inte ett öre fanns över till snickaren.

Kvar i Svenstavik stod den färdiga soffan och en utblottad Per Strandell, som inte ens hade fått ersättning för alla sina utlägg. Den 13 september 1925, 58 år gammal, sköt han sig. Med en älgstudsare. I soffan. Hålet syns i soffans rygg, till vänster.­

25 november 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy