Lyckliga gatan

Några steg från kontorsrummet ligger en sal som fungerar som utställningslokal. Här står två modeller: en av de rivna husen i Solnastadsdelen Hagalund och en som visar Klarakvarteren i Stockholm city. Den första modellen är avslutad – den senare en ständigt pågående process. Det började med ett kvarter vid Regeringsgatan, sedan har modellen vuxit och täcker nu området kring nuvarande Gallerian. Trots att arbetet ibland varit tålamodskrävande är det svårt att sluta, berättar Kent Fernström. Modellbyggandet har blivit en livsstil som han lägger mycket tid på.
– Egentligen skulle jag vilja bygga upp hela området, från Kungsträdgården till Vasagatan. Men det gäller både att orka och att hitta någon slags finansiering för att
kunna fortsätta, säger han.

Från de stora fönsterpartierna i lokalen kan man se ut över det omgivande industriområdet. Lite längre bort skymtar Hagalund där Blåkullas ljusblå höghus sticker upp mot himlen som gigantiska legobitar. Det var här i barndomens Hagalund som Kents intresse för modellbyggande började. Som tonåring såg han hur de gamla arbetarbostäderna revs ner för att ersättas av moderna hyreshus. Rivningarna gjorde intryck på honom och väckte ett stort intresse för byggnader och historia. För ungefär 15 år sedan började han att forska om områdets historia och den information han fick fram ville han sammanställa på något sätt. Att bygga modeller blev ett sätt att både lära sig själv och sprida kunskapen.
– För mig kändes det viktigt att skapa en konkret bild av kvarteren. Modellerna blev lite mer handfasta än till exempel en bok, säger han och berättar att han inte har någon bakgrund inom hantverk eller modellbyggande. Projektet startade han på fritiden efter jobbet som bibliotekarie på Kulturhuset.

Sammanlagt blev det tre modeller över Hagalund. Den som nu står i Hagalundsmuseets lokal visades på Liljevalchs vårsalong och de två andra placerades ut på Solna hembygdsmuseum respektive Olle Olsson-museet i Solna. Efter Hagalundsmodellerna kändes det naturligt att gå vidare med Stockholms citykvarter vars gamla byggnader också försvann under 1960-talets rivningsvåg.
– Jag har många minnen från rivningarna. När jag var ung pratade vi om »Riksgropen« och åkte ofta in till stan för att se hur det moderna city växte fram. Men hur de rivna husen och kvarteren såg ut hade jag bara fragmentariska bilder av.

Kent Fernström bestämde sig för att utgå från hur området såg ut i början på 1960-talet, precis innan rivningarna startade. Merparten av modellens hus är från 1800- och tidigt 1900-tal. Flera av dem är ritade av kända arkitekter som Ferdinand Boberg, Fredrik Lilljekvist och Gustaf Wickman. Hittills har det blivit modeller av drygt 80 byggnader. Här finns kontorshus, hotell, kyrkor och affärslokaler. Till och med träden har Kent återskapat med hjälp av delade elsladdar.

När Kent börjar med ett hus letar han först upp ritningen på Stadsbyggnadskontorets hemsida. Med hjälp av den ritar han upp husets delar på 1,5 millimeters grå kartong. Han ritar in fönster- och dörröppningar och skär ut dem med en enkel skalpell med utbytbara blad. När alla delar är utskurna målar han fasaden med akrylfärg. Till fönsterrutor använder han tunn overheadplast som han fäster i fönsteröppningarna. Fönsterbleck och fönsterspröjs klipper han ut i färgat papper och fäster med hjälp av snabblim och pincett. När alla fasader är klara reser han dem mot tre stödmurar av tre millimeters kartong. Stödmurarna används för att ge stadga åt modellen och placeras i mitten och vardera kortsida av huset. Sist lägger han på taket. I alla moment använder han snabblim som torkar på några få minuter. Valet av lim beror på att det är viktigt att alla delar snabbt kommer på plats. Om väggar eller tak börjar glida kan huset lätt förlora sin form.
– Man skulle kanske kunna tro att det är lätt att göra misstag när limmet torkar så snabbt, men det har faktiskt aldrig hänt att jag behövt kassera ett hus, berättar Kent.

När huset är rest återstår de sista detaljerna. Skorstenar och takfönster skapas av kartong medan takrännor och stuprör tillverkas av målade tandpetare. För att få den rätta historiska känslan arbetar Kent även med patinering. Slitna partier på fasaderna skapar han med blyertspenna, grå färg och skrapning.

Att få fram information om husen i citykvarteren har varit tidskrävande men inte svårt, berättar Kent. Alla originalritningar finns bevarade och dessutom finns det gott om bilder. Han har använt en detaljerad karta för att se hur kvarteren och tomterna varit indelade.
– Utmaningen är att få till de rätta dimensionerna. Om någon av byggnaderna får fel storlek så går det inte att få gatunätet rätt. En halv centimeters fel kan räcka för att göra kvarteret skevt, säger han.

Än så länge är det inte många som sett modellen, men Gallerians ägare AMF Fastigheter har visat intresse för att visa upp den för sina besökare. Under tiden arbetar Kent vidare och fler och fler hus tillkommer. Att modellen når allmänheten är viktigt.
– Det finns ingen modell över området av den här omfattningen och jag tror att det finns ett stort intresse av att se den. Många har ett behov av att blicka tillbaka och se hur staden förändrats.

Kristin Mörck är frilansjournalist med stort intresse för byggnader och arkitektur. Just nu arbetar hon bland annat på en bok om betongens historia.
Peter Hoelstad är fotograf och älskar hus. Helst av äldre modell. Hemma på gården har han byggt om det gamla stallet till fotostudio.