Lumphögens drottning

Den norska stickningsikonen Annemor Sundbø kan läsa de hemliga budskap som finns i lusekoftor och gamla långkalsonger. Bland stickade rosor, rutor och ränder ser hon tusenåriga trollformler som andra glömt sedan länge.

Text Maria Diedrichs
Foto Fredrik Jalhed
15 augusti 2022

År 1969 på en sidogata i Paris. Tjugoåriga Annemor Sundbø får syn på en vävstol i ett skyltfönster och slinker nyfiket in. En åldrad kvinna går emot henne medan hon spinner en lång tråd. Hon liknar en livs levande norna. Annemor pekar på sländan.
– Det där har jag alltid velat pröva! Kan du lära mig?

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Redan prenumerant?



Köp prenumeration
Täcket är sytt av hoppusslade gamla tröjor på ena sidan och långkalsonger på andra. Annemor Sundbø daterar det till andra världskriget.

– Nej det kan jag inte, svarar kvinnan outgrundligt.

– Men jag ska ge dig den här sländan. För du måste spinna din tråd på ditt eget sätt. Din tråd är din handskrift, din konst. Om jag lär dig mitt sätt så kommer det alltid att prägla din konst, det ska du veta.

Senare skulle det visa det sig att kvinnan inte alls var en norna, utan en svägerska till den legendariska dansösen och bohemen Isadora Duncan. Men Annemor tog emot sländan. Och än idag tänker hon på kvinnans ord varje gång hon själv lär ut spinning.
– Hon gjorde stort intryck på mig. Mycket av det hon sa har jag fortsatt att följa genom livet. På så sätt lämnade hon faktiskt sitt avtryck på min livstråd, precis som en riktig norna.

Annemor Sundbø ler när hon berättar. Vi sitter i hennes butik och verkstad i Ose, en liten by med ett stort vattenfall i norska Setesdal, dalgången som följer Otraälven mot Byglandsfjorden. Runtomkring tornar fjällen upp sig och björkar klättrar längs branterna.

Även i Annemors butik står en vävstol i skyltfönstret. På väggarna sitter tidningsurklipp med berättelser om kungliga medaljer, hederspriser och stipendier som hon fått genom åren för sitt arbete med att bevara och berätta om norsk stickning. På hyllorna ligger hennes böcker i travar – hittills sju stycken. Den senaste, Koftearven – historiske tråder og magiske mønster kom ut 2019.

Snabbt släpar hon fram stora plastsäckar som hon tömmer ut på golvet. Mönsterstickade vantar, malätna koftor och lappade långkalsonger väller ut över tiljorna. Det är en unik samling med stickade plagg från hela 1900-talet. Fillehaugen kallar hon den – lumphögen.

Historien om lumphögen började med att Annemor Sundbø, då nyss utbildad vävare, sökte praktikplats på en lumpfabrik strax utanför hemstaden Kristiansand. Affärsidén bakom fabriken var enkel. Privatpersoner fick lämna in sina utslitna plädar, koftor och raggsockor mot att de fick rabatt på nya yllevaror tillverkade på plats. Annemors plan var att lära sig maskinerna för att kunna effektivisera sin egen handvävning. Men ägaren tackade endast ja på ett villkor: att hon köpte fabriken.

Du kan se att någon har försökt att göra det så fint som möjligt. Du kan känna att det ligger tanke och kunnande bakom.

Så kom det sig att hon vid midsommar 1983 stod som ägare till en av Norges sista lumpfabriker – inklusive ett lager med 16 ton utslitna ylleplagg. Hennes jobb bestod av att dyka ned i containrarna och mata in malätna kläder i ullrivaren där de finfördelades innan fibrerna kunde kardas om och spinnas till nytt garn. Genom att färgsortera plaggen gick det att få garn i mängder av färger. Annemor vävde tweed och formgav jacquardvävda plädar i färgstarka mönster.

Men bland alldagliga musätna plagg dök det då och då upp någonting som fick henne att haja till. En kofta med ett alldeles eget mönster. En långkalsong med en extra sinnrik lagning. Hon började att lägga de mest intressanta plaggen åt sidan. Samlingen växte och så småningom fick hon ett stipendium för att ge ut sin första bok. Kvardagsstrikk – kulturskattar från fillehaugen kom ut 1994. I den delade hon med sig av sin skattkammare, dokumenterade några av de mest intressanta plaggen och nystade i deras historia. Boken blev en klassiker bland Norges stickare.

Det finns ett uttryck på norska: »Att försvinna som en ande i en lumphög«. Det syftar på när något försvinner utan att göra väsen av sig, ett uttryck som varit en drivkraft för Annemor Sundbø.
– När jag tänker på anden i lumphögen så tänker jag på alla de osynliga kvinnohänderna – allt som är nedlagt i dessa plagg i form av handaskicklighet, kärlek och skaparkraft. Men också det som går att utläsa om dessa människors liv. Om nöd och om flit. Hur man ibland kunnat göra närmast osynliga lagningar och andra gånger fått tråckla dit grova lappar utifrån vad situationen krävt. Det är viktigt för mig att den historien berättas!

Tumkilen – platsen för kärleksmagi och hemliga förtroenden.

Hon plockar upp en lagad tröja som exempel. En ärm från ett annat plagg har fått förstärka den tunnslitna mudden.
– Du kan se att någon har försökt att göra det så fint som möjligt. Du kan känna att det ligger tanke och kunnande bakom. De här plaggen väcker massor av känslor när jag ställer ut dem. Några känner närmast smärta. Det här var en del av deras liv som de aldrig vill tillbaka till. Andra känner igen en tröja som deras mormor stickade till dem, eller en väst som deras farfar hade. Hos dem väcker det goda minnen. På så vis är lumphögen faktiskt besjälad.

Hon brer ut vantar över ett bord. Några är märkta med namn och efternamn. Annemor pekar på ett rutnätsmönster som är vanligt i handflatorna. I folktron hade det funktionen att hindra ondskan från att slippa igenom, säger hon. Men i tvåfärgsstickning har det också en praktisk betydelse, för att undgå långa flotteringar på baksidan.

Hon vänder upp ett mönsterstickat par i svart och vitt. I tumkilen har någon stickat in ett hjärta.
– Tumkilen är platsen för intima förtroenden. Den delen av vanten syns sällan, varken för den som bär den eller för andra. Det är bästa stället för att gömma en kärleksförklaring. Dessutom är det precis där som du kan läsa om kärlek och vitalitet när du spår i händer.

Det som skiljer Annemor Sundbøs senaste bok från andra böcker om stickning är just detta med magin, säger hon. Hon har gått på djupet i sin jakt efter olika symbolers ursprung. Källförteckningen sträcker sig över sju finstilta sidor och innefattar skrifter från 1500- talet och framåt. I boken skriver hon bland annat om omskrivningar som ofta förekommit i samband med utövande av magi. Hon tar textilmönstret med det oskyldiga namnet »gåsöga« som exempel. En symbol som världen över använts som skydd mot ondskans makter.
– Som utgångspunkt är alla mönster magiska eftersom de är uppbyggda av symboler. Men det är vit magi. Inte trolldom. Fast visst kan det finnas trolldom i enstaka plagg.

Med vit magi menar hon vardagliga trosföreställningar som rört sig i gränslandet till skrock och husmorstips. Ännu när Annemor växte upp var det ett välkänt faktum att man alltid ska sticka in ett fel i ett plagg för att inte dra olycka över sig. Likaså visste alla att man aldrig ska sticka en tröja till sin käresta innan man är gift, för då kommer det inte att hålla. Själv stickade hon en gång en tröja till sin sambo och nog fasen tog det slut.

Annemor beskriver sig som andlig, om än inte religiös.
– Men nog finns det krafter i världen när en liten blomma kan spränga hål i en asfaltsgata, säger hon.

Hon var i sexårsåldern när hennes moster lärde henne sticka.
– Jag minns att hon var höggravid och hade en hjärtvärmare runt halsen. Jag fick sticka en liten hjärtvärmare till min docka. Sedan var jag fast.

Ovanför barnet Annemors säng hängde en stor noppväv med hjortar vid en skogstjärn. När Annemor behövde garn till sina dockkläder pillade hon försiktigt ut trådar ur bildväven.
– Om jag bara tog varannan tråd var det ingen som såg att de försvann. Jag fick våldsamt med skäll den dagen de upptäckte vad jag hade gjort.

Ur högarna på golvet gräver hon fram en vit barntröja med ett mönster av röda romber på oket. Tittar man riktigt nära anas en röd prick mitt i det vita. På baksidan kan man se att någon sytt in en liten röd tråd just där. Men varför? Det är inte fråga om en lagning. En osynlig signatur? En besvärjelse? Ingen utom stickerskan själv kan veta. En sådan gåta får Annemors fantasi att gå igång.

Idag innehåller hennes samling bland annat 500 koftor, 300 strumpor och 1200 vantar som alla är olika. Ändå behöver Annemor bara kasta en blick på ett stickat plagg för att se om det är ett hon redan har eller inte. Fotografiskt minne är bara förnamnet.
– Jag har ett öga för detaljer. När jag kliver in i ett rum så lägger jag inom ett ögonblick märke till alla spår i väggen. Och uppfattar jag en symbol så öppnar sig biblioteket i hjärnan.

Hon ser hela tiden mönster och sammanhang som andra inte anar. Att hänga med i svängarna kräver full koncentration. Plötsligt far hon iväg i ett resonemang om kopplingen mellan hebreiska Ashera, den grekiska gudinnan Astarte, aska och askträdet. Hon kryssar vant mellan nordisk mytologi, bibliska liknelser och forntida kulter och landar i att peka ut en fruktbarhetssymbol i en stickad kofta från 1950-talet.
– Folkkonsten fungerar så! Minnen av legender lever vidare som symboler, även om vi för länge sedan glömt vad de ursprungligen handlade om, förklarar hon.

Därmed menar hon alltså inte att kvinnan som stickade tröjan hade minsta tanke på fruktbarhetsgudinnor när hon valde den symbolen. Hon tänkte förmodligen bara att
det var ett vackert mönster.

Vi har klarat att överleva på öar ute i Nordsjön för att vi har ett får, och för att våra fingrar kan tillverka tråd.

En stor del av samlingen upptas också av lagningar, trots att ingen har bett om att få sina lappade kalsonger bakom glas och ram. Tvärtom var ju tanken att allt skulle repas upp. Hon kastar fram en kofta som består av mer stoppning än originalgarn, och gräver upp ett exempel på hur du kan göra en ny strumpa av en gammal ärm – sticka på en häl och sy ihop ena änden till en tå. Hon vräker ut ett tjockt täcke på golvet, gjort av hopsydda stickade tröjor. Så vänder hon upp andra sidan. Den består av långkalsonger, hoppusslade skavfötters omlott. På några sitter knapparna i gylfen kvar.
– Det här måste vara gjort under andra världskriget, säger hon. Det var en sådan resursknapphet då. De flesta textilfabrikerna i Norge var styrda av ockupationsmakten och norrmännen hade levereringsplikt av ull. Då gällde det, ännu mer än annars, att hålla i det lilla man hade.

Hon plockar fram en lusekofta med minutiösa, färgglada Setesdalsbroderier på vadmal runt ärmar och krage. Runt knapphålet sitter en jungfru, en nyckelhålsliknande symbol som i Annemors tolkning har kopplingar till Karthagos mångudinna Tanit, koptiska kors och det egyptiska Ankh-tecknet.

Koftan är kompakt och tung som en rustning i ull. Den här sortens tröja var en klassisk morgongåva från en nygift fru till sin man en bra bit in på 1900-talet. Den skulle han bära hela livet, en dag begravas i och säkert fortsätta bära i himmelriket. Men just den här har blivit kvar på jorden. Mannen den tillhörde fick ingen grav.
– Han var motståndsman och blev skjuten av tyskarna under kriget. Därför har jag den. Den är så välbevarad för att han dog ung och aldrig hann slita på den. Han hette Knut O. Bø.

Annemor Sundbø pratar fortfarande om lumpfabriken i presens, trots att den är stängd sedan länge. Ett jordskred blev spiken i kistan. Och kanske var det lika bra. Efter 26 år som lumprivare var det dags att gå vidare. Idag är textilsamlingen hennes huvudsyssla. 2012 fick hon statsstipendium för sin gärning. Det betyder att hon är avlönad av staten för att göra det hon gör. En ära som tillfaller endast två norrmän per år.

Den del av samlingen som ligger utspridd i högar på butiksgolvet är bara en bråkdel. 150 kilo uppskattar hon det till. Resten, runt 950 kilo till, finns på Setesdalsmuseet
i Rysstad, en bit längre upp längs älven. Där håller man just nu på och förbereder en ny utställning av samlingen, som öppnar under sommaren 2022. Annemor hoppar in i sin Volkswagen Caddy och tar med oss dit.

Utanför museet skuttar bräkande spelsaufår omkring. Det var deras ull som utgjorde basen i den världsberömda lusekofta som har sitt ursprung just här i Setesdal. Inomhus på utställningen finns ett klassfoto från 1950-talet. Alla pojkar på bilden bär lusekofta, utom en. Så var det även när Annemor var liten i Kristiansand.

Hon kastar sig in i ett resonemang om internationell handel, islandströjor och industrialisering och landar i en förklaring om kopplingen mellan spelsaufårets täckull och de eländiga spinnhusen i industrialiseringens barndom.
– Sticknings- och vävningsindustrin krävde mer garn än vad spinnerierna klarade av att leverera, eftersom de gamla lantrasfårens ull inte passade de moderna maskinerna. Därmed blev tusentals vuxna och barn intagna på tukthus där de fick tvångsarbeta med spinning och utsattes för våld och övergrepp. Detta hör också till vår textilhistoria, utbrister hon engagerat.

En barntröja ur lumphögen som Annemor kopierat i sin egen storlek.

Men här i Setesdal behövdes den gamla sortens ull till folkdräkter och lusekoftor, fortsätter hon, för att det skulle gå att leva i det karga klimatet.
– Det var också viktigt i förhållande till unionsupplösningen från Sverige, att visa att vi hade något som var urnorskt, en egen kultur som var särskild från den svenska. Textil var ett viktigt vapen i den kampen, säger hon.

Därmed blev många av symbolerna som tidigare hade använts just symboliskt, och med magiska innebörder, istället omtolkade till att bli nationella kännetecken, för-klarar hon.
– De blev våra norska mönster.

I sin senaste bok tar hon åttabladsrosen som exempel, som världen över förknippats med olika kärleks- och fruktbarhetsgudinnor. »Idag kallar vi i Norge åttabladsstjärnan för ros och platsbestämmer den till Selbu«, skriver hon. »Men många andra länder har sina egna ägarförhållanden till denna symbol«.

Hon rotar hemtamt runt i utställningen och hittar en av de tröjor som hon stickat själv av spelsauull som hon också spunnit. Långa testar sticker ut här och där. Känslan av fårets fäll är bevarad i garnet.
– Detta är min handskrift, säger hon och syftar på det hon lärde sig av nornan i Paris.
– Om alla måste spinna på sitt sätt, då ska jag iallafall spinna sånt som maskinerna inte kan.

Tröjan är 42 år gammal men ser rasande modern ut. Mycket som Annemor ägnat sig åt i motvind har blivit inne till sist.
– När jag startade min fabrik var det här en del av folks vardag. Det var inte en miljöfråga, det handlade bara om att ta vara på det vi hade. Sedan kom vi in i en tid då det behandlades som ett avfallsproblem. Och nu har lappa och laga blivit upphöjt till konst. Det känns lite absurt för mig. Men jag tycker ändå att intresset för mina kunskaper borde vara större.

2020 trädde EU:s nya avfallsdirektiv i kraft. I det ingår bland annat krav på att alla textilier ska sorteras och återvinnas senast 2025.
– Min kompetens på området är ju ganska stor, jag har ändå stått med det här dagligen i 25 års tid. Men det är som att den kunskapen inte räknas. Nu ska det vara nytt. Det läggs oändliga summor på maskiner som ska kunna sortera akryl från nylon. Men jag säger: Bränn skiten! Få bort det ur kretsloppet.

Annemor på trappan till Storstoga, en timmerstuga från 1600-talet i byn Ose, som hon använt som utställnings- och samlingslokal.

Använd ull, är Annemors stridsrop.
– Vi har klarat att överleva på öar ute i Nordsjön för att vi har ett får, och för att våra fingrar kan tillverka tråd. Och som man säger här i Setesdal: yllekalsonger kliar bara de första två månaderna. Sedan blir det bra – då kommer våren!

Ögonen blixtrar när hon eldar upp sig och slår ut med armarna.
– Det finns så många vinklar på det här ämnet. Så mycket jag skulle kunna berätta. Idag har vi utlokaliserat de här industrierna till låglöneländer där de som arbetar gör det under samma förhållanden som kvinnorna på våra tukthus gjorde på 1800-talet.

Just nu har vi en ovanlig chans att välja en annan väg, säger hon.
– Nu kostar kraftfoder. Nu kostar konstgödsel. Nu kostar transporter alltmer. Tänk då på att just här finns får som lever av det de betar på marken. Vi måste ta tillbaka kunskapen om hur man bearbetar dessa fibrer. Och vi behöver inte ha tio tröjor. Det räcker med en eller två. Och så begravs vi i den.­

15 augusti 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram