Ljust och fräscht

Bland slöjdare är björk känt som ett allround-träslag – mjukt nog att tälja i, hårt nog att hålla för ett yxskaft. I designvärlden kallas det för ett blont träslag och eftertraktas för sin ljusa färg. För ett trettiotal år sedan skrev Knut Østgård en rapport om hur man gör just för att få sitt björkträ så ljust som möjligt. Texten utgick från en intervju med Hjalmar Edqvist – en av fem bröder från en slöjdarfamilj som försörjt sig på att tälja slevar under 1900- talet.
– Hjalmar, han sa att om du ska få riktigt fint, vitt trä så ska du ta björken innan den lövar av i slutet av augusti, minns Knut Østgård.
– Nu har det förskjutits lite, så nu får man snarare säga september. När björken har fått gula löv då är det tid att fälla den. Sedan får du inte kvista den, utan den ska ligga en månad så att saven dras ut genom bladen, för det är sockerämnet som gör att den gulnar, fortsätter han.

Därefter brukade Hjalmar dela upp stammen i tvåmeterslängder som han tog hem till gården och la upp i en hög. När det var dags att börja slöjda kapade han bort tio centimeter i vardera änden på stocken innan han klöv upp materialet till sina skedar. Sedan grovskar han dem snabbt och lät dem torka under ett dygn ungefär. När virket torkar kryper sockerämnet ut mot ytan som då gulnar.
– Nästa dag finskär du alla ytor. Då tar du bort den gulning som blivit över natten och kvar får du den vita veden.

Men det gäller att rappa på med grovskärningen. Börjar virket torka innan det tunnats ut hinner inte saven ut till ytan utan blir kvar i veden, vilket gör den gulare.

När Knut ska göra ett skrin eller skåp klyver han på samma sätt upp brädor i det färska virket som är ett par millimeter tjockare än de färdiga bitarna och låter dem torka på högkant. Torkar de liggande blir det mer fukt kvar på undersidan, vilket ger en gulare färg. Torkar de stående blir båda sidorna lika vita när han väl hyvlat bort de sista millimetrarna.
– Virket blir bra att jobba i när man gör på det sättet. Jag känner det när jag täljer och skär. Jag får en väldigt glatt, fin yta. Jag behöver inte använda sandpapper, utan jag skär alla ytor med hyvel, kniv eller skedkniv så att jag får den hårdhet på ytan som jag vill ha, förklarar Knut Østgård.
– Det färdiga föremålet behöver ingen ytbehandling, utan håller sig vitt och fint så länge jag förvarar det mörkt.

Virket blir bra att jobba i när man gör på det sättet.

Just trärena ytor och ljusa träslag förknippas ofta med det som kallas en skandinavisk inredningsstil. Skulle man resa i tiden och knacka på i en stuga i det gamla Bondesverige hade man dock mötts av helt andra syner. Johan Knutsson är professor i möbelkultur och har forskat om folkkonst och allmogeinredning. Han påpekar att det länge var påtagligt mörkt och dunkelt inomhus i svenskars hem.

Fönsterglas var dyrbart. Föregångaren var tunna inälvsskinn till exempel gjorda av tarmar eller blåsor som man spände upp till skydd mot vinden. Fönsterglas under medeltiden och fram till 1700-talet kunde vara i flaskbottenform eller i mindre bitar på 10 gånger 15 centimeter och blyinfattade. På 1700-talet kom de större fönsterglasen fastsatta med kitt i träspröjsar men i allmogens hem fortsatte man på många håll med de små blyinfattade fönsterglasen.
– Ännu långt fram i tiden släppte fönstren in ledljus men inte mycket mer, förklarar han.

Ljuskällor inomhus var framförallt den öppna spisen. Utöver det tände man eld på stickor som man stack in i ljushållare av smidesjärn som fästes mellan timmerstockarna i väggen.
– Man var nog van vid att det var väldigt mörkt. Ljuskrävande uppgifter som att väva fick man nog göra vissa tider på dygnet när det var ljusare, medan man kunde spinna i princip i mörker. Man anpassade sig nog mycket mer än vad vi gör idag. Vi är bortskämda med att kunna göra vad som helst, när som helst, oberoende av tillgången på ljus och energi.

För att få upp ljuset i rummet en aning var det vanligt att taket målades vitt med limfärg.
– Det var en billig färg, limmet tillverkades av slaktavfall och blandades med krita. Men möbelmåleriet från den här tiden kännetecknas inte av ljusa färger utan snarare av starka, berättar han.

Det var rött, blått, grönt och gult. Kanske fick man ta i för att färgerna alls skulle synas i dunklet. Men Johan Knutsson menar att det var en estetisk vilja att färger skulle vara klara.
– Vi romantiserar gärna över ljusa pasteller som vi tycker hör hemma i den gustavianska eran från mitten av 1700-talet men i själva verket var det nog mycket mer kraftiga färger som gällde då. Det ljusa och fräscha inredningsidealet slog igenom först i början av 1900-talet, med Ellen Key och Carl Larsson.

Ellen Key var en radikal tänkare och opinionsbildare vars idéer om bland annat heminredning fick enormt genomslag och fortsätter att spela roll än idag. År 1899 kom hennes estetiska manifest Skönhet för alla. I den slår hon fast vad som är äkta och falskt, skönt och fult. Och propagerar för ett helt nytt stil-ideal.

»Hur väl känner man sig ej till mods i ett rum, där de enkla ljuspolerade möblerna af alm eller björk visa det vackra träslaget själft«, frågar hon sig bland annat. »Eller huru trifsamt och vackert är icke ett gammalt förmak i en prästgård, där möblerna äro pärlfärgade, där golfvet skiner bländhvitt och vackra trasmattor bilda vägar på golfvet; där hvita, hemgjorda gardiner släppa in solen på de väl skötta blomkrukorna«.

Konstnärsparet Carl och Karin Larsson hörde till de som påverkades av hennes tankar. I deras hem i Sundborn tog hennes idéer fysisk form.
– Förmaket på Carl Larsson-gården är själva sinnebilden för den svenska traditionens ljusa och fräscha som sedan fortsätter in i funktionalismen. Ellen Key promotade sina ideal genom Carl Larssons bilder som kom ut i massupplaga och genomslaget blev massivt, säger Johan Knutsson.

I början av 1900-talet vitmålades massor med äldre allmogemöbler.

För Ellen Key hängde idén om det ljusa hemmet också ihop med idéer om det hygieniska. För att kunna se smutsen behövde möblerna och väggarna vara vita. Det gjorde det lätt att hålla rent och snyggt.

När bilden av det ljusa svenska hemmet satte sig, föll det murriga, färgstarka hemmet snabbt i glömska.
– I början av 1900-talet vitmålades massor med äldre allmogemöbler. Jag har sett mängder av moraklockor som målats vita under den tiden, påverkade av Ellen Keys ideal, säger Johan Knutsson.

Men det var inte bara inom inredning som ett nytt ljusare ideal tog plats under den här tiden. Jeff Werner är professor i konstvetenskap och har bland annat skrivit böckerna Blond och blåögd och den pinfärska Kritvit? Kritiska vithetsperspektiv i teori och praktik.

Han berättar att fram till 1870- talet ungefär hade svenskhet mest varit en fråga om kultur – folkmusik, sagor och dräktskick hörde till de sammanhållande faktorerna. Men från slutet av 1800-talet börjar frågan om svenskhet krypa ända in på huden.
– Och även under huden. Sverige blir internationellt ledande på att mäta och kategorisera människor, konstaterar Jeff Werner.

Idéerna omfamnas inte minst av många konstnärer. Under 1800- talet var det på modet att avbilda ärorika scener ur Sveriges historia. Till skillnad från tidigare, när svenskheten uttryckts till exempel genom kläder, valde man nu i större utsträckning att porträttera svenskarna som blonda och blåögda. Ett exempel är Carl Larssons monumentalmålning i Nationalmuseums trapphus, Gustav Vasas intåg i Stockholm, målad 1908. Det visar en rågblond konung som rider in i staden på en vit häst.

Merparten av alla äldre porträtt av Gustav Vasa hade tidigare framställt honom som mörkhårig, skriver Jeff Werner i Blond och blåögd. Men det passade inte alls in i den nya bilden. Så när Anders Zorn år 1911 fick i uppdrag att restaurera Uppsala universitets porträtt av 1500-talskungen passade han på att retuschera historien och bättra på utseendet med blåa ögon och ljusare hår.

Närmare mitten av 1900-talet förenas stereotypen om den blonda svensken med det ljusa inredningsidealet, när framför allt svenska och danska möbeltillverkare börjar marknadsföra sig med ord som »blonda träslag« och »skandinaviskt ljusa« möbler. På så sätt har bilderna av blonda svenskar och ljus nordisk inredning kommit att göda varandra, trots att båda är lika historiskt tveksamma.

Vad som däremot är ett historiskt faktum är att det alltid har använts väldigt mycket björkträ på våra breddgrader. Inte främst för färgens skull, utan för dess egenskaper och för att det helt enkelt var ett av de träslag som fanns tillgängligt.

När Knut Østgård växte upp i ett självhushåll i Nordnorge på 1940- talet, stod björken för det mesta man behövde, från ved till yxskaft, vagnar och taknäver. Björken fälldes alltid på frusen mark, när saven hade sjunkit. Det rådet hörs ofta än idag. Mindre sav i trädet betyder nämligen inte bara ljusare färg utan också mindre fukt vilket minskar risken för sprickbildning. Men Knut förklarar att enligt skedtäljaren Hjalmar Edqvist som han intervjuat, kan löven hjälpa till att dra ut den allra sista saven ur virket om man fäller trädet medan de ännu sitter kvar.
– Jag har provat hans metod och jag ser att det stämmer. Fäller man trädet vintertid finns ändå alltid lite sockerämne kvar.

För Knuts del är det trots allt den ljusa färgen som är den stora fördelen med att följa Hjalmar Edqvists recept. Även när det färdiga föremålet ska laseras eller målas föredrar han att träet är så vitt som möjligt i botten. Men allra viktigast är det i obehandlade föremål.
– Jag tycker helt enkelt att det ser snyggare ut, det gör jag.­