Så gjorde jag

Livmodern

Kurbits, krus och kantiljer. Shamiran Adam prisar kvinnokroppen.

Text Maria Diedrichs
Foto Sara Mac Key
5 december 2018

»När jag hittade broderiet då hittade jag hem. Det var som om någon hade visat mig vägen, via folkmusiken och alla år av tecknande, plötsligt föll det på plats.
Jag började spela fiol när jag var tio. Min lärare var folkmusiker och helt fantastisk. I gymnasiet åkte jag till Sundborn på läger. Om man aldrig har mött en melankolisk polska… Två fioler – den dynamiken… Wow. Plötsligt kom alla tonårskänslorna bara rakt in, genom musiken. Jag blev såld direkt.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


»Jag är inte färdig med det här motivet ännu«, säger Shamiran. Fyra broderade livmödrar har det blivit hittills.

Det var genom musiken jag fick möta folkdräkterna. Det var ingenting jag hade haft med mig sedan innan. Min pappa är assyrier. Min släkt är visserligen också väldigt stolt över sina dräkter, men de kunde inte ta med sig så mycket när de flydde från Irak. Därför var det helt fantastiskt att upptäcka folkdräkterna i Sverige och inse att det här också är mitt.

Jag har stickat och knypplat, tecknat och spelat musik i många år men jag vågade aldrig tro att det skulle gå att försörja sig på det. Det var först när jag fick barn som jag förstod att jag måste följa mina drömmar. Hur kan jag annars säga åt min son att han ska göra det han vill i sitt liv, om jag inte ens gör det själv?

Det var det som fick mig att söka till Textilhantverk på Handarbetets vänners skola. En av kurserna i basåret var yllebroderi. Jag visste att jag ville göra något kurbitsinspirerat, för jag tycker det är så sjukt fint. Jag fastnar ofta extra mycket för de här så kallade traditionella grejerna, för det ligger så mycket tid och omsorg och skicklighet i dem. Jag gillar vackra saker men jag tycker också om sånt som inte anses så vackert. Sånt som hör till kroppen, särskilt kvinnokroppen. Mens är en sådan grej. Jag ville krusa ut det, hitta det vackra i menscykeln, att det är en del av det som skapar liv. Jag bar på mycket tankar om moderskap just då. Att vara kvinna och feminist är svårt, men att vara mamma, kvinna och feminist är mycket svårare. Det var nog därför jag ville att de här bilderna skulle få ta plats. På ett vackert sätt. Ett sätt som inkluderar. Så då började jag skissa.

Jag utgick från anatomin, hur organen faktiskt ser ut, men sedan gav jag mig själv väldigt mycket konstnärlig frihet och gick på det som känns rätt i magen.
Motivet faller sig väldigt naturligt i den här formen. Det är mycket som är så väldigt likt. De här knopparna till exempel, de har jag mer eller mindre plockat rakt av från väggmålningar, och de ser ju ut precis som verkliga äggstockar.

I broderiet har jag framförallt använt redgarn. Det mesta är broderat med stjälkstygn, schattérsöm och bottensöm och plattsöm här runt urinblåsan. Där använde jag ett tjockare garn för att få den här tredimensionella känslan.

Det här motivet har stannat hos mig. Jag är inte riktigt klar med det än så jag har fortsatt att utforska det. Förra året hade vi en kurs i guld- och metallbroderi och då kom det tillbaka igen. Jag gjorde en brosch helt täckt med stygn i silke, pärlbroderi, metall och läder.

Först tänkte jag försöka göra det lite mer subtilt, men sen kom jag på att det är lika bra att bara gå all in. Och jag är väldigt glad att jag gjorde det. Jag bär den med stolthet. Så fort det är fest sätter jag på mig den. Den tar plats i sig, för att den är så blingig. Där jag kommer från, är det något fint. Man ska ha mycket glitter, höga klackar… Det är något som inte alltid får plats i den svenska folkkulturen. Men jag är både och. Jag har levt hela mitt liv i ett mellanförskap och försökt passa ihop de två sidorna.

Jag har funderat jättemycket över de sakerna. Tillhör det här mig? För jag vet att det finns de som tycker att det inte gör det. Men jag kan dansa, jag kan spela, jag kan brodera. Jag har precis lika stor rätt till de här uttrycken som alla andra svenskar. Jag, Shamiran, krusar loss. Och jag kan min historia. Det är viktigt för mig. Om någon säger att jag har gjort fel så kan jag förklara precis varför det ser ut som det gör, hur det har sett ut historiskt och varför jag valt att göra avsteg från det.

Broderi är ett fantastiskt medium. Mitt mål är att hitta samma känsla när jag broderar som jag har när jag tecknar. Att helt enkelt kunna måla med tråden. Det är det jag hela tiden övar mig på. Jag älskar att sitta med ramen och hitta nya tekniker. Helst skulle jag göra det på heltid. Ju mer jag broderar, desto mer blir jag kär. Det är som att bli kär på nytt varje gång jag hittar en ny grej.«

5 december 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy