Livets trådar

På julloven samlades familjen runt det stora bordet i vardagsrummet, förlängt med två utdragsskivor. Där lades stora inhyrda pussel. Det var en hobby som jag inte förstod mig på, men där knöts också ryamattor. Det var underbart! Även pappa deltog.

Som barn kände jag mig upphöjd när jag lärt mig hantera de grova nålarna, som skulle träs med två eller tre trådar åt gången. Färgerna byttes en åt gången. Djupt violetta nyanser böljade över den färdiga ryan, kanske var mönstret ritat av mammas favorit Viola Gråsten.

Att brodera blev en passion. Jag broderade fritt, helst varje dag. Bilder växte fram efter hand. Blommor, människor, abstrakta mönster, korsstygn och plattsöm och fria kaskader av stygn.

Ryaknytandet var min första positiva handarbetskontakt. Det var inte som med broderier, stickning eller klädsömnad: tunna trådar som ständigt trasslade, eller svårhanterliga snitt där tygstycken som skulle sammanfogas drog åt olika håll.

Skolans syslöjd började avskräckande. Den första uppgiften var en gymnastikpåse med dragsnodd. För mig förpestade den ett helt skolår. Det som var fel måste tas upp och sys om. Vissa bitar hann bli smutsiga av svett. Mamma vägrade sy åt mig, som en del andra mammor gjorde. Hon sa att det skulle vara fusk.

Våra namn skulle broderas på det ljusblårutiga tyget med små rutor i gult pärlgarn. Jag trodde stygnen hette myrgång, men när jag googlar står det att det är en hopdragssöm. Det finns förstås instruktioner på youtube: »Det gäller att hitta rytmen i stygnen!« Det gjorde inte jag. Sådana stygn sydde jag aldrig senare i livet, där jag dock kom att prova nästan alla andra sätt att använda nål och tråd på.

I sexan hade vi avancerat till att brodera fritt. Det blev min egen ingång i textilvärlden. Mamma hade aldrig broderat. Jag sydde en mörkblå handväska med violetta och rosa slingor i kedjesöm. Jag behövde inte ta upp en enda gång. Jag lyckades till och med montera väskan, med foder, hård botten och dragsko, sömnadsmoment som jag dittills aldrig klarat.

Att brodera blev en passion. Jag broderade fritt, helst varje dag. Bilder växte fram efter hand. Blommor, människor, abstrakta mönster, korsstygn och plattsöm och fria kaskader av stygn. Grova och tunna, silver och guld, papper och glaspärlor. Jag fann nya idoler på Moderna Museet: Anna Casparsson 1960 och Hannah Ryggen 1962. (Texten om Ryggen är den utförligaste jag läst på Wikipedia.)

Det blev vävkurs på Birkagårdens folkhögskola och tillskärarkurs på Märthaskolan. Jag broderade mig in på textillinjen på Konstfack i Stockholm hösten 1966, men vantrivdes och slutade efter en termin.

Min broderiperiod varade ett decennium och avslutades med en lika lång lapptäckesperiod, med symaskin. Under 1970-talet tog min intensiva relation till textilt hantverk slut, utan att jag vet hur det gick till. Jag började måla, men brodergarnerna ligger kvar i sina plastpåsar om jag skulle ångra mig. Jag blir fortfarande glad varje gång jag håller i dem.

Åsa Moberg är journalist, författare, översättare och samhällsdebattör. I april släpper hon och Anna Fredriksson en bok på Natur och Kultur om psykiatrin efter psykiatrireformen.