Litet hus stor frihet

På flykt undan en skenande bostadsmarknad har nybyggarna i Skattungbyn sällat sig till Tiny house-rörelsen. De slöjdar, odlar och bygger sina egna hus. Ju mindre desto bättre.

Text Axel Norén
Foto Fredrik Jalhed
11 oktober 2017

Rebecka Dynesius kniper fast en vedklabbe mellan fötterna och pressar isär träfibrerna med en späntkniv. Flisan som lossnar lägger hon i kaminen och tänder på. Hon har vant sig vid att göra upp eld: det är så hon värmer upp vagnen hon delar med kompisen Anna.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Rebecka bor i ett så kallat tiny house, en liten stuga på hjul, vid en skogsglänta i Skattungbyn i Dalarna. Pärten, gamla takspån, som klär fasaden skevar åt alla håll och framsidan kryllar av spröjsade fönster. Huset är litet, bara 30 kvadrat, men det räcker till två sovrum och ett kombinerat kök och vardagsrum.

Rebecka Dynesius sitter på trappen till sin stuga och täljer

Ett tiny house är mer än bara ett minimalt hem. Det är en idé om att leva utanför bostadsmarknadens lägeshets och amorteringskrav, och om att skala ned på tillhörigheter och konsumtion.

Rebecka sätter sig på yttertrappan med en kniv i ena handen och en grov träsked i den andra och börjar tälja.
– Tanken på huslån och karriärval gav mig ångest. Efter gymnasiet ville jag prova på olika saker. Jag var inte redo att bestämma mig för var jag ville bo, vad jag tänkte bli, vad jag skulle göra. Jag kände inte för att ge mig in i det där ekorrhjulet.

Hon växte upp på landet, med hönor, bikupor och grönsaksodling i trädgården. Nu satt hon i en hyreslägenhet i Umeå och kände sig instängd. Hon saknade ett sammanhang. Hon vred på ett element och fick en räkning månaden därpå. Hon hade ingen aning om hur mycket hon förbrukade.
– Jag tror att jag saknade en känsla av kontroll, säger hon.

En dag berättade en vän om en kurs i självhushållning. Att sköta hus, odla och leva mer resursmedvetet lät helt rätt i Rebeckas Dynesius öron. Hon sökte och kom in på Mora folkhögskolas kurs i ekologisk odling och hållbar livsföring. Kursen var förlagd till Skattungbyn i Dalarna och Rebecka gjorde sig redo för flytt.

I Skattungbyn rådde bostadsbrist och studenter som flyttade dit hamnade ofta i kollektiv. Det gjorde också Rebecka. Andra löste sin bostadssituation genom att flytta in i små vagnar på kollektivhusens gårdar.

Det går bra att göra sig av med saker, men beteendet finns kvar. Ganska snart börjar man samla på sig saker igen.

Nog trivdes hon i kollektivet, men längtade efter att få vara i fred. Anna Åkerström, som bodde i samma kollektiv, gick i liknande tankar. När de fick nys om att en gammal arbetsbod skulle säljas slog de till, och fraktade den på lastbil de dryga 15 milen från Gävle. Vagnen kunde åtminstone fungera som sommarstuga, resonerade de. Men inte i sitt befintliga skick. De rev ur all inredning och klädde insidan med virke de hämtat gratis från en rivningsfärdig lada. Pärten ropades in på auktion. De byggde vedförvaring, höga sängar och ett litet men funktionellt kök och installerade kaminen.

Förra sommaren flyttade de in och blev kvar. Boendet var svaret på många av Rebeckas frågor. Vagnen gick att flytta när som helst, och krävde inga dyra lån. Hon kände sig fri.

Vy med gult gräs i förgrunden, träd i mitten och kullar mot horistonten.

Tiny House-rörelsen tog fart i slutet av 00-talet, som ett uttryck för en darrande världsekonomi. Men tankarna på ett nedskalat boende fick fäste redan ett decennium tidigare. Då var ekonomin allt annat än dålig. I exempelvis USA planterades så kallade villamattor, stora områden med likformiga hus. Många kvadratmeterstinna skrytbyggen växte fram där mycket av boytan bara var uppvisning: en matsal som samlade damm mellan middagsbjudningarna och en gillestuga som stod outnyttjad medan husägarna levde sina liv i köket och i soffgruppen framför teven. Det bekymrade arkitekten Sarah Susanka. Vore det inte bättre om husen anpassades efter hur människor faktiskt levde sina liv? tänkte hon och lanserade nedskalningskonceptet »Not so big«.

För en annan amerikan var »not so big« inte litet nog. I slutet av 90-talet skulle konstnären Jay Shafer flytta, men hade inget behov av ett stort hem. Tvärtom trivdes han i trånga utrymmen. Han skissade på möjliga boendelösningar. För varje ritning blev husen mindre, tills bara några få kvadratmeter återstod. Men amerikanska bygglagar satte stopp: ett ändamålsenligt hus skulle uppmäta minst 24 kvadrat, annars utfärdades inget bygglov. Jay Shafer såg en lösning. Han byggde sitt tio kvadratmeter stora hus – en stuga i trä med veranda och sadeltak – på ett gammalt husvagnsunderrede. På så sätt hade lagstiftarna ingenting att sätta emot. Det var inte längre ett hus, utan en husvagn. Sagt och gjort. Han levde billigt, enkelt och hållbart. Efter några år byggde han ett ännu mindre.

Kylskåpet i marken består av en knappt meterdjup grop och en plastback med lock och används på sommaren. På vintern förvaras kylvaror inne i huset på ett svalt ställe.

I mitten av 00-talet blev de amerikanska bankerna kaxiga. De började låna ut pengar till mindre bemedlade för att även de skulle kunna ge sig in på husmarknaden. Men ekonomin började svaja och amorteringskraven hårdnade. Under finanskrisen förlorade många sina hus. Bankerna, som stått för säkerhet och trygghet, hade fallit. Villamattorna vissnade.
– Efter finanskrisen utvecklade många en rädsla för att ta lån. Det var bättre att själv äga sitt boende, hur litet det än var, än att låta banken göra det, säger socialantropologen Hege Høyer Leivestad som forskat på människor som bor i hus på hjul.

Till sin doktorsavhandling studerade hon människor som lämnat hus och lägenheter, stuvat in sina liv i en husvagn och flyttat ut på campingplatser. Camparna är i regel arbetarklass till skillnad från tiny house-rörelsen som främst består av personer ur den övre medelklassen. Tiny house-ägarna tjänar i regel mer än genomsnittet och enligt rörelsens egna statistik är det dubbelt så stor chans att en ägare av ett tiny house har en masterexamen jämfört med den övriga befolkningen.

Trots att grupperna skiljs åt av klasstillhörighet, är argumenten för att byta livsstil ofta identiska. Hjul ger en känsla av frihet, oavsett om de bär en serietillverkad vagn i glasfiber, eller ett falurött torp nedlusat med snickarglädje. Men ett hem på hjul är ingen garanti för ett liv på vägarna, och många blir kvar på en och samma plats när de väl parkerat sitt ekipage. Och det finns goda skäl att stå still, inte minst i Sverige där en folkbokföringsadress är nödvändig för att kunna delta i samhället fullt ut, menar Hege Høyer Leivestad.

Även önskan om att leva i frihet från otaliga prylar verkar vara en ambition snarare än något som faktiskt efterlevs.
– Det går bra att göra sig av med saker och sälja huset, men beteendet finns kvar. Ganska snart börjar man samla på sig saker igen, säger Hege Høyer Leivestad.

Karin Edler i dörren till sin stuga.
Karin Edlers stuga har åtta kvadratmeter boyta och är byggd av upphittade brädor och plank. Väggarna är isolerade med fårull.

I samma glänta som Rebecka och Anna bor Karin Edler. Hon sitter på en bänk utanför sin vagn med en renfana-infärgad garnhärva lindad runt de uppdragna knäna. Hon reder i härvan och virar den till ett tajt nystan. Av garnet ska hon sticka ett par handledsvärmare.
– Mössor och vantar har jag tillräckligt av. När man bor såhär håller man ganska bra koll på vad som behövs och vad som går åt, säger hon.

Med sin väderpinade träfasad och ett tak lappat med takpanneimitation och korrugerad plåt påminner Karins vagn om ett skjul. Den är betydligt mindre än grannvagnen och kostade därefter: hon betalade 6000 kronor för de åtta kvadratmetrarna.

Hon flyttade in i januari. Vagnen var då redan färdigbyggd, och hon har låtit den fasta inredningen vara kvar. Men det finns ändå gott om projekt att ta tag i. Hon planerar bland annat att bygga en bokhylla av drivved som också ska fungera som fallskydd under sovloftet.
– Jag tycker om att hämta material omkring mig och låta det forma resultatet. Jag var inte särskilt slöjdig av mig innan jag kom hit. Det väcktes till liv under utbildningen, säger hon.

Skattungekursen, som utbildningen heter, tar ett helhetsgrepp om ett resursmedvetet liv. Deltagarna lär sig hantera ved, konservera mat och renovera hus efter behov. De får också lära sig att tillverka saker som är till nytta i det dagliga livet.
– Man behöver inte köpa allt nytt. Jag har gjort våra tallrikar och skålar i keramik, mest stengods. Behövs en hyllkonsol eller en krok till diskhanddukarna så kan jag smida det, säger Rebecka Dynesius.

Förra året startade en kurs i hur man bygger sitt hus på hjul. 1700 personer sökte, 11 fick plats.

Rebecka och Annas sängar är extra höga för att ge plats åt förvaring undertill. Den egenhändigt byggda hörnsoffan i vardagsrummet går att dra ut när det behövs en extra sovplats.
– Skjutanordningen är byggd på spjälor. Varannan spjäla sitter i soffan och varannan i den utskjutbara delen. Vi tyckte att det var en jättesmart lösning, men den kärvar när vi ska dra ut den. Vi byggde om den flera gånger. Nu fungerar den någorlunda, men vi har använt den kanske två gånger.

Små hus ställer höga krav på flexibilitet, och möbler får gärna ha fler än en funktion. En bokhylla kan också fungera som trappa upp till sovloftet och en kökshylla kan tjäna som diskställ. Smarta lösningar har blivit en sport där varje millimeter räknas i jakten på det mest platseffektiva boendet. Och utövarna blygs inte för att dela med sig. På nätet finns otaliga tips på hur man bäst sparar plats och maxar boytan med funktion.

Det har snart gått tio år sedan finanskrisen, och tiny houses har vuxit till en mindre industri. Jay Shafer, den kvadrathatande klaustrofilen, driver i dag ett företag som säljer färdiga hus och ritningar till aspirerande tiny house-ägare. Andra attraheras inte av den pittoreska stilen och bygger i stället karga, raka, moderna klossar.

Förra året startade en kurs i hur man bygger sitt hus på hjul i Skattungbyn. 1 700 personer sökte, elva fick plats. Hege Høyer Leivestad tror att tiny houses-rörelsen är på uppgång i Sverige i en tid då städer dras med långa bostadsköer och skyhöga kvadratmeterpriser (de 35000 kronor som Rebecka och Anna spenderade på vagnen hade räckt till ungefär en halv kvadratmeter bostadsrätt i Stockholmsområdet). Att bygga själv och bo litet skulle åtminstone kunna bidra till problemets lösning.

Rebecka släpar en vattendunk efter sig i ett rep över fältet. Stigen mellan vattenkranen och vagnen är vältrampad vid det här laget och »vattenkopplet« är ett sätt att göra sysslan enklare. Det finns något nästan meditativt i att gå den där sträckan, eller montera veden i kaminen och sköta om odlingarna.
– Jag känner mig lugnare nu än när jag bodde i stan. Här vet jag exakt hur mycket vatten som går åt och slösar inte med något. Jag tänker nästan aldrig på att det är trångt. Jag kände mig betydligt mer instängd och trångbodd i en lägenhet i stan på 60 kvadrat än jag någonsin gjort här.

Axel Norén är journalist och har 1484 dagar i bostadskön. Det är långt ifrån vad som behövs för att få en dräglig lägenhet i Göteborg.
Fredrik Jalhed är fotograf. Efter besöket i Karin Edlers åtta kvadratmeter stora (!) hus kändes plötsligt flickvännens etta i Majorna som ett palats.

11 oktober 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy