Leva på vatten och trä

Jag nickar och stirrar längtansfullt på Franciscos redskap – åran, spjutet och pilbågen. Båten! En lång tjärtätad träkanot, len och solblekt av långa arbetsdagar längs Amazonas bifloder.

Sju på morgonen är jag tillbaka i den lilla hamnen. Byns gemensamma flotte guppar sakta i svallvågorna från lokalbåtens morgonrutt. Några ungar badar, men Francisco syns inte till. Modet sjunker när jag frågar en grabb i tioårsåldern.
– Farfar jobbar, säger han, klättrar blixtsnabbt upp i ett träd och hoppar i plurret.

Men när jag frågar när han kommer tillbaka från fisket ser barnbarn nummer två oförstående ut och nickar upp mot stigen.

Jag hittar Franscisco fem minuter senare under ett palmtak, försjunken över ett arbete med en delfinminiatyr av palo de sangre, blodsträ. Ytterligare tio minuter senare inser jag att fiskare och slöjdare här är ungefär samma sak.

Samhället Veinte de Julio ligger i Amazonas treriksröse, där Brasilien, Colombia och Peru möts med río Amazonas – världens mest vattenrika flod – som gemensam in- och utfartsväg. Ett tjugotal pålhus ligger utspridda som plockepinn mellan gångstigar i kolsyrad tyst grönska. El finns bara sporadiskt och trots att det inte finns några vattenledningar indragna lever bybefolkningen uteslutande av vatten. Fisk som piraya, palometa, dorado och piraricu utgör tillsammans med matbanan och maniok både frukost, lunch och middag.
– Här är alla pescadores artesanales som jag, berättar Francisco och putsar blodsträets rosa yta med en glasbit tills det blänker djuprött.

Pescador artesanal avser försvisso en »traditionell fiskare«, utan moderna fiskeredskap och motorbåt. Ändå skjuter den svenska direktöversättningen – fiskarslöjdare – mitt i prick. På en pall i palmtaksateljén sitter Manuel med en sjö av rött flis kring sina bara fötter och en liten båt under arbete i händerna. I en öppen dörr bredvid en åra graverad med jaguar och fjäderkrona står José i fotbollsshorts och filar spetsarna på sin harpun. Mitt emot sitter mormor och knyter ett halsband av cumare – ett garn framställt av Cumarepalmens blad – och fiskfjäll medan bakgårdens öppna eld fräser av fet flodfisk.
– Det går ihop allt det här, medger Francisco.
– Jag har fiskat sedan jag var liten pojk och har alltid gjort mina redskap själv – båten, harpunen, pilarna, åran – allt! Man lär sig vilka träslag som funkar till vilka saker. Och så hittar man på nya saker att göra med det som blir över. Det är samma sak med fisken. Piraricu-fiskens fjäll – kjolfåll. Pirayans tandgap – halsband. Och se, du har ju själv fisk i öronen!

Jag har fiskat sedan jag var liten pojk och har alltid gjort mina redskap själv – båten, harpunen, pilarna, åran – allt!

Jag skaffade mina fiskbensörhängen vid förra årets Amazonasresa och älskar dem, men många besökare får gåshud. Som fransyskan på mitt hotell häromdagen. Hon hade sett ett krokodilkranium till försäljning på en marknad och var mycket besviken på urpsrungsbefolkningen.
– Indianerna jagar utrotningshotade djur! De skövlar skogen för att göra smycken, klagade hon.

Jag påpekade inte att hon själv bar en vigselring i den både socialt och miljömässigt förödande metallen guld. Vi avstår ofta från att döma oss själva. Ticuna däremot, det folk Francisco tillhör, står alltid i ett spänningsladdat blickfång när utomstående diskuterar »jordens lunga«. De hyllas för sin kulturs nära samspel med naturen, men kritiseras samtidigt när detta »samspel« krockar med stadsmänniskors uppfattningar och miljö- och djurskydd.

I Veinte de Julio möts min redogörelse för fransyskans ord med lågmäld humor.
– Men turisterna älskar ju krokodilkranier!

När militären tog kontrollen över områdets smuggelverksamhet för ett decennium sedan och besökare började forsa in steg efterfrågan på djungelsouvenirer i höjden. Såväl papegojfjädrar som krokodilkranier och sköldpaddsskal förbjöds på turistmarknaden av la guardia indígena, ticunas eget polisväsende.
– Någon har väl haft ett krokodilkranium drällande hemma och sålt det. Sen har ryktet spridits att vi dödar djur bara för att sälja troféerna, tror Francisco och berättar att han dock gillar att göra krokodilhuvuden i balsaträ.
– Från Natütama, säger han hemlighetsfullt och greppar machete, spjut och åra.
– Kommer du?

Färden går Amazonfloden uppströms i en halvtimme. Sedan ror Francisco plötsligt in i… skogen!
– Remo caspi, utbrister han och pekar på ett träd.
– Träslaget används till åror och spjut. Barken är förresten medicin också, mot malaria.

Det här är Natütama, ticunafolkets speciella namn för Amazonas vattenvärld, hem för sjökor, delfiner, pirayor, krokodiler och anacondor.

Franciscos materialinsamling handlar föga om skövling, snarare intuitivt och slumpmässigt handplockande. Det är nämligen ganska omöjligt att »skövla« i Franciscos skog. Vi sitter ju i en vinglig kanot! Väldiga stammar speglar sig i flodvattnet, klart och mörkblått sedan vi lämnat Amazonflodens bruna mitt. Bara himlen rör sig, av apor, fåglar och reptiler. Lövverkets bris får lakansstora blad att skölja blommande kronor, deras pollen dalar ner som snö. Det här är Natütama, ticunafolkets speciella namn för Amazonas vattenvärld, hem för sjökor, delfiner, pirayor, krokodiler och anacondor, men också Franciscos arbetsplats och inspirationskälla.
– Jag ror ut här, jag lyssnar, ser, luktar. Jag tömmer huvudet på tankar och väntar på vad som dyker upp.

Förutom fisk blir det idéer och skaparglädje. En gren med skön form, ett flodlöv som glimmar i årtaget… och där, i »gläntan« – sjön Tarapoto – en lekande delfins mjuka linjer!
– Utan Natütama hade jag inte funnits. Floden är vårt livsrum. Det finns fler arter här än i hela Atlanten!

Det sista är Jaques Cousteaus uppskattning av Amazonas djurvärld, men till skillnad från den franske marinbiologen så räknar Francisco in sig själv och alla träd. För ticunas är kultur, samhälle och natur samma sak. Människan kan inte förstås som särskiljd från naturen, utan som en del av den, och skadas således om naturen gör det.
– Därför är respekten så viktig. Att bara ta det som behövs.

Ticunas ute i byarna säljer bara sporadiskt sina alster, men många röster från naturskyddsföreningar och miljöaktivister pockar på en förändring. Tvärt emot vad fransyskan på hotellet tror kan en småskalig slöjdmarknad fungera som ett paraplyskydd mot storskalig skövling för boskapshållning och träindustri. Men vägen dit är lång, tror Francisco och tippar på kulturkrockar som förklaring. Prutkultur är hos ticunas ett okänt begrepp.
– Många blir sura och undrar hur det är möjligt att köparen har mage att sätta ett pris på något som kommit ur säljarens själ. Så blir det ingen business gjord.

Han skrockar och tar ett bestämt tag med åran.
– Är du nöjd nu? Nu har du sett hur en amazonsk fiskare lever.

När jag skrattar och säger att han inte ens har försökt fånga en enda fisk får jag höra att det är onödigt. Brorsonen var ju ute tidigt i morse. Och nu, om jag ursäktar, vill han hem till ateljén.

Julia Svanberg är frilansande journalist och mångsysslare i slöjdvärlden. Sedan flera år bor hon i Colombia med man och tre barn och gör ofta reportageresor runt om i Sydamerika. Hon har tidigare medverkat i Hemslöjd med artiklar om fiquegarn och molas.