Leif Wikner och rötäggen

I skogen på andra sidan vattnet har Leif Wikner tidigare lagt märke till en egendomlig masurbjörk, täckt av vrilar, som han vill visa sin son. Men när de kommer fram till platsen är bara stubben kvar. Någon har varit där och plockat ned trädet. Planlöst strövar de vidare tills de kommer till en omkullblåst björk, ett offer för höststormarna. Där stannar de till och pappa Leif håller en improviserad föreläsning för sin son om allt vad den gamla björken kan ha sett under sin livstid. »Men blir den liggande här på fjället kommer den snart förmultna och bli till ingenting«, förklarar han. Utläggningen avslutas med att Leif föreslår att de kapar av en bit av stammen, bär hem den och ser om de kan göra trädet levande igen.

Tillbaka hemma i Persåsen utanför Östersund börjar Leif Wikner snart ångra sina stora ord.

»Levandegöra ett träd? Hur ska jag kunna leva upp till sånt löjligt snack«, tänker han. Till slut sätter han i alla fall in träbiten i svarven och formar ett ägg. Det är den starkaste symbol han kan tänka sig för att någonting har livet framför sig. Trettio år senare står han i sin verkstad med ägget i handen.
– Det här ägget skulle ha varit mylla uppe i Blåsjön för länge sedan, men nu finns det här. Då har man väl i alla fall levandegjort något, säger han.

Mitt på äggets ena sida finns en rötskada som gör att det ser lite sprucket ut. Där tänker han sig att kycklingen hoppat ut. Det här svarvade ägget satte igång någonting i Leif Wikner. Sedan den där dagen har han svarvat över 10 000 till.

Leif Wikner föddes i Kyrktåsjö i nordvästra Ångermanland. Pappan var lärare och mamman skötte byns telefonstation. Ett hundratal meter från familjen Wikners hus låg Jannes café. Sommaren 1946 ser lille Leif ofta bröderna Nilsson där om kvällarna. De har byggt en stor trampbil av trä. När alla fyra sitter i och trampar ser den nästan ut som en riktig bil. Det är det mest fascinerande Leif någonsin har sett. En kväll är det filmvisning i byn. Barnen från Frostmofjället. Leif tycker filmen är för ruggig, så i pausen smiter han och knatar uppför backen till bröderna Nilssons snickeri som ligger i närheten. Bröderna tar väl hand om rymlingen. De ringer efter hans föräldrar, och med sig hem får han några bitar björkfanér och en lövsåg. Leif Wikner är åtta år gammal och hans intresse för trä har precis vaknat.

Sedan dess har det gått 68 år. Idag är Leif Wikner 76 och fylld av skrönor och anekdoter. De handlar om hur han först hamnade i Jämtland (värvad som fotbollsspelare till division 3-klubben Myssjö IF) om en frukost med kungen (En kall februarimorgon med fantastisk soluppgång. De talade om kung Adolf Fredrik som svarvade snusdosor i sin sängkammare på slottet) eller om hur det gick till när Nobelpristagaren Mo Yan fick en av Leifs böcker i present (tillsammans med ett svarvat ägg som fastnade i tullen i Kina på grund av rädsla för fågelinfluensa). Ibland är det svårt att veta om han skarvar. Men att han har svarvat över tiotusen ägg finns det ingen anledning att betvivla. Bevisen finns utspridda runtom i hotell- och konferensanläggningen i Oviken i Jämtland som han har byggt upp tillsammans med sin fru Margith och sina söner. Här finns hela äggformade rum. Bröllopssviten är inredd med en äggformad himmelssäng och i matsalen står en äggformad tron. Överallt längs väggarna, i montrar och på hyllor ligger svarvade ägg i trä.

Idén till Wikners i Persåsen, som anläggningen heter, kom efter att Leif och hans fru Margith flyttat till Oviken på 60-talet.
– Vi kommer båda från typiska glesbygdsområden långt bortom all ära och redlighet. Vi ville visa att det går att skapa sysselsättning även i en liten by som den här.

Det som började som ett snickeri har med tiden utvecklats till att innefatta både stugby, hotell och restaurang. Inredningen på Wikners i Persåsen är trä, trä och åter trä. Allt är gjort i egen regi och materialet är hämtat från närområdet. Det är träpaneler på väggarna, och alla möbler och lampor är snickrade i omålat trä. Mitt i matsalen står stammen av en stor knotig tall, helt översållad med vrilar, som ser ut som om den håller uppe taket. Även i konferensverksamheten kretsar allt kring träden och träet. Besökarna får kliva in i verkstaden och se på när Leif svarvar, eller kanske själva tillverka något eget. För femton år sedan lämnade Leif och Margith Wikner över driften av både hotellet och snickeriet till sina söner. Det betyder att Leif nu äntligen har tid att ägna sig åt det som var hans dröm från början.
– För varje timme jag sitter framför datorn åldras jag tolv timmar. Men för varje timme i verkstaden föryngras jag i motsvarande grad.

En dag då jag inte fått tillbringa någon tid i verkstaden, det är en förslösad dag

Såsom tvättäkta entreprenör tycker Leif Wikner det är viktigt att slöjdare tar ordentligt betalt för sitt arbete, och att man har en fungerande affärsplan.
– Vissa kanske rynkar på näsan åt min kommersiella inriktning men jag vill att hemslöjden ska kommersialiseras, för vi kan aldrig överleva annars, säger han.

Själv har han delvis anpassat sig till en estetik som han menar att kunderna efterfrågar. Några av hans ägg är uppbyggda av olikfärgade träbitar, pedantiskt limmade i geometriska mönster med snabbtorkande enkomponentslim. Det kan ta flera veckor av petigt sågande och limmande innan ett sådant ägg tar sig från skisspappret till svarven.
– Hantverksmässigt är det spännande att göra mönsterlimmade ägg. Genom att jag limmar så mycket kors och tvärs kan jag aldrig skärsvarva på samma sätt som jag gör på ett rått material där jag har fibrerna i en och samma riktning. Rätt vad det är skär du tvärsöver och rätt vad det är skär du längs med. Men något ska man väl ha lärt sig på sextio år vid svarven.

De mönsterlimmade äggen blir alltid precis som Leif Wikner har tänkt sig. Det finns inga överraskningar där. Och han blir snabbt trött på pillergörat. Då går han istället till lådan med skräpvirke. Det är där han hittar materialen som kan få honom att bli stående tolv timmar i verkstaden utan att märka att tiden har gått.
– Det är det här jag alltid återvänder till. Det är mitt bästa sätt att göra ägg på. Bara ett ämne – och det kan se hur förskräckligt ut som helst, säger han och plockar upp en bit svårt rötat äppelträ.
– Det här kan bli helt fantastiskt, men jag kan aldrig förutse hur det kommer att se ut.

Många av Leif Wikners idéer om hur man kan hitta skönhet i skadat trä kan spåras tillbaka till en eftermiddag på vedbacken i Stora Blåsjön. Leif och hans svärfar Herman stod i solskenet och högg ved.
– Där uppe ser man ofta att fjällbjörken har en liten ticka på stammen. Då vet man att där går rötskadan in. Och det visste ju svärfar också. Den här dagen fick han syn på ett vedträ med en sån där tjuka på. »Den där skiten kan du inte ha i köksspisen ens«, sa han och kastade den på en lövhög. Men jag plockade upp den och sa »Hörrudu Herman, ska vi inte se om jag kan plocka med mig den här hem och göra någonting av den ändå?«. »Ta skiten« sa han.

Skadan löpte rakt genom vedträets kärna. Leif skar ut träbiten till en rak fyrkantig stav. Sedan sågade han upp den i kvadratiska skivor, som han limmade ihop sida vid sida och snickrade till ett skrin. Missfärgningen ger ett oregelbundet mönster som upprepas på varje bit.
– Det är egentligen ett vansinnigt enkelt hantverk. Hade jag använt vad man allmänt anser som bra virke hade skrinet blivit totalt ointressant. Nu bjöd naturen istället på det här fantastiska mönstret. Min svärfar krävde tillbaka skrinet sen, för jag hade ju bara lånat materialet.

Leif Wikner kan prata lyriskt i timmar om rötskador, vresfuror och tjärved. I skogarna runtomkring Oviken har han åtta stycken trädkompisar. De är märkliga knotiga träd som han egentligen gärna skulle vilja se insidan av, men som han svurit att aldrig ta ned. Istället besöker han dem minst en gång på vårvintern och två gånger på sommaren. Då sitter han ned och pratar med dem en stund, lämnar över sina bekymmer, precis som man förr i världen kunde lämna över sin tandvärk till ett träd genom att slå in en hästskosöm i stammen. Där i skogen, hittar han en avkoppling som bara kan matchas av den han känner när han står vid svarven med ett riktigt illa åtgånget stycke trä.
– En dag då jag inte fått tillbringa någon tid i verkstaden, det är en förslösad dag. När man jobbar med naturmaterial på det sätt som jag gör, då blir man aldrig fullärd. Och det är väl det som har gjort att jag inte blivit mätt på det här än. Jag känner mig snarare mer och mer hungrig.

Ibland tänker han att han ska sluta svarva ägg och hitta på något annat. Just nu har han en period av klot. Runt 500 stycken har det hunnit bli. De föreställer planeter, och rötskadorna i träet ska leda tankarna till hur människan skadar jordklotet med miljöförstöring. Han plockar fram ett massivt klot ur högen, svarvat av en extremt långsamvuxen myrtall.
– På det här klotet har det gått så långt att allt är förkolnat och svart. Det går nästan inte att prata om att Tellus skulle kunna gå en sådan framtid till mötes. Det är för ruggigt.

Kanske är det därför han alltid kommer tillbaka till äggen trots allt. De är ju en symbol för framtidshopp. Och av alla de tusentals ägg Leif Wikner gjort är det fortfarande det där första som står ut i minnet. Det med en rötskada längs ena sidan. Just det ägget har han en alldeles särskild kärlek till.
– När jag var lärare hade jag vissa elever som hade en del hyss för sig. Somliga i lärarrummet kallade dem gärna för rötägg. Men som vuxna fann de sin plats i livet och blev de känsligaste och finaste personerna av alla. Så man ska inte ha några förutfattade meningar om vad ett rötägg är. För ur det kan utvecklas vad som helst.