Låt virket blomma

Jag karvar några skåror i det mjuka lindträet. Jo, det går faktiskt. Ge mig 40 år till. Karl tar över och liksom svävar in i trästycket. I de säkra rörelserna finns utbildning, envis träning, men också någonting särskilt i hans nypor och hjärna. Upptäckarglädje och envishet.

Karl Sjögren är utbildad vid Tibros bildhuggarskola och uppmärksammades i fjol, då han fick Stockholms hantverksförenings pris som Årets gesäll för sitt arbete med det stora riksvapnet, Sveriges officiella heraldiska vapen, en stilig tingest som nu står lutad mot väggen på en bänk i verkstaden i norra Uppland.

Riksvapnet är ett komplext föremål, vissa skulle kanske kalla det kitschigt, men nivån på hantverket går inte att ta miste på. Utöver att vara symbol för svenska staten är det också kungens personliga vapen. Karl Sjögren fick idén att göra det när han fick syn på Vasaskeppets väldiga riksvapen. Det var ett rätt kaxigt åtagande. En rejäl bit på ett par decimeters djup.
– Det var en teknikmässig utmaning. Idén var att se hur jag mätte mig mot de gamla mästarna. Jobbet gjordes i samspråk med dem, säger han och nämner en av sina förebilder – Grinling Gibbons, en av bildhuggarkonstens största namn, som var verksam på 1600-1700-talet och bland annat utförde arbeten för slottet Windsor och Sankt Pauls-katedralen i London.

Den första grovhuggningen kallas att skrubba, då arbetar man sig inåt, lämnar kvar trä till de olika partierna och skapar ett utkast.
– Ett nybörjarfel är att vilja göra detaljerna färdiga direkt. Sedan kanske man upptäcker att de ligger tre centimeter för långt fram.

Träet i hans riksvapen varierar i kulör, mest mörkt, men ibland ljusa delar. Han valde de olika bitarna medvetet innan ursprungsblocket limmades ihop.
– Jag fick bannor från läraren som bedömde arbetet. Han ansåg att jag borde ha samma färg, men jag tycker om skiftningarna.

Förr spelade sådana ingen roll eftersom verken oftast målades. Vasaskeppet var kraftigt bemålat, har det visat sig på senare år, precis som de antika marmorskulpturerna. Men han närmade sig limträblocket med respekt.
Ja, hur navigerar man in i trästycket med sina verktyg?
– Jag ser det som en lök, man tar av lager efter lager.

Han hade dessutom valt svensk ek från Västergötland, som är notoriskt hårdarbetad. Bildhuggeri brukar annars mest ske i lind, som är mjukt och samtidigt tätt. Men eken får en glänsande yta och Karl ville ge riksvapnet den pampighet som linoljad ek kan uttrycka. Dessutom var Vasaskeppets vapensköld huggen just i ek, och Karl Sjögren är inte den som tar genvägar.

Riksvapnet är en komplex bildvärld, styrd av heraldiska lagar. Helheten liknar en kronprydd teaterscen där en ridå dras ifrån för att visa två krönta lejon med bakåtvända huvuden. Tittar man noga hittar man symboler för både Vasaätten och kungahuset Bernadotte. Detaljrikedomen är enorm. Över Bernadotternas stenbro svävar en örn med vänstersvängt huvud som greppar en åskvigg. Över den Karlavagnens stjärnbild. Och alltihop visas mot en vapenmantel av purpur som är fodrad med hermelinpäls, ett tecken på regentens »makt och härlighet«. Purpurmanteln ska vara bunden på två ställen med tofsprydda snören som vilar mot de böljande formerna.

Karl Sjögren högg under några månader, en oändligt krävande uppgift där träet ska gestalta andra material. Det räckte med att visa den översta kronan för att han skulle få sitt gesällbrev.

Jag kunde knappt tälja innan. Kom dit i persianpäls, smycken och långa naglar. Folk trodde jag var tokig.

Karl Sjögren är rastlös av sig, ledsnar när saker inte känns meningsfulla. Han växte upp i Täby och Fagersta, läste filosofi i Uppsala i hopp om att få lära sig något användbart i livet, men kom fram till att de akademiska studierna mest var förpackning i boxar och korridorer. Han bytte till dess motsats: praktik. Sökte till Sätergläntan i Dalarna där han hamnade på en kurs i träslöjd.
– Jag kunde knappt tälja innan. Kom dit i persianpäls, smycken över hela armarna och långa naglar. Det första vi skulle göra var att resa en kolmila. Folk trodde jag var tokig.

Han fick testa olika tekniker och tillverka bruksföremål. Att framställa saker i trä, för hand… och någonting inom honom väcktes. Efter en sväng till Europa, utan handarbete, längtade han hem och började på bildhuggarskolan i Tibro.
– Jag tycker om att skulptera. Att stå och mata redan bestämda ornament är däremot inte så kul, säger han och berättar om det protestantiska arvet kontra det katolska. Den protestantiska traditionen är mer inriktad på dekorationer, medan det är mycket mer figurskärning på kontinenten, förvaltade i en tradition av helgonbilder och ikoner. Där känner han sig hemma.

Men att sätta pris på arbetet är komplicerat. Bildhuggeri är tidskrävande och svårt att tidsberäkna, även om det finns riktlinjer för timkostnaden. En dag kan Karl hugga i elva timmar, en annan två. Processen måste mogna mellan varven, eftertanke och mental planering är viktigt.

Enbart kronan i det stora riksvapnet tog fyrtio timmar att få klar. Helheten tre månader. Han hyr den gamla finsnickarverkstaden på Hargs bruk, ett rum fyllt av doftande trä, mjuk lind, ask, »hårt och ljust«, ek, furu, »det är hackigt att hugga i på grund av årsringarna«. Redskap på väggarna och halvfärdiga eller klara verk, bland annat rekonstruktionen av en gustaviansk spegelram med akantusornament och kulor. Att hugga dem kallas att »knacka kula« och utförs med ett rundat järn. Verktygen sitter till hands på väggen vid snickarbänken.

Bildhuggarjärn kallas skölpar. Stämjärn är platta, skölpar har böjda skärytor. Olika järn har olika svängradier för olika ändamål men vilket järn Karl Sjögren greppar går på instinkt.

Skrubbning, det inledande huggandet, utförs med ett visst, ganska platt järn.
– Det fanns en sägning på skolan att all skrubbning görs med 5-20, säger han och lägger till att de bästa skölparna är »Svensson-järn« som tillverkades av bröderna Svensson i Vaggeryd. Men det gäller att hålla redskapen vassa.
– Det är en förutsättning. Innan jag började med detta hade jag en uppfattning om att vasst var vasst. Nu har jag en helt annan syn.

Han använder dyra japanska specialbrynen. Traditionella sätt att kolla skärpan är att raka av några hår på armen eller att sätta eggen i 45 grader mot en nagel.
– Är det vasst står järnet kvar utan att halka ner, säger Karl Sjögren och fortsätter skära ut en blommande iris med flortunna blad.

Organiska former måste man hugga fram försiktigt. Stöd lämnas mellan delarna och tas sedan bort. Blomman ska bli en accessoar till en modevisning. Han har tidigare gjort fantastiskt skulpterade skor som ser ut som händer, också de till modebranschen. Men hans mästerverk, stora riksvapnet, vart ska då det hitta hem? I sommar ska det ställas ut i Bruksbodens i Harg, men sedan?

Det borde visas på Vasamuseet, kungliga slottet och vidare ut i världen.