Skolslöjden är satt under attack. Bara i höst har ledarsida efter ledarsida ifrågasatt ämnets ställning i skolan (t ex DN 26/9, Expressen 17/10, Eskilstuna-Kuriren 7/10).
Slöjden har vägts mot renodlat teoretiska ämnen – och funnits för lätt. På bästa opinionsbildande plats har det talats om att »prioritera«, det vill säga att helt och hållet stryka eller att radikalt dra ner på slöjdämnet för att skrapa ihop angelägna timmar till annat.
Det är feltänkt.
Skolslöjden har aldrig varit viktigare.
Tiderna förändras. Förr fick de flesta barn med sig praktisk kunskap hemifrån. Kanske sydde en förälder. Någon högg ved. När saker gick sönder, fanns lagningskunskap runt hörnet.
Idag ser det inte ut så. Nu kommer kläder från affären och allt färre barn har använt sina händer till slöjdande innan de börjar skolan. Slöjdlärare larmar om att elever inte vet hur man trär en nål. Kirurgutbildningar larmar om att läkarstudenter inte kan sy.
Att det hör till ren allmänbildning att få möta och ta del av en av mänsklighetens äldsta kunskapsformer, borde vi kunna vara överens om. Det är dessutom mer än så: I slöjdsalen får barn uppleva att de kan göra själva, och verkligen se och ta på resultatet av sitt arbete. De får träna sin manuella skicklighet och får uppleva den egenmakt som följer på köpet. Den som kan tillverka eller laga någonting själv är inte ständigt hänvisad till andras kunskap eller lösningar. Det mänskliga handlingsutrymmet ökar.
Om vi menar allvar med att bättre ta vara på planeten framöver, behöver dessutom framtida generationer vara tränade i handling för hållbarhet. Inte enbart i att prata om den. Kunskap om att göra, laga och ta tillvara är en förutsättning. Lika viktiga är erfarenheter av material och produktionsmetoder. Utan sådana är det svårt att förstå orimligheten i ett slit- och slängsamhälle – eller de i flera bemärkelser hållbara möjligheter som material och tillverkningssätt också kan bjuda på.
Läs gärna Skollagen. Undervisningen här i landet, står det, ska främja barns och elevers »allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare«. Bra slöjdundervisning bidrar till just det. I slöjdsalar runt om i landet lär sig barn på djupet att ingenting blir gjort om de inte kommer till skott. Sedan får de se sin kunskap ta form.
Ändå tvingas skolslöjden återkommande stå till svars för sin verksamhet. Det är något lurt här. Att praktisk kunskap är oumbärlig i ett samhällsbygge borde vi kunna vara helt överens om. Ändå har ett högljutt bildningsideal börjat sprida sig, som enbart förstår vikten av renodlat teoretisk kunskap.
Det räcker nu.
Låt slöjdlärarna undervisa i fred.
Om skolslöjdens villkor verkligen ska diskuteras, borde istället energin gå till att värva fler sökande till slöjdlärarutbildningen. Snart går stora kullar av slöjdlärarkåren i pension. Redan nu är personalbristen ett faktum. Kära ledarskribenter. Berätta för omvärlden att här finns ett hörn av skolan som (visade Skolverkets undersökning 2015) älskas av både lärare och elever, och där för framtiden livsviktig kunskap tar form. Det är något att ta fasta på.
Varmt tack för i år alla Hemslöjdsläsare. Hoppas att vi ses också 2020!
Malin Vessby, chefredaktör
