Låt påsömmen blomma

Även om jag förstår att det mesta är framplockat för mig och fotografen väcker det motstridiga känslor. All denna kraftiga färg, alla dessa prunkande mönster … Det blir nästan för mycket. Antagligen är jag präglad av det avskalade och nedtonade som så länge varit förhärskande inom såväl klädmode som inredning och som, inbillar jag mig, bygger på en idé om att starka färger och mönster är både uppfordrande och provocerande.

Men också glädjande! Min mun spricker upp i ett stort leende. Jag hör min röst säga »wow«!

Och när jag får veta att kvinnorna här i Floda, Dalarna (eller som det står på kartan, Dala-Floda) inte lät sig påverkas av den kampanj som Hushållningssällskapet drev 1904, som gick ut på att få dem sluta brodera i dessa grälla kulörer, tänker jag att det finns ett skäl till att kraftiga, lysande färger också ofta är kopplade till styrka och motstånd.

Redan som flicka blev Anna-Karin Jobs Arnberg intresserad av sin hembys broderikonst. Då fanns det fortfarande kvinnor i byn som bar delar av socknens folkdräkt till vardags. Hon hade dessutom en gammelmoster, som hon benämner »storbrodös«, och som i alla år levererade Flodadräkter till Hemslöjden.
– Man märkte att det inte var vanligt broderi. Det fanns en tydlig yrkesstolthet.

Och en omsorg om de dyrbara materialen. De få gånger Anna-Karin fick prova var det noga att varje trådstump, varje ynka tygremsa kom till användning.
– Det är nåt jag försöker förmedla i dag när jag håller kurser. Att inte slösa.

I skolans textilslöjd förekom däremot ingen påsöm, men så småningom fick Anna-Karin en egen läromästare i byn, Anna Olsson, och redan som 18-åring kunde hon därför själv börja undervisa i konsten att sy påsöm. Nu, ett antal decennier senare, är hon verksamhetschef och antikvarie på Dalarnas museum. I grunden är hon också utbildad hemslöjdskonsulent.

Köpegarnerna gav en helt annan möjlighet att bygga något pompöst och svulstigt.

Det var på 1860-talet som gårdfarihandlarna började packa upp så kallat zephyrgarn ur sina knyten, ett fyrtrådigt garn av merinoull, löst spunnet och tvinnat. Och: syntetfärgat i kraftigt lysande kulörer. I Floda fanns redan då en lång tradition av att brodera stiliserade blommor på kvinnornas kjolsäckar och halvvantar, men också på så kallade armringar, hängslen och vantar för män. Då hade det rört sig om växtfärgat och hemspunnet garn.

Nu förändrades allt.
– Köpegarnerna gav en helt annan möjlighet att bygga något pompöst och svulstigt, säger Anna-Karin Jobs Arnberg och visar ett gammalt täcke. Det är frihandsbroderat i symmetriska och relativt glesa mönster som bara vagt påminner om blommor.

Färgerna är mjuka. Ovanpå det lägger hon en tröja där det klarröda bottenklädet är nästan helt täckt av stora blommor och blad som liksom slingrar sig fram, och där den ena övergår i nästa.
– Som kurbits.

Storbondefamiljer kunde med sina kläder markera status.
– Kyrkbacken var dåtidens showroom.

Förändringen skedde i en tid då blommönster i allmänhet och rosor i synnerhet var högsta mode, inte bara inom folklig tradition utan också hos borgerligheten, där damerna blombroderade yllestramalj, influerade av motiv från länder österut, som Rumänien, Ungern, Estland. I Floda fick de broderande kvinnorna troligen också inspiration från blommiga, importerade tyger i yllemuslin.

Detta var också en tid av allmän förändring. Järnvägen hade kommit, tullarna öppnats, och med det följde nya levnadssätt. Många män lämnade jordbrukarlivet för att i stället bli rallare, flottare, hantverkare. Det medförde att de slutade använda den traditionella dräkten till vardags. Medan kvinnor och flickor fortsatte.
– De hade hela garderober, styrda av kyrkoåret. Den allra dyrbaraste dräkten hade 1700-talsdrag och användes på »dagarna«, alltså juldagen, påskdagen etcetera. I dem var det mycket köpetyg, som rask, kallmink, siden. Sen var det lite enklare på annandagen, ännu enklare på tredjedagen, och så vidare.

Nu talar vi förstås om människor med ekonomiska resurser. Storbondefamiljer som med sina kläder kunde markera status.
– Kyrkbacken var dåtidens showroom.

Kanske inte så konstigt då, att påsömmen slog igenom och snart hade ersatt de gamla mönstren.
– Till slut gick kvinnorna omkring som levande blomrabatter.

Men varför just i Floda? Anna-Karin Jobs Arnberg tror att det dels har att göra med den gamla broderitraditionen här, dels med Flodabornas innovativa, utvecklingsbenägna och självständiga kynne. Hon visar ett foto från 1910 av ett medelålders par från Floda. Kvinnan bär inte huvudbonad.
– Det är väldigt framåt i en tid då gifta kvinnor på landsbygden förväntades skyla håret.

Flodaborna var också kända för att blanda friskt i klädedräkterna; rutigt ihop med blommigt, rött ihop med rosa, dräktdelar ihop med modernare klädesplagg. Blandandet har till och med egna ord: slims och randila.
– Det var folkdansrörelsen på 1970-talet som kom med en massa regler kring att bära dräkt. Innan dess har dräktskicket alltid följt modeväxlingarna.

Ja, sederna kring dräktskick är värt en artikel i sig, men nu var det ju påsömmen det skulle handla om.

De mer stiliserade mönstren fick alltså ge vika för allt mer naturalistiska motiv, där det går att skönja vilka blommor som stått förlagor; förutom näckrosor, bland annat liljekonvaljer, förgätmigej och prästkragar. Mönstren bands också ihop med gröna girlander, så att de bildade hela »buketter«. Det blev också vanligt att använda mallar av sådant som urklippta tapetblommor och tidningsbilder. Samtidigt utvecklade många påsömmerskor sin egen stil.

Det nya sättet att brodera sammanföll med nationalromantiken. Floda fick epitetet »Dalarnas lustgård« och snart började de utsirade textilierna att efterfrågas av folk från andra delar av landet.
– Nästan varenda kvinna här broderade eller vävde till avsalu.

Vävde? Ja, blommönstren i grälla färger hittade också in hos byns väverskor.
Men med turism och nationalromantik följde också idéer om rätt och fel – därav påbudet från Hushållningssällskapet om att dra ner på grällheten – liksom en vilja att bevara istället för utveckla.
–Jag är själv en produkt av det, konstaterar Anna-Karin Jobs Arnberg.

Hon har nämligen valt att lära ut samma teknik och mönster som användes för hundra år sedan och mer. Hon använder också samma slags material, även om zephyrgarn inte tillverkas längre. I stället blir det andra sorters fyrtrådiga ullgarner. Nålen är av typen chenille, det vill säga med udd, och tyget kläde, vävt i tuskaft, eller vadmal i tunn och smidig kvalitet. Till själva broderandet använder hon en hel rad olika typer av stygn: enkel- och dubbelsidiga plattstygn, stjälkstygn, schattersöm, knutar. Med flera.

Rutigt ihop med blommigt, rött ihop med rosa, dräktdelar ihop med modernare
klädesplagg. Blandandet har till och med egna ord: slims och randila.

Jag, som knappt vet hur korsstygn ser ut känner mig som ett frågetecken inför dessa termer, men Anna-Karin försäkrar att hon kan lära vem som helst att sy påsöm. Sedan 2010 har intresset för tekniken fullkomligt exploderat och bland hennes kursdeltagare finns såväl vana sömmare som människor som knappt hållit i en nål.

Men att Anna-Karin Jobs Arnberg förmedlar den traditionella kunskapen betyder inte att hon är bakåtsträvare. För det första har hon inga problem med att människor från andra delar av landet använder och kanske utvecklar påsömmen, för det andra är hon övertygad om att sömmen tål att blandas upp med andra tekniker, material, ja till och med färger och mönster.
– Det vore horribelt om jag talade om för andra hur de ska använda påsömmen. Den står sig stadigt ändå!