Lånta fjädrar

Han sitter på golvet i sitt hus i Bårby och fjädern håller han i handen. En höstdimma har svept in hela Öland i ett mjukt moln. Gråsparvar tjippar i buskarna och en ringduva kuttrar från taket. På hyllor runtomkring i rummet står låda efter låda med fjädrar. Han plockar fram dem ur skyddande lager av plast. Vingpennor, handpennor och stjärttäckare. Argusfasanens gyllenprickiga, havsörnens svartvita och berguvens spräckliga. Han har samlat på fjädrar sedan han var i sjuårsåldern.

I en avlång kartong märkt »Skyddsnät för studsmattor« ligger meterlånga påfågelplymer. Några snövita och andra i lysande grönt och blått med stora skimrande ögon. De darrar som asplöv när han lyfter upp dem.
– När man ser de här är det kanske inte så svårt att förstå varför jag fastnade för fjädrar. Men egentligen började det med betydligt tråkigare sorter. När jag var liten och lekte i skogarna runt Örebro där jag bodde, så var nog nötskrikans de enda färgglada man stötte på. Skarpt blå med svarta ränder. Annars var det mest olika nyanser av brunt som gällde, förklarar han.

En gång hittade han en fjäder som han aldrig hade sett förut. Han sprang hem och tittade i en fågelbok och kom till slut fram till att den måste komma från en ormvråk. Det var då som samlandet plötsligt blev något mer – ett riktigt intresse. Han gick med i Fältbiologerna och började med fågelskådning. Och fjädersamlingen bara växte och växte.
– Till slut hade jag så många att jag kände att jag måste hitta på någonting att göra av dem, säger han.
– Jag var intresserad av urfolk så först gjorde jag fjäderskrudar av nordamerikansk modell. Men jag ville inte tjäna pengar på deras heliga kulturföremål när de själva många gånger lever i svår fattigdom. Istället fastnade jag för att göra masker.

Jag kan knappt se på film längre för det är så mycket fel jämt! Kalkonfjädrar i en Robin Hood-rulle till exempel.

Oftast börjar det med en bild i hans huvud. Sedan kollar han vad han har för fjädrar att jobba med innan han börjar pröva sig fram.
– Det blir aldrig precis som man tänkte, säger han medan han plockar fram en ansiktsmask av papp för att visa hur det går till. Han har byggt på en färdigköpt variant med papier maché för att få den form han vill ha. Nu kopplar han in limpistolen i väggen och breder ut några fjädrar framför sig.
– Jag har testat olika lim men smältlimmet är bäst. Det torkar lagom fort och man kan värma upp det igen om man behöver justera lite. Jag börjar alltid med de största fjädrarna – de som sitter längst bak, sedan blir de mindre och mindre i lager på lager.
– Fjädrar är för det mesta ett väldigt förlåtande material att jobba med. Man kan böja dem hur mycket som helst utan att de går av. Har de legat i kläm och blivit deformerade kan man återställa dem genom att hålla dem över vattenånga. Man kan också forma om dem med hjälp av värme. Böja dem med strykjärn eller över en glödlampa till exempel. Och så ser de ju helt fantastiska ut! Allting kring fjädrarnas utformning finns programmerat i fåglarnas dna. När en påfågeltupp spänner ut sin stjärt så bildas ett symmetriskt mönster. Det är förutbestämt exakt hur lång varje fjäder ska bli för att de ska hamna på sin rätta plats. Detaljnivån och exaktheten är svindlande.

Dagens fåglar är ättlingar till dinosaurier. Exakt hur och när de fick fjädrar vet man inte. Kanske var funktionen från början framför allt värmeisolerande, men fjädrarna är också en förutsättning för att fåglar ska kunna flyga. För många spelar de också stor roll för kommunikationen, framför allt när fåglarna spelar för varandra. För andra är de mest en fråga om kamouflage.

Hela fjädern består av proteinet keratin – det vill säga samma ämne som utgör grunden för hår, naglar och horn. På mittenskaftet sitter de mjuka fanstrålarna som går snett uppåt åt vardera sidan. På dem sitter det i sin tur bistrålar och på dessa, små små hakar som greppar tag i den intilliggande bistrålen. Det gör att fanstrålarna håller ihop och bildar en plan yta, som kallas fan. Längst ned närmast fågelns hud saknar bistrålarna ofta hakar. Det gör den delen av fjädern dunig.

Förr i tiden repade hönsägare dunet från fåglar som plockats efter slakt och fyllde värmande bolster och mjuka kuddar. Fjädrar har också använts för att tillverka till exempel pennor, pilar, och badmintonbollar. En gång i tiden gjorde man till och med golfbollar av fjädrar, berättar Martin Hallberg Åkerberg. Man sydde en liten boll i råhud. Sedan stoppade man bollen full med blöta dun och sydde igen den. När bollen torkade krympte huden samtidigt som dunen svällde upp och blev fluffiga. På så vis fick man en stenhård boll.
– Jag tycker det är konstigt att folk inte tar hand om fjädrar mer idag. Bor man nära någon som har höns så är det ju bara att gå dit och hämta, så har man sina påskfjädrar sedan. På förskolan där jag jobbar brukar vi färga dem med gurkmeja och lökskal. Däremot skulle jag aldrig köpa fjädrar i butik. Jag vill veta att fåglarna har haft det bra.

De flesta fjädrar som säljs idag kommer från kalkonindustrin i antingen Kina eller USA. Djuren utsätts för en aggressiv avel för att de ska växa snabbt. De blir så tunga att de får plågsamma fot- och benskador och inte klarar av att föröka sig själva. Slaktmetoden, där de hängs upp och ner och doppas i ett strömförande bad, har också kritiserats av djurskyddsgrupper.

För att ha full koll på hur de fåglar haft det som gett honom hans fjädrar, skaffade Martin Hallberg Åkerberg för ett tiotal år sedan sina första egna höns. Sedan ett par guldfasaner och så småningom påfåglar.
– Det är nog vanligare än många tror att ha påfåglar i Sverige. De går gärna ute även om det är många minusgrader. Folk säger att de skriker men jag tycker de är väldigt tysta faktiskt. De skriker kanske från april till augusti och mest på morgonen och eftermiddagen, annars är de nästan tysta resten av året. Och de kan ha väldigt olika personligheter. Vissa är skygga medan andra gärna äter ur handen.
– Det är väldigt kul att studera dem, se hur de putsar sig. Just nu har jag bara tio vanliga hönor och sju tuppar. Men påfåglarna kunde jag sitta och titta på i timtal. Fast jag tycker det är svårt det där med att ha djur. Jag har varit hemma hos många som har väldigt små voljärer, alltså fågelburar. Det mår jag riktigt dåligt av att se. En del vill bara samla så många arter som möjligt. De tar inte vara på några fjädrar eller någonting.

Han berättar om påfågeltuppar. Var och en kan fälla 160 stycken enbart av de stora plymerna med de karaktäristiska ögonen. För Martin Hallberg Åkerberg var det bara att gå ut och plocka.
– Det är kul att återanvända det som djuren inte längre behöver. Jag äter inte kött, inte ens från mina egna fåglar. Men jag tar gärna vara på deras gamla kläder.

Jag äter inte kött, inte ens från mina egna fåglar. Men jag tar gärna vara på deras gamla kläder

De ägg som han inte kunnat låta ruvas fram har han också tagit hand om. Påfågelägg är stora som kalkonägg och har en lite torrare gula, förklarar han. De fungerar finfint i kladdkaka. Som mest hade han ett tjugotal påfåglar. De sista sålde han i våras i samband med en flytt. Under ruggningsperioden brukade han gå ut varje dag och samla det som de tappat. Sedan sorterade han upp dem efter art och färg och klippte bort den duniga delen innan han la dem i lådor. Det fluffiga dunet tar för stor plats för att spara.
– Ofta ser man på fjädrar att de är ruggade. Den här bågfjädern från en tupp till exempel är ju lite sliten. Jag tycker att det är kul att man ser att de har blivit använda.

Augusti är bästa tiden för att samla fjädrar i naturen. Alla fåglar ut sin fjäderdräkt varje år. Och de flesta ruggar på sensommaren. Om de inte är smutsiga så är det bara att ta hem fjädrarna.
– Folk tror ofta att de bär på en massa smittor men jag tror att den rädslan är helt överdriven. Vill man vara extra säker kan man alltid sterilisera dem genom att värma upp dem till 80 grader eller så i ugnen eller en bastu. De tar ingen skada av det.

Tranor, rovfåglar och andra fåglar som behöver kunna flyga jämt, ruggar en penna i taget så att de hinner växa ut innan nästa tappas. Men gräsänder och gäss tappar alla vingpennor nästan samtidigt, berättar han.
– Det är just efter häckningen när de har sina små. Ungarna kan ju inte heller flyga till en början, så då är det lika bra att föräldrarna också är bundna till marken.

Han tystnar plötsligt och spetsar öronen. Någonstans högt ovanför kraxar en korp. Annars är det mest sångsvanar och tranor som hörs häromkring berättar han medan han plockar ned ännu en låda med spräckliga, skimrande keratinunderverk från sina lagerhyllor.
– Jag tycker fjädrar är så himla fina. Jag är helt såld. Titta på de här blåa och gröna! De kommer från några av mina fasaner. Det här är en stjärttäckare. Vingpennorna är också helt otroliga…

För det otränade ögat är det svårt att skilja mellan många av dem. Men för Martin Hallberg Åkerberg behövs det oftast bara ett snabbt ögonkast för att avgöra vilken art, vilken ålder och vilken del av fågelkroppen en viss fjäder hör hemma på.
– Den här vingpennan kommer från en havsörn, en halvvuxen sub-adult. Det är svårt att förklara vad jag tittar efter. Men nu har jag ju hållit på med det här i 30 år. Man känner skillnaden.

Det är som ett språk. Nyanserna är självklara för den som pratar det flytande. Men den typen av nördkunskaper har alltid en baksida:
– Jag kan knappt se på film längre för det är så mycket fel jämt! Kalkonfjädrar i en Robin Hood-rulle till exempel. Den utspelar sig ju långt innan européer åkte till Amerika, hur skulle det då kunna finnas kalkoner här? Eller maya-indianer med fasanfjädrar. De fåglarna kommer från Asien, inte Centralamerika.

Han avbryter sig och springer ut på gården för att hämta katten Dioda som hamnat i bråk med den dubbelt så stora grannkatten. I säkerhet inne i huset lägger hon sig och spinner högljutt i hans knä.
– Mina katter kommer inte med fåglar längre. Möss tar de men de har slutat med sparvarna. De märkte väl att det inte gick hem.

Det tar ofta minst en månad från idé till färdig mask. Mycket tid går åt till förberedelser, som att klippa och sortera fjädrarna. Effektivt klistrande uppskattar han till tolv timmar per mask. Efter att ha jobbat ett par timmar en kväll behöver han ofta ta en paus och fundera innan han kan fortsätta. Vissa masker har tagit flera år. Den allra första masken sålde han till en kompis. Först försökte han sälja den för 300 kronor men kompisen vägrade. Till slut enades de om en tusenlapp.
– Jag tyckte det var supermycket. Jag hade ju bara suttit hemma och haft roligt! Jag hamnar i ett annat tillstånd när jag gör dem. Plötsligt kan jag inse att det har gått fem timmar och jag har inte rört mig ur fläcken, inte ens blivit hungrig, totalt omedveten om världen utanför…

På väggen i köket hänger en halvfärdig mask som han har jobbat på ett bra tag. Den består bara av fjädrar som han hittat längs stränderna på Öland. Havsörn, knölsvan, grågås, duvhök, skrattmås. Han ska snart fortsätta med gräsand och tofsvipa. Men
den har blivit liggande rätt länge i väntan på att inspirationen ska komma tillbaka.
– Jag gör dem enbart för mitt eget nöjes skull. För att jag älskar fjädrar och tycker det är kul att sitta och kombinera olika former och färger. Och det gör sig bra på masker av någon anledning.

Alla går att använda, även om de stora maskerna nog känns rätt otympliga att ha på sig. De är lättare att se på en vägg. Såvitt han vet finns det ingen i Europa som gör någonting liknande. Men att göra en business av sin hobby är han kluven till.
– Det är svårt. Jag vill helst jobba i min egen takt. Ju mer pressad jag känner mig desto längre pauser tar jag. Just nu jobbar jag femtio procent på förskolan. Det är nog det bästa egentligen. Att ha ett jobb vid sidan av. För jag är lite rädd för att det här med maskerna ska bli ett måste. Då blir det ju inte kul längre.­