Långdistansvirkaren

Jag ville ta med mig virkningen till Thailand, men insåg att det skulle bli både bökigt och tungt att släpa runt på garn som räckte för fyra månader. Då var sytråd betydligt behändigare. Jag upptäckte sytrådsvirkning under en resa till Cypern på 1960-talet och hade samlat på mig tunna virknålar sedan dess. Sytrådsvirkning är lite pilligt och svårare att se, men egentligen är det inte så märkvärdigt. Principen är ju densamma som när man virkar med garn.

På planet till Thailand virkade jag stjärnor. Jag kallar dem så eftersom de är runda i mitten och liksom skickar små strålar ut mot de raka kanterna. Sen satt jag i skuggan på balkongen i Hua Hin, eller framför de svenska nyhetssändningarna på teve, och virkade ihop stjärnorna till större rutor, utan att veta vad det skulle bli. Tidigare hade jag virkat några bordstabletter och andra mindre grejer, men aldrig gett mig på något större projekt. När tråden tog slut köpte jag mer.

I Thailand kostar 12 rullar som en i Sverige. Där gick jag också över till polyester- i stället för bomullstråd. Nackdelen är att den brinner om det vill sig illa. När vi åkte hem hade jag fått ihop en packe rutor i olika färger och började fundera på vad jag skulle göra av dem. Jag hade ingen tanke med färgsammansättningen egentligen, så det blev nästan lite psykedeliskt när jag virkade ihop rutorna sida vid sida. Först tänkte jag göra ett draperi, men när jag hade tillräckligt med rutor för det ville jag bara fortsätta. Det var så roligt att sitta och pilla med de där stjärnorna. Så jag bestämde mig för att virka ett överkast. Vi hade breda sängar på den tiden, 280 centimeter. Men att virka med sytråd tar förstås lite längre tid, även om jag var väldigt snabb. Jag blev klar åtta år senare.

Överkastet består av över 4 000 stjärnor som jag virkat ihop. Varje ruta är nio stjärnor bred och sju stjärnor hög. Jag använde de tunnaste nålar jag kunde hitta, Tulip 8 eller Boye 13 och 14. De är tunna som synålar ungefär. Nummer 14 är bara 0,6 millimeter i diameter. Nu har vi bytt till mindre sängar och jag har fått lov att göra ett nytt. Det gamla hängde ned så förfärligt på sidorna. Fast nu har jag använt dubbel sytråd. Det går betydligt fortare. Det här överkastet tog bara fem år.

Jag tycker om att ha mycket att göra. Under hela mitt yrkesliv har jag alltid haft ett projekt att ta tag i efter jobbet. Jag brukade tvinga iväg man och barn till Skansen på lördagarna så jag fick vara i fred och sy en klänning eller vad jag nu höll på med.

All denna virkning har resulterat i en hel del alster genom åren. Mycket har jag skänkt bort till väninnor och till välgörenhet, men jag har också ganska mycket kvar själv. Jag klämmer in där det finns plats, i vårt sommarhus hade vi till och med virkade gardiner. Min man tycker att det är sjalar, dukar och kläder överallt. Fördelen med sytråd är att det tar så lite plats. Jag har tre virkade boleros som hänger på en och samma galge eftersom materialet är så tunt.

Det blir nog min son som får ta reda på allt en dag. Jag överlåter det arbetet till honom. Vill han inte ha det kan han ju alltid bränna det, tänker jag.

I dag är jag 82 år och åldern gör sig påmind. För några år sedan tog jag bort lymfkörtlar i höger arm och kunde inte virka på ett år. Nu går det igen, men min förmåga att arbeta med händerna är dämpad. Det är ibland frustrerande att inte kunna virka som jag vill. Jag saknar att känna mig helt bra i händerna. Synen är inte heller vad den en gång varit. Jag har opererat mig för gråstarr och näthinneavlossning. Och så är jag närsynt också. Men jag vet inte om jag kan skylla något av det på virkningen.

Nu får man inte virka på flyget längre. Efter elfte september skärptes reglerna och det har hänt att säkerhetspersonalen tagit virknålar ifrån mig i säkerhetskontrollen.
I början av 2000-talet hade inte alla flygbolag så bra koll. De tog mina virknålar men delade ändå ut kniv och gaffel i metall till maten. Jag respekterar såklart säkerhetsreglerna, men det är hur tråkigt som helst att sitta där och bara läsa i tolv timmar.«