Lagarbetet

När konstnären Andreas Eriksson, som representerat Sverige vid Venedigbiennalen och vars verk köpts in till världens allra finaste konstsamlingar, ska beskriva vad som ledde honom fram till att arbeta med stora gobelänger i lin, tar han avstamp i den linnekanvas som han så ofta målat på. Den är kärnan. Ofta har han funderat över färgen där på ytan.

Så var han för ett antal år sedan tilltänkt för att formge Årets textila konstverk på Märta Måås-Fjetterströms ateljé och hamnade i deras källare. Framför sig hade han en vägg full med oblekta, ofärgade och handspunna lingarner. Och trots att mattan inte blev av till slut, slog tanken på att väva rot. I en väv, insåg han, ligger motivet inte ovanpå, som oljan på en duk. Färg och textur är istället ett med själva verket. Och lingarn är samma slags material som i en målares linnekanvas.

Han köpte en vävstol och satte igång, men insåg sina begränsningar.

– Jag är för otålig för att lära mig väva. Den tekniken kräver ett särskilt slags sinnelag, säger han.

Till en stor utställning på Bonniers konsthall 2014 anlitade han därför mästarvävaren Hans Thomsson att tolka sina bilder i damast. Året därpå anställde han den HV-skolade handväverskan Sara Eriksson, som han jobbat tillsammans med sedan dess – och med tiden fylldes en ateljé i Berlin med hela fem av honom anställda vävare, som vid det här laget, tillsammans, har vävt runt 35 gobelänger i olika storlek.

I vinter visar Nordiska Akvarellmuseet en utställning med ett urval av de vävarna. På vernissagekortet står Andreas Erikssons namn, på gobelängerna både hans och vävarnas.

Men vilken roll spelar konstnären, vilken roll spelar hantverkarna?

Det bullrar i bakgrunden när glasblåsarmästaren Ulf Persson tar telefonen. Det är paus i Verkstad 12 på Kosta glasbruk. Det femhövdade arbetslaget är brukets stjärnteam, specialiserat på konstglas, och det är de som anlitas när konstnärer kommer utifrån. Just idag gör de en vas som formgetts av Ernst Billgren. Den ska få ett uppskjutande björnhuvud i botten och glasigt gröna löv längs sidorna.

Under vasen kommer Billgrens namn att graveras in tillsammans med varumärket Kosta Boda och ett produktnummer.

– Det hade ju inte gjort nåt om det stått Verkstad 12 jämte. V12 kanske? Men det har jag pratat om i många herrans år, och det blir inget av med det, säger Ulf Persson på klingande småländska. Första gången han blåste glas var han tre år och lågan har inte slocknat.

Ernst Billgren har inte varit på plats sedan det första godkända vasprovet gjordes och det är helt i sin ordning.

– När konstnären har godkänt hur det ska se ut, då bara kör man sen, säger Ulf Persson och beskriver hur en arbetsperiod brukar börja. Det vanligaste är att konstnärer helt enkelt kommer med en ritning som arbetslaget sedan arbetar efter.

Säg att man blåser i en form och konstnären vill ha en vinkel på exakt nittio grader. Men eftersom glas hela tiden rör sig någon millimeter hit eller dit kommer det inte att bli exakt så, det måste konstnärerna kunna acceptera. Annars är det dödfött.

Han väljer ord som »att vara överens« och »att bli lyssnad på« men också att »nå fram till det som konstnären vill« för att beskriva hur ett gott samarbete ser ut. Enklast är det med de gamla rävarna, som lärt sig och vet, menar han, eller med konstnärer som själva är erfarna glasblåsare. Svårast är det med konstnärer som inte alls förstår hur glas fungerar men ändå vägrar att rucka det minsta på sina idéer.

– Säg att man blåser i en form och konstnären vill ha en vinkel på exakt nittio grader. Men eftersom glas hela tiden rör sig någon millimeter hit eller dit kommer det inte att bli exakt så, det måste konstnären kunna förstå och acceptera. När de inte gör det, är det dödfött.

Han gör en kort paus och bullret från verkstaden ökar i styrka.

– Men det är ju kul med nya grepp och galna idéer också, skitkul. Även om mitt jobb är slitsamt för kroppen älskar jag det.

Nya idéer kom Ellen Ehk Åkesson med till Verkstad 12 i våras. Hon är keramiker i grunden men var den första att få det stipendium som skapades efter glaskonstnären Ulrica Hydman Valliens död i fjol. »90 000 kr inklusive inbjudan till att göra egna experiment i hyttan hos Orrefors Kosta Boda«, stod det i pressmeddelandet.

När hon steg in på glasbruket första dagen visste hon inte vad arbetet skulle leda till, om det så småningom skulle bli färdiga verk att ställa ut eller enbart en undersökning att redovisa för närmast sörjande. Men löftet om att få experimentera passade henne.

– Jag söker mig alltid fram, också när jag jobbar i lera. Det är min konstnärliga metod. Jag skissar i materialet tills jag hittar spår att gå vidare med, kanske en struktur, en yta eller en form.

Så här i efterhand, när hon vet att hon också i glas skulle nå fram till sitt organiska och naturnära uttryck och komma att visa arbetena på utställning med fina recensioner i rikspressen, kan hon konstatera att stämningen i hyttan till en början var en aning frustrerad.

– Jag var för dålig på att kommunicera tydligt, och då blev det svårt för glasblåsarna att förstå vad jag var ute efter, så att de kunde göra sitt jobb.

Som keramiker identifierar hon sig dessutom mycket med hantverkarna. Ibland har det fått henne att ta ett steg tillbaka eftersom hon hela tiden varit medveten om att det finns begränsningar i material och tekniker som hon, som novis på just glas, inte kan ha full koll på.

– Att ta ledningen, pusha på eller gå emot var därför lite svårt till en början.

Samtidigt beskriver hon en känsla av att komma hem, och ett »vi gjorde det tillsammans« när något gick vägen och blev som hon hoppades. I vanliga fall arbetar hon ensam som konstnär. Här fick hon arbetskamrater.

– Ljuden från ugnarna. Alla som hälsar. De är en go’ känsla som man inte är bortskämd med som konstnär, säger hon och vill vara tydlig med en sak:

– Ingenting hade blivit till utan bägge parters kompetens, alltså är ingen av yrkesrollerna viktigare än den andres. Men det innebär inte att det här är ett konstnärligt samarbete. Den här gången är min roll konstnärens och deras hantverkarnas. Blandas rollerna ihop blir det problem.

Hon tänker efter lite och sammanfattar:

– Det är till 100 procent min konstnärliga idé och mina beslut som har styrt var vi landat. Men för att förverkliga de idéerna har jag varit beroende av deras unika kompetens och vilja att samarbeta.

I katalogen som kom ut i anslutning till hennes utställning stod det att glaset skapats i samspel med skickliga hantverkare.

– Det handlar om ett möte. Samtidigt är det min konst. Och det är jag som kommer att bedömas när det är dags för utställning. Både om det går bra eller dåligt faller det på mig. Då står jag ensam.

Utanför akvarellmuseet på Tjörn rister havet men inne är det lugnt. Vävarna skimrar i beiga och bruna toner. Var och en utgår från en skiss som gjorts utifrån någon av Andreas Erikssons målningar. Skisserna ser ut som linjeteckningar av fält och öar. Eller som blindkartor över okända landskap.

På en hylla ligger fullt med oblekta, obehandlade lingarner. Somliga är hundraåriga och handspunna, andra är nya. Både tunna och grova, fnasiga och släta.

– Jag är intresserad av olikheter garner emellan. Då blir dagens industriframställda trådar med en homogen färg ganska tråkiga, även om vi också jobbar med sådana. Garner som rötats, behandlats och spunnits på olika vis och som därför fått olika toner är roligare, säger Andreas Eriksson och kommer in på ytterligare en parameter för gobelängernas slutgiltiga utformning: Samtalen mellan honom och hantverkarna.

Kanske har Andreas från start bestämt vilka strukturer och tekniker som vi ska jobba med, som att vi i ett parti ska låta inslaget löpa över många varptrådar, i ett annat över färre. Eller att vi ska ta ett tunt garn till ett avsnitt, ett grövre till ett annat.

Inne i utställningen sitter Sara Eriksson och arbetar. Under museets öppettider är hon på plats för att visa hur gobelängerna en gång blivit till – och hur en ny uppstår i vävstolen. Under varpen sitter skissen fastsydd. Men förberedelserna har varit fler än så. Sara Eriksson lyfter blicken från den framväxande väven.

– Kanske har Andreas från start bestämt vilka strukturer och tekniker som vi ska jobba med, som att vi i ett parti ska låta inslaget löpa över många varptrådar, i ett annat över färre. Eller att vi ska ta ett tunt garn till ett visst avsnitt, och ett grövre till ett annat. Då har vi vävare kanske istället fått välja färgerna. Andra gånger kan det vara förutbestämt vilka partier som ska vara mörka respektive ljusa och så har vi fått påverka resten.

Så vill Andreas Eriksson också ha det. Att inte fullkomligt ha kontrollen beskriver han som spännande. Han är nyfiken på vad processen och hantverket ska ge, inte minst för att kunna upptäcka nya element att gå vidare med i en kommande väv. Dessutom är det viktigt att väverskorna är delaktiga, säger han, inte minst för att de ska vilja arbeta så länge med en väv som krävs.

Sara Eriksson packar det inslag som hon just plockat in mellan varptrådarna med en liten dessertgaffel. Tänker hon tillbaka minns hon en av de tidiga gobelängerna med särskild värme. Det var en som hon vävde 2016, då hon plötsligt förstod hur avgörande valet av lintrådar är för helheten.

– Med den väven hittade vi också lite av det som Andreas sökte efter. Och samtidigt hittade vi ett sätt att kommunicera på. Jag förstod vad han ville. Och han förstod vad jag förmedlade tillbaka.

Men nu är det sannolikt slut på det. Efter att ha jobbat ihop med vävare på heltid i flera år känns det lite sorgligt, säger Andreas, inte minst att bli av med arbetskamrater. Men eftersom gobelängerna är svårsålda, blir en satsning som den här enormt kostsam i längden, det handlar om många miljoner kronor. Hittills har han finansierat löner och lokaler med pengar som han tjänat på sina målningar.

Ändå har mer än enbart vävar kommit ut av samarbetet.

Både Andreas Eriksson och Sara Eriksson känner att de utvecklats under de här åren. Hon har fått en helt ny relation till lin och blivit en än skickligare väverska. Han ser numera med nya ögon också på sitt måleri.

– Till exempel har jag börjat jobba mer med äggoljetempera. Då får jag en råare struktur än tidigare. Och så har jag fått syn på att jag ofta målar i stående och liggande fält, som varp och inslag. Medan vi fortfarande vävde för fullt i Berlin, gjorde jag en stor målning till Nya Karolinska i Solna. I efterhand har jag hört folk säga att den ser ut som en väv.