Lagandets filosofi

Och handen på hjärtat, även om tillvaratagande anses inne, hur många lappar egentligen sina slitna eller trasiga kläder i dag? Somliga stoppar sockorna. Men nog är det fler som automatiskt slänger och köper nytt när minsta reva uppstår?

Jag har just gått runt i gångarna under Västergötlands Museum, ett av rikets alla bårhus för döda epoker. Men det är också något mer, något muntrare. Det är en lärobok över tekniker och förhållningssätt som vi kan ha goda skäl att återuppliva.

Samlingarna dignar av gamla lagade bruksföremål. Och min första tanke är att de stackars lappande landsbygdsmänniskorna förr var så långt ner i dynga pressade av armod, att varje litet redskap måste lappas till förbannelse. Livet stod och föll med att sakerna höll, tänker jag. Men när jag läser de berättelser som är knutna till en del av museiföremålen går det sakta upp för mig att lagandet inte nödvändigtvis var en följd av en kniv mot strupen. Det var snarare en gammal vana, en självklarhet. Något som man ägnade sig åt oberoende av om man hade slantar sparade i madrassen eller inte. För så gjorde man bara. Sparsamheten styrde. Man lagade så länge det gick. Annars slösade man. Och det var inte bra.

Kanske handlade det också om kärlek till föremålen, om att vara så fäst vid en sak att en reva eller spricka framkallade tårar. Att laga var att förlänga livet på vardagslyckan.

Jag tittar på ett par väl lappade långkalsonger från nittonhundratalets första decennier. De tillhörde August Holm. Tillsammans med två systrar brukade han en rätt stor gård i Vättlösa, Skaraborg.

August var först i byn med att skaffa bil. Och sen syskonen blivit för gamla för att sköta jordbruket räckte deras intäkter från arrenden ändå till för dem att leva på. Han var långt ifrån någon backstugusittare.

Trots det skulle kalsongerna lagas med lapp på lapp. Om syskonen Holm kan man läsa i museets papper: ›De levde i stor sparsamhet. Av alla efterlämnade ägodelar att döma kasserades ingenting, utan allt från ofullständiga separatorer till trådrullar och papperspåsar sparades noga‹.

Kanske fanns för bara någon generation sen salta minnen av bistra tider som verkligen krävde sparsamhet. Säkert levde också insikten om att dåliga dagar kan vänta om hörnet. Det var bäst att hålla sig på den säkra sidan och att fortsätta laga som man alltid gjort – även om man hade råd med en bil att skjutsa sin ungdomsflört i.

Just vad gäller bilar så kan man nog se ett visst mått av sparsamhet också idag. Åtminstone bland somliga. Inför en stundande besiktning är det sannolikt både en och annan som kryper in under karossen med några slangklämmor och en rulle silvertejp. Det är faktiskt ganska dyrt att byta ett läckande avgassystem… Och samma inställning till pengar har rått förr. Runtomkring i Dalsland där jag bor vittnar också gamla hus om idén om att aldrig göra sig större utgifter eller besvär än man måste.

Sannolikt finns det skäl till varför handen väljer stoppgarnet i stället för sophögen.

Becktunnorna från bruket klipptes upp och blev ett utmärkt takmaterial. De mest utslitna klädtrasorna fick täta drag runt fönsterkarmar. Vid kusten byggdes hela fritidshus av emballagevirke från verken. Och visst var det idiotiskt att lägga pengar på dasspapper, när telefonkatalogen räckte i evigheter. Man såg vad man hade och använde det. Av sparsamhet.

Den bedårande trasmattan i grönt och rött har en likartad bakgrund. Den kommer från en bondgård i Skövdetrakten. Nu snart nittioåriga Beata lämnade den och mycket annat till museet när hon och hennes syster sålde gården. Hon och systern skötte jordbruket på 37 hektar och tolv kor tillsammans.

Beata lärde sig handarbeta som barn, lärde sig väva på hushållsskola, slöjdade kistor och svarvade skålar. Sin fars utslitna kostymer klippte hon remsor av. Tillsammans med annat spill blev de fina trasmattor, klockrena återbruksföremål. Tittar man noga på just den här mattan, kan man upptäcka en hemlighet som tydligt manifesterar idén om att förlänga livet på de ting och material som man redan har i sin närhet: Där mattan gått sönder har små delikat kirurgiska lagningar gjorts – med garn, små vadmalslappar och en gråmelerad gammal raggsocka. Allt så fint kamouflerat att det dröjer ett tag innan man ser det.

Inte heller Beatas hushåll var fattigt. Muséets samlingar visar att hon kunde kosta på sig en tjusig muff av sjöfågel. Hennes sparsamhet har andra förklaringar.

Jag tänker att några saker i de mytiska allmogemänniskornas världsbild kan vara intressanta att fånga upp. Sannolikt finns det skäl till varför handen väljer stoppgarnet i stället för sophögen. I de gamla böndernas fall var ett av dem själva inställningen till tiden. På landsbygden förr påminde en kyrkogård fylld med stenar och kors om generationer som levt före.

Varje år kom nya kalvar, nya skott på äppelträdet och i fjärran såg man barnbarn och barnbarnsbarn komma tågande för att fortsätta leva av samma jordplätt. Man var sparsam för deras skull. Ju mindre man själv förbrukade, desto mer fanns kvar för dem.

Det andra skälet var ett förhållningssätt till ting. Du som jämfört en kavaj som i sitt produktionsled hastigt hoppat mellan ärrade asiatiska nävar och snabbtillverkats för att bli nästa veckosluts festdress, med den som sytts upp av en skräddare som mätt din kropp och i sin tur köpt tyget av en liten vävargubbe som vävt det av ullgarn från får som du känner till var de betat, du vet vad jag talar om.

Den förra slits fult men hinner inte gå sönder. Den kastas till förmån för en ny. Ingen sörjer den; den har inte rört ditt hjärta. Det gör däremot den skräddarsydda. Den är full av historia och möten redan när du köper den och tidens tänder fyller på med mer. Går den sönder, lagar du den.

Vore du en bonde av den gamla skolan skulle du dessutom vara van att själv tillverka det du behöver. Då kanske inte lagandet skulle vara ett lagande alls. Det kanske skulle handla om ett underhåll. Tänk att du tillverkar en hötjuga för att svinga dina hötappar. Ämnet växer i skogen, du modifierar och förstärker efterhand som du inser redskapets styrkor och svagheter.

Det är inte så att du slöjdar en kväll och sen är tjugan klar. Den är i stället en del av en lång slöjdprocess under hela sin livstid. Om skaftet känns klumpigt, täljer du lite mer till nästa sommar. Om tjugan spricker under tyngden av nyslaget gräs förstärker du med en järnring och några nitar. Inget mer med det.

Är jag klibbigt idealiserande? Jag kan nyansera mig. I boken De som aldrig sett havet skriver författaren Dan Korn om en gammal man som levde ensam på en ålderdomlig gård i de Västgötska skogarna. Efterhand som hans skjortor blev för smutsiga, eldade han upp dem i kaminen. ›Så värmer de lite på det viset med‹.

Energiåtervinning heter det visst nu för tiden.

Jonatan Malm är frilansskribent. Han lagade senast ett banjofodral och en råsaftscentrifug. Båda med vävtejp.

Martin Gustavsson är fotograf. När barnens kläder går sönder tar han fram sin gamla brandgula Husqvarna från 1974, ett arv efter mormor.