Kvist, kvast, filibom bom bom

Nej, än idag lever vi med björkriset, framför allt till fest. Men i vardagslag är det annorlunda.

Förr däremot var riset nästan ett grundämne i det gamla bondesamhällets eget periodiska system. Det användes till tusen ting, fanns alltid nära till hands, jämförbart med tejp eller gem för dagens kontorsnissar. Med björkvidjan band man lövkärvar till djurens lycka under vintern, en hastigt hopknuten björkrisknippa skyddade höet inne i stacken genom att leda bort regnvatten och skorna torkade man av på  björkrismattan.

Det har ännu inte vårats när de här raderna skrivs. Ingeborg Johansson, 82, står i sitt kök och tittar ut på snöstormen som gör utsikten till en enda mjölk. Hon längtar efter vårens första grönska och berättar om björkris.

Hon är uppvuxen här i Härjedalen, i ett av de små självhushållen i väglöst land där avståndet mellan materiella problem och lösningar var kort. I skogen där hon vallade kor som barn, fanns björkskott, som hon vred vidjor av till »nestingar«, de bindslen som hon fäste runt djurens hals för att kunna hålla fast dem eller hänga skällan i. Riset blev kvastar och vispar.
– Varje höst gjorde vi ett antal kvastar att ha i lagårn, eller sopa snö med. Vi slet säkert ut sex, sju stycken på en vinter. Och på försommaren när det savar tog vi björkris till vispar. Då är det lätt att skrapa av barken med baksidan av kniven så de blir helt vita. De visparna är bra att vispa gröt eller sås med, de följer botten så bra, konstaterar hon.

Själv har hon lov att ta ris på grannens mark, bara 50 meter från huset. Oftast knipsar hon småbjörkar, det som är lätt att nå. Men om någon fäller en större björk håller hon sig också gärna framme och förser sig med ris.

Att binda kvastar är i grunden enkelt, förklarar hon. Långt från alla klarar däremot av att vrida en vidja. Sådana görs av ett långt, rakt och slankt skott om våren, alternativt av en exemplarisk kvist.   Efter att en sträng av barken skrapats bort börjar tricket: Den tjockaste änden hålls fast stadigt med foten, den andra vrids uppifrån och ner. Då lösgör sig fibrerna från varandra och vidjan blir både mjuk och stark. Under processen lossnar också barken, så helheten blir vit och fin. Ingeborg erkänner att hon har lite roligt åt dem som inte får till det.
– Men jag är glad att folk vill se det jag gör, och jag är också intresserad av vad andra gör!

Än idag sveper gatsopare med framgång trottoarerna fina med riskvastar på många håll i världen.

Också Gösta Wikström i Skellefteå använder riskvast till vardags. Han har nött ut dem han gjorde i höstas och nu är nya på gång. För att inte glömma handgreppen han lärt sig som liten, gör han ett antal varje år. Det var farfar, född 1889, som lärde honom. Tillsammans varvade de fiolspel och tillverkning av riskvastar. Farfar berättade också om nätkassar av björkvidjor. Sådana användes för att i vinterns timmerskog ta med hö till hästarna.

Mormor gjorde istället disktvagor av kråkris och vred björkvidjor till båtens årtullar.
– Och till kvastar valde hon gärna ripris, alltså ris från de småväxta björkar i myrkanten där riporna satt och åt knopp under vintern. Att göra kvastar var en del av vardagen, de nöts ju fort så man gjorde minst ett tiotal varje år.

Vidjelänkens framtid? Det är ju som att fråga efter nya användningsområden för stenyxor.

Till kvastmaterial vill han ha rakt och yvigt ris, som han antingen hittar där kapade stammar producerat stubbskott eller på decimetergrova björkar som fällts för vedens skull. Vidjorna gör han precis som Ingeborg Johansson av rak, slank björksly utan döda kvistar eller möjligen av någon motsvarande kvist på ett större träd.

Men de potentiella kvastmaterialen är fler.

På Öland till exempel har man gjort sopkvastar av tok – eller av ölandstok som man benämner den prydnadsbuske som blivit nummer ett kring folkhemmets radhus. Torbjörn Sjögren i Torslunda berättar mer. Han lärde sig kvasttillverkning på 1960-talet av en gubbe som hette Stat-Gustav och som efter att statsystemet avskaffats försörjde sig genom att daglöna på olika gårdar.

Token växer vild på världsarvets Alvar, den säregena naturtypen med tunt jordlager men desto mer kalksten och rik flora. Torbjörn Sjögren beskriver växten som »en djungel på en meters höjd«.
– Ett elände att gå in i, inte ens djuren gör det. Men den är så jädra bra till kvastar! Varje kvist har som en viska i toppen.

Så han gör som många ölänningar före honom; på vårvintern samlar han ett knippe, barken som hänger i flagor skakar han av. Själva kvasten slår han sedan fri från kvarvarande bark. Det som ska bli skaft skalar han lite finare med kniven och binder om med det han har till hands. Med etnologens iver att måla en sann bild av den tid som var, förklarar han:
– Det finns så mycket nostalgi kring olika material, men det finns inget rätt eller fel. Det här är ett bruksföremål, och man tar det man har, det gjorde man också förr. Steksnöre är bra eller bindgarn från en skördetröska.

Slutresultatet blir runt 80 cm högt, lämpat för lagårn eller förstubron, och håller snäppet bättre än en björkkvast.

Förr gjordes också diskviskor av token. Ett segt och bra material. Björken tog ölänningen hellre till vispar.
– Min mormor lärde mig att göra vispar av björk på våren, när barken lossnar lätt. När man ska göra fläsk med löksås måste man ha en sådan visp, eftersom den inte river upp, säger Torbjörn Sjögren.

Björkris + teflon lika med sant? Kanske det. Och med tanke på att björkris är ett av få traditionella material som det finns rikligt av i dagens skogsbruk är det kanske läge att tänka mer på möjligheter med det samma. Men ingen använder väl vidjelänkar i dag?

Fäbodoraklet Ralf Mååg i Insjön, som undervisat många elever i björkvidjans ädla konst på hemslöjdens kursgård Sätergläntan, har uppmanat varje kull att finna ett nytt användningsområde för vidjan. Men än har ingen lyckats.

En av hans forna elever, Fritiof Runhall, som idag är lärare på samma skola, ser också ganska krasst på vidjelänkens framtid.
– Det är ju som att fråga efter nya användningsområden för stenyxor.

Men estetiskt är den ju fin, säger han, inte minst som handtag på korgar. Och själv händer det att han binder ihop ämnen med björkvidjor, när han är i skogen och samlar virke.

83-årige Kjell Guliksson i Lycksele, som också han kan allt om björkris, inte minst sen han vallade kor i sommarskogar som barn, gör fortfarande gärna riskvastar men också rismattor att torka av fötterna på. Han binder ihop dem med björkvidjor. Att använda järntråd kallar han pillemariskt för fusk.

Med lappländsk saklighet ger han sin syn på björkrisets framtid.
– Alla köper plastband till sina djur idag, så vidjelänkar behövs inte längre. Däremot behöver man ju vrida vidjor för att binda sina kvastar, och de är desto mer användbara. Om du handlat och kommer hem med en kasse i ena handen, sopar du lätt bort snön från bron med en riskvast i den andra. Det går inte med en piassavakvast!