Kurbits för festernas fest

Romeo och Juliakören under Benoit Malmberg ville göra en hyllningskväll med musik och texter av Carl Jonas Love Almqvist. Hans levnad sammanfaller i tiden med blomstringsperioden för svenskt allmogemåleri. I sina kostymskisser blommade Camilla Thulin ut i färgglada och festliga associationer till folkdräkter. Kvinnorna bar randiga kjolar och korta jackor med blomsterbroderier. Karlarna såg ut som mellanting mellan Almqvist själv och gubbarna på dalmålningar, med långrockar och extra höga hattar. Under rockarna blommiga västar. Dags alltså att äntligen plocka fram de gamla kurbitsskisserna och göra verklighet av dem!

Det är svårt att översätta måleri till tredimensionella blomsterbilder.

Vi provade under allt större tidspress olika varianter. Liljor, alströmeria, lejongap och nerine skapade färgstråk som sköt upp ur en bas av blå eller röd hortensia. Rosor och nejlikor tillförde färgvariationer. Bladgrönt som grevillea, ruscus, cocculus och läderblad hjälpte till att förstärka de uppåtsträvande linjerna. Som ofta i folkkonst gällde klara färger i glada krockar. Här av blommor i gult, rött, rosa, orange och blått, med alla färger i minst ett par nyanser för att ge nödvändigt liv och djup. Långa hängande girlander omvirade med färgglada band kopplade ytterligare till traditionell dekoration. Till och med jättelika krusiga pappersblommor fick vara med och förstärka sambandet med gamla tiders folkliga utsmyckning.

För att måla kurbitsar på honnörsbordet måste jag tänka både mycket lågt och mycket högt. På duken låg kurbitsarnas beståndsdelar av tätt sammansatta blommor i specialgjorda, låga metallformar. En cirkelrund mittblomma, fyra blad som strålade ut från centrum, två mindre runda blommor och sedan blad och gräs som förstärkte strålrörelsen från mitten. Mönstret låg mycket nära bordsytan för att bli tydligt. I kontrast till det superhöga, stående kurbitsar.

Snickaren Gunnar Svensson och hans son Mattias hade slagit sina kloka huvuden ihop och svetsat trevåningsställningar ur vilka höga kurbitsar kunde skjuta upp i flera etage. Alla kandelabrar fick vila detta år för att blomsterspirorna skulle kunna dominera.

En idé dyker upp i huvudet, en vision som vill bli till verklighet. Att få en idé är ingen konst. Jag föreställer mig ett stort moln fullt av idéer. Det gäller att öppna sig för, göra sig mottaglig för idéerna som vill regna ner i en. Eller varför inte en flod av idéer som man kan stiga ner i. Att de ska kommas på eller födas fram låser och hämmar tankarna.

Att förverkliga idéerna är svårare, verkligheten står beredd med mycket motstånd, svåra frågor om tekniska lösningar, tidsbrist, ekonomiska begränsningar och annat.
Samtidigt är den stora skillnaden den mellan att göra och att inte göra. Inspiration är bra, men transpiration ska också till. Att snacka om stora visioner är lätt, att göra det oglamorösa arbetet i alla sina delar är väldigt mycket jobbigare.

Så det är bara att fortsätta. Låta en liten gnista av inspiration tändas av ett synintryck, av längtan efter vår eller av en spirande knopp. Låta tankarna gro, fantisera, skissa och bygga vidare även om idén ibland verkar galen och ogenomförlig.

Den här gången var det en gammal önskan som kunde plockas fram och dammas av. Att det måste vara möjligt att göra levande kurbitsar fast jag inte visste hur! Med många experiment och ett antal misslyckanden kom vi denna gång så här långt. Nästa gång kanske längre.