Kröningskragen

Lotta beskrev dilemmat under en cykeltur med sin granne. Med kanin skulle slutresultatet komma längre från originalet och det uråldriga symboliska kapital av kunglighet och makt som just hermelinskinn bär på skulle samtidigt gå förlorat.
– Jag vill göra det på riktigt!

Grannen trampade långsammare. Lugnt berättade hon om en fotsid päls från Ryssland som hängde oanvänd hemma i garderoben.
– Jag tror att den är av hermelin.

Idag har grannen Cecilia en pälsjacka. Lotta Rahme fick korta kappan med fyrtio centimeter. Och på Livrustkammaren i Stockholm hänger – över axlarna på Lovisa Ulrikas purpurfärgade kröningsmantel i fransk silkessammet – en nysydd kröningskrage av hermelin.
– Jag sprättade upp fodret i kappan och kunde konstatera att den var sydd av en mängd små, små djur.

Lotta Rahme ler.
– Man kan förstå att hermelinplagg blev exklusiva, säger hon.

Det lilla djuret är snövitt om vintern och brunvitt om sommaren, medan svanstippen är svart året om. Genom århundradena har det omgärdats av myter. Länge påstods till exempel i Europa att hermelinen hellre dog än solkade ner sin vackra vita vinterpäls. Den kom att symbolisera renhet.

Sitt upphöjda skimmer fick skinnet först ute i Europa på högmedeltiden där det började efterfrågas av kungahus, men med tiden spred sig modet även hit. Vid Lovisa Ulrikas kröning i november 1751 var hermelin ett givet kungligt attribut, och även manteln var kantad med den vita pälsen.

Lotta Rahme håller fram en decimeterstor ask med spillbitar. Hon beskriver skinnet som tunt, starkt och smidigt. Det blev bara en handfull centimeterbreda, lena remsor kvar efter att hon använt bitarna från kappan. Från en jägare i norra Sverige hade hon dessutom fått köpa tjugo obehandlade svartvita svanstippar, som hon garvade helt snabbt i vatten, alun och salt, en garvningsmetod som använts i många hundra år och som inte riskerade att missfärga den vita delen av svansen.
– Jägaren hade sparat dem för att sälja till personer som binder fiskeflugor, förklarar hon och lägger till att hermelin endast får jagas genom skyddsjakt.

Lotta Rahme är garvarmästare till yrket och dubbelkollar alltid innan hon tar sig an ett nytt jobb att de skinn som hon behöver köpa har kommit till på laglig väg, och att djuret inte är utrotningshotat.

För att veta var de svarta svanstipparna skulle placeras på kragen granskade hon en målning av drottningen i kröningsstass som hon hittade på nätet. Och för att förstå hur svansarna fästs i det vita skinnet fotade och studerade hon besläktade plagg på Livrustkammaren: Skräddarna hade helt sonika gjort hål, stuckit in dem och sytt fast.

För kragens konstruktion hade hon en tygförlaga att följa, skickad av Livrustkammarens konservator. Även ett linnefoder kom med posten.

Men mitt i allt gick benen av på en pall som Lotta Rahme klättrat upp på i verkstaden. Hon ramlade och bröt handleden.

Hon sträcker och böjer lite på fingrarna. Ännu har hon inte fått tillbaka full styrka – men kragen blev ändå klar. Som ett sätt att spara tid, sydde hon en hel del med maskin.
– Det gick, säger Lotta Rahme nöjt och fnissar åt det osannolika i att hennes granne satt på lösningen på ett kungligt problem.
– Förut hängde hennes kappa oanvänd. Så är det inte med hermelinjackan. Den använder hon ofta. Inte minst när hon springer ner för att släppa in katten.­