Kröningskragen

Garvarmästaren Lotta Rahme löser en majestätisk uppgift.

Text Malin Vessby
Foto Sara Mac Key
24 november 2021

Det höll på att stupa på målsnöret. Lotta Rahme sökte ett bra tag efter hermelinskinn, men pälstillgången är knapp och priserna höga. Uppdraget som hon fått av Livrustkammaren, att göra en rekonstruktion av den vit-svarta pälskrage som drottning Lovisa Ulrika bar när hon kröntes 1751, hade heller ingen hög budget. Det skulle behövas ett underverk för att lösa pälsfrågan utan att tvingas använda skinn från något annat djur. Kanin kanske?

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Samtidigt som hon arbetade med kröningskragen gick teveserien »Drottningarna« på teve. Lotta Rahme följde den nyfiket. – Lovisa Ulrika var en bestämd person.

Lotta beskrev dilemmat under en cykeltur med sin granne. Med kanin skulle slutresultatet komma längre från originalet och det uråldriga symboliska kapital av kunglighet och makt som just hermelinskinn bär på skulle samtidigt gå förlorat.
– Jag vill göra det på riktigt!

Grannen trampade långsammare. Lugnt berättade hon om en fotsid päls från Ryssland som hängde oanvänd hemma i garderoben.
– Jag tror att den är av hermelin.

Idag har grannen Cecilia en pälsjacka. Lotta Rahme fick korta kappan med fyrtio centimeter. Och på Livrustkammaren i Stockholm hänger – över axlarna på Lovisa Ulrikas purpurfärgade kröningsmantel i fransk silkessammet – en nysydd kröningskrage av hermelin.
– Jag sprättade upp fodret i kappan och kunde konstatera att den var sydd av en mängd små, små djur.

Lotta Rahme ler.
– Man kan förstå att hermelinplagg blev exklusiva, säger hon.

Det lilla djuret är snövitt om vintern och brunvitt om sommaren, medan svanstippen är svart året om. Genom århundradena har det omgärdats av myter. Länge påstods till exempel i Europa att hermelinen hellre dog än solkade ner sin vackra vita vinterpäls. Den kom att symbolisera renhet.

Sitt upphöjda skimmer fick skinnet först ute i Europa på högmedeltiden där det började efterfrågas av kungahus, men med tiden spred sig modet även hit. Vid Lovisa Ulrikas kröning i november 1751 var hermelin ett givet kungligt attribut, och även manteln var kantad med den vita pälsen.

Lotta Rahme håller fram en decimeterstor ask med spillbitar. Hon beskriver skinnet som tunt, starkt och smidigt. Det blev bara en handfull centimeterbreda, lena remsor kvar efter att hon använt bitarna från kappan. Från en jägare i norra Sverige hade hon dessutom fått köpa tjugo obehandlade svartvita svanstippar, som hon garvade helt snabbt i vatten, alun och salt, en garvningsmetod som använts i många hundra år och som inte riskerade att missfärga den vita delen av svansen.
– Jägaren hade sparat dem för att sälja till personer som binder fiskeflugor, förklarar hon och lägger till att hermelin endast får jagas genom skyddsjakt.

Lotta Rahme är garvarmästare till yrket och dubbelkollar alltid innan hon tar sig an ett nytt jobb att de skinn som hon behöver köpa har kommit till på laglig väg, och att djuret inte är utrotningshotat.

I brittiska överhuset bär ledamöterna mantlar vid ceremoniella tillfällen. Förr var de kantade med hermelin. Idag med en konstgjord variant. Det här däremot, är äkta vara. Kanske var den ryska päls som bidrog med skinn till kragen garvad med alun. Åtminstone var den inte kromgarvad, eftersom den då varit grönaktig i snitten.

För att veta var de svarta svanstipparna skulle placeras på kragen granskade hon en målning av drottningen i kröningsstass som hon hittade på nätet. Och för att förstå hur svansarna fästs i det vita skinnet fotade och studerade hon besläktade plagg på Livrustkammaren: Skräddarna hade helt sonika gjort hål, stuckit in dem och sytt fast.

För kragens konstruktion hade hon en tygförlaga att följa, skickad av Livrustkammarens konservator. Även ett linnefoder kom med posten.

Men mitt i allt gick benen av på en pall som Lotta Rahme klättrat upp på i verkstaden. Hon ramlade och bröt handleden.

Hon sträcker och böjer lite på fingrarna. Ännu har hon inte fått tillbaka full styrka – men kragen blev ändå klar. Som ett sätt att spara tid, sydde hon en hel del med maskin.
– Det gick, säger Lotta Rahme nöjt och fnissar åt det osannolika i att hennes granne satt på lösningen på ett kungligt problem.
– Förut hängde hennes kappa oanvänd. Så är det inte med hermelinjackan. Den använder hon ofta. Inte minst när hon springer ner för att släppa in katten.­

24 november 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram