Brudkronor

Kronan som verket

Det finns olika sätt att mota bort tristess. Karin Ferner 
tänker på brudkronor. När livet är tråkigt gör hon en ny.

Text Malin Vessby
Foto Henrik Bonnevier
1 april 2021

»Jag belönar mig själv genom att göra brudkronor. När jag städat, målat, dammsugit, när jag stressat, gjort något tråkigt eller varit ›duktig‹, då tänker jag på brudkronor och på att jag snart får göra en ny. Andra kanske sticker ut och springer istället, men jag stressar av med att tänka på brudkronor. Igår var jag på återvinningen till exempel, då får jag sätta igång idag. Min nya ska jag göra av små bruna alkottar och blekta, vita tallkottar, det är så roligt!

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Jag har alltid älskat brudkronans format. Det är lagom. Och opretentiöst. Men jag gör inte brudkronor för att de ska användas. Jag är mer som en museimänniska, intresserad av själva grejen. Jag säljer dem mer som skulpturer.

När det inte är pandemi brukar jag gå till min lokala loppis varje dag. En dag hittade jag 3000 små metallknappar, en annan gång lådvis med gosedjursögon och säkerhetsnålar. Det finns använgningsområden för allt.

»Jag ville att bleckplåten i kronan skulle rosta, så jag satte ut den i trädgården ett tag, men den rostade bara lite. Både banden och blommorna kommer från en loppis, pärlorna från en antikmässa. Den här kronan har jag aldrig satt något pris på. Den vill jag behålla.«

En gång köptes en krona av Stefano Gabbana, grundaren av modehuset Dolce & Gabbana. Han hade tydligen ett eget flygplan, så han samlade på sig mycket. För honom var brudkronan ett inspirationsmaterial.

Själv inspireras jag av allt möjligt. I min verkstad har jag hyllor, lådor och kartonger överallt. I dem finns mitt lager. Det är sytråd, ramar, dåliga målningar, ståltråd, gamla sjalar, knasiga grejer… Igår köpte jag ett par franska porslinshänder på nätauktion, fantastiskt fina, och när det inte är pandemi brukar jag gå till min lokala loppis varje dag. Om man gör det kontinuerligt går det att göra kap. En dag hittade jag 3000 små metallknappar, en annan gång lådvis med gosedjursögon och säkerhetsnålar. Det finns användningsområden för allt. Säkerhetsnålarna blev ett halsband. Eftersom jag har glasskåp i verkstaden kan jag se mycket av det som jag samlat på mig. Ibland kan jag titta på något i en vecka och veta precis vad det ska bli, andra gånger kan det ta 20 år innan jag känner ›gud vad kul, det där måste jag testa!‹ För att kunna jobba på mitt sätt kan jag inte gå på loppis samma dag och räkna med att hitta det jag behöver, jag behöver alltid ligga steget före. Samlingen är en förutsättning.

Men bra material finns överallt. När jag blev intervjuad av Dalarnas Tidningar inför en barockutställning som jag och trädgårdsmästaren Andreas Graveleij gjorde i Linnés bröllopsstuga 2019, fick jag en fråga just om materialval. ›Jag köper det på Dollarstore‹, svarade jag. Ja, jag vet att det är förvånande. Men jag ville förmedla att allt går att använda, att det inte behöver vara fina eller gammaldags material. Det går att blanda högt och lågt. Uttrycket är det viktiga. Och så är jag nog lite obstinat.

Som stomme kan till exempel en gammal lampskärm fungera fint. Till en av mina brudkronor klädde jag en sådan med hönsnät och pressade in tygblommor i hålrummen. Tygblommor är ofta rätt fula i sig, men när de skrynklas ihop så där, blir de vackra. Samma krona kantade jag med en spets som jag hade doppat i te för att ge den ett gammalt uttryck. Om man inte har något krav på sig att sakerna ska gå att tvätta eller hålla i evig tid, kan man göra som man vill.

Ta de näversaker som jag köpt på mig genom åren till exempel. Ofta ser de rätt eländiga ut, det kan vara brevställ, vaser, askar. Näver fordrar något extra för att komma till sin rätt, tycker jag.

Min första brudkrona smidde jag på Konstfacks metallfack på 1970-talet. Den var i mässing, rätt kul, men lite stel. Jag har aldrig velat att det jag gör bara ska vara vackert. Jag vill åt krockarna. Ta de näversaker som jag köpt på mig genom åren till exempel. Ofta ser de rätt eländiga ut, det kan vara brevställ, vaser, askar. Näver fordrar något extra för att komma till sin rätt, tycker jag. Därför satsade jag med en av mina brudkronor på att rycka upp det materialet. En näverunderdel fick möta en blänkande överdel. Jag klippte, snodde, böjde och formade den övre delen i förtennad bleckplåt, enligt samma princip som bysmeder gjorde stora ljuskronor förr. Skapar man veck och böjar i bleckplåt blänker den så vackert i ljusets sken. Det är ett både chosefritt, billigt och lagom blankt material, ett av få som jag köper nytt.

Genom åren har jag samlat på mig massor av bilder på brudkronor, både på de utlåningskronor som finns i kyrkor och på riktigt gamla allmogevarianter. Både påvra och pampiga. Jag ser det lite som att jag för ett samtal med äldre tider. Det tror jag har med barndomen att göra. Min mamma var väldigt intresserad av gammal allmogekultur, hembygdsmuseer och sådant, jag och min syster fick helt enkelt hänga på. Ibland när vi satt i bilen försökte vi få mamma att titta åt ett annat håll om vi såg en skylt med ordet hembygdsgård närma sig. Det kunde bli lite mycket. Men så här i efterhand har alla de gamla saker som vi fick se omvandlats till en skatt. Den formvärlden blev vår. Och efteråt följde jag upp det genom att gifta mig med en man som jobbade med samlingarna på Dalarnas museum, flyttade till Falun och fick del av det fantastiska kulturarv till smörgåsbord som finns här.

»Jag ville göra en prålig och praktfull krona. Stommen är en konstig bordsdekoration och en värmeljushållare, bägge köpta på loppis. Sen har jag lött fast små metallblad och satt dit pärlor. Den blev läcker tycker jag.«

Numera svarar jag oftast konstnär om någon frågar vad jag är, även om det tagit mig tid att omfamna ett så stort ord. Till utbildningen är jag ju silversmed. Men så länge som jag får göra mina grejer bekommer mig inte titeln. Bysmed kanske jag borde säga? Jag bekymrar mig mer för hur jag ska hinna göra allt jag vill. Det gäller att blomma i sin bubbla. Det gäller att göra det viktigaste och roligaste. Jag är 71 år och jag är mitt i allt.«

1 april 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram