Som en illa organiserad men brinnande motståndsrörelse dyker de upp lite var stans. De som lagar och återställer.
Jag tänker på Erik i västra Stockholm, som DN skrev om för ett tag sedan, och som på fritiden gratis reparerar föremål som kända och okända lämnat in till honom för
lagning. Både hårtorkar, råsaftcentrifuger och cirkelsågar har passerat genom verkstaden.
Jag tänker på Fredrik i Uppsala som, också han vid sidan av sitt jobb, fixar sargade bandyklubbor till både proffs och isglada amatörer. Det är väl ändå orimligt att köpa nya bara för att ett skaft gått av eller det blivit ett hack i bladet, resonerar han.
Jag tänker på slöjdare runt om i landet, som lappar och justerar det som börjat skeva, gått sönder eller blivit nött i kanten. Materialkunskap, fingerfärdighet och erfarenhet av skapelseprocesser tenderar att ge förståelse för hur saker och ting kan tas om hand.
För faktum är att vi, om vi vill ta klimatansvar, måste börja förlänga livet på de grejer vi redan har, istället för att hela tiden fylla på med nytt i skåp och garderober. Det räcker med att titta på textilindustrin för att förstå det. 90 procent av dess gigantiska klimatutsläpp går att koppla just till nyproduktionen.
Läs den siffran igen.
90 procent.
Och ändå använder svensken ofta sina kläder endast ett par gånger innan de avpolletteras, skänks bort eller landar i sopnedkastet. Istället borde vi uppmuntras att leva med våra saker så länge som möjligt.
Ett tydligt exempel på motsatsen är tyvärr den momshöjning på reparationer av kläder, skor, lädervaror, hushållslinne och cyklar som strax slår igenom. Den 1 april ökar momsen från 6 till 12 procent på just de tjänsterna. Det är en förändring som enligt finansdepartementets egen konsekvensanalys kommer leda till dyrare reparationer, till »en något försämrad resurshushållning och till att miljöbelastningen från produktionen av nya varor ökar«.
Det går inte annat än att skaka på huvudet.
Också i ullvärlden bubblar en motståndsrörelse. I det här varmluggiga numret träffar vi några av dem som tar sig an Sveriges enorma ullsvinn, de 800 ton som varje år annars hade grävts ner, eldats upp eller landat på soptippen. Med det slöseriet i åtanke drar nya småspinnerier, lokala väverier och branschorganisationer igång.
I vår kommer också ett nytt klassificeringssystem av ull att testas. Ullfibrer kan ju skilja sig kraftigt från varandra. Och om vi verkligen vill få användning för vartenda strå, behövs strategier för att beskriva, bedöma och ranka ullen, så att den som vill köpa sig ett par säckar vet vad det är för mjöl i påsen, så att säga. Blir det bra, har vi fått en
viktig pusselbit på plats för bättre resurshantering.
Eldsjälars förmåga att förändra är vacker.
Vet ni: Det finns hopp.
Malin Vessby,
chefredaktör