Konsten att bygga kora

I bakgrunden hörs kvittrande småfåglar, kuttrande duvor, galande tuppar och barn som tjoar, och när en vindpust drar förbi prasslar det lätt i mangoträden som omgärdar gården. Vi njuter av att bli fläktade i den trettiofemgradiga värmen.

Så är det slut på låten. Alagi M’Bye reser sig upp och ställer sin kora på mosaikgolvet, så att den lutar mot den vitkalkade väggen. Nu är det dags för lektion i hans musikskola. En lite speciell lektion, för idag ska en av hans elever bygga en kora.

Kora (o:et med ett uttal mellan o och å) brukar kallas harpluta, eftersom den spelas som en harpa, men har en resonanslåda som en luta. Den är vanlig här i Gambia men också i grannländerna Senegal, Mali, Guinea och Guinea Bissau. Och för att uppnå titeln koramästare ska man inte bara behärska instrumentet till fulländning, kunna de traditionella låtarna och ha förmågan att improvisera och göra egna musikstycken. Nej, man ska också ha byggt sin egen kora.

Själva instrumentet däremot, måste först spelas igenom sin ungdomstid, som varar något halvår, innan det börjar få sin verkliga röst.

24-åriga Benjamin Samambey kommer från byn Soma i Gambias inland, men har de senaste fem åren bott här i byn Nema Kunku, som ligger nära huvudstaden Banjul och kusten, för att lära sig spela kora. Han ser lugn ut då han greppar den stora kalebassen för att skrida till verket, säger att han sett många korabyggen tidigare, och därför
vet hur han ska göra.

Kalebassen har legat och torkat i ett par månader sedan den skördades på ett fält i oktober, sågades itu och gröptes ur med sked. Det oätliga fruktköttet fick återgå till jorden, medan den stora kärnan kanske kom till användning som fotboll. Ibland är det så, berättar Alagi M’Bye medan han kollar att Benjamin gör rätt då han mäter ut diametern för halshålen.

Jodå, Benjamin lägger två fingrar vid kalebassens kant, ritar en rundel med ett stycke kol och skär ut ett hål, med en morakniv som en svensk elev som gått här i skolan lämnat kvar. Han får karva en bra stund i det hårda kalebasskalet för att få till jämna hål.

Nu kommer en av hans skolkompisar med en halvannan meter lång och två fingrar tjock, mörkbrun trästav över axeln. Den är sågad och slipad av en stor gren som köpts på marknaden för 1000 dalasi, drygt 200 kronor, och som räckt också till tre kortare pinnar som snart ska komma till användning. Traditionellt ska det vara kärnvirke från mahogny till dessa, men numera, när mahogny inte längre får avverkas, gör man dem av andra träslag. Det viktiga är att det är ett hårt och fett trä.

Den stora staven kallas fallo och ska bli korans hals. Benjamin trycker den genom hålet och skjuter den ner till kalebassens undre del. Han ber en kompis om penna och måttstock för att kunna mäta ut var det undre hålet ska vara. När också det är klart trycker han ut fallon, så att ungefär en decimeter av den sticker ut undertill.

Under tiden räknar Alagi M’Bye in skolans yngre elever i en trumrytm. Alla som ska lära sig spela kora får först spela trummor i något eller några år, för att få kläm på de olika rytmerna.

Så det är till trumackompanjemang som Benjamin går över gården och hämtar en blå plastbalja. En surfrän och lätt unken lukt fyller våra näsborrar. I baljan ligger ett stycke rått koskinn i blöt, i vatten och tvålpulver. Igår fick Benjamin jobba ganska hårt för att få bort de köttslamsor som fortfarande satt kvar på skinnet. Lite bet sig fast. Men om köttrester lämnas på undersidan så släpper håret sämre. Därför fick skinnet ligga i tvålvatten ett dygn till, för att få fart på förruttnelsen som gör håret enklare att skrapa bort.

Nu sköljer han bort tvålresterna. En yngre kamrat tar upp skinnet, som är ungefär en meter i diameter, lägger det på en blå presenning och tar itu med att försiktigt gnugga bort överhud och hårrester. Sedan lägger han det i blöt igen.

Skinnet på koror som säljs till turister brukar istället behandlas med starka kemikalier för att bli bländande vita. Men enligt Alagi M’Bye påverkar det instrumentets ljud.
– Och så vill vi inte att barn håller på med sådana medel.

Det är dags att skära ut resonanshålet i koran. Fyra fingrar från fallon ska hålet vara, och diametern tillräcklig för att en arm ska kunna gå igenom det. Alagi M’Bye är noga med att hans elever lär sig det traditionella, både vad gäller musiken och tillverkningsprocessen och inte minst därför använder de de gamla mätmetoderna. Han anser att sådan kunskap är viktig för att den inte helt ska falla i glömska. Därför får hans elever inte heller sätta stämskruvar på kororna de tillverkar här, även om sådana blivit populära bland unga koraspelare. Istället får de använda flätat koskinn som fästs i ringar, konso, runt strängar och fallo. Stämningen sker genom att flytta dessa ringar uppåt och neråt.

Men visst, strängarna, som förr var så kallade sensträngar, men i själva verket tillverkades av gettarmar, görs numera av nylonfisklinor, och medan skinnet en gång i tiden fästes vid kalebassen med träplugg, använder man idag metallnubb.

När resonsanshålet är färdigt brer Benjamin ut skinnet igen och gör, med en syl, en rad små hål runt dess kanter. Genom hålen trär han ett långt, starkt rep. Så lägger han kalebassen över skinnet, håller ihop snöret, sätter en fot på och drar så det knakar, så att skinnet spänns ordentligt. Knyter, slätar till med en pinne och fixar till de veck som bildats längs kanten med hjälp av en liten kniv.

Hela proceduren gör han framåtböjd, utan att räta på ryggen.
– Bra, ler Alagi M’Bye, det betyder att han är stark. Då är han redo att gifta sig!

Benjamin låtsas inte höra.

Nu ska en horisontell pinne, liksom två bulukobomo, sättas fast. De senare är ett slags handtag, som koraspelaren håller i medan hen spelar på strängarna med tummar och pekfingrar. De ska sitta två fingrar åt vardera håll från fallon. Benjamin gör sex markeringar och petar hål i det sega skinnet med en syl, skär sedan försiktigt ut hålen med kniv och liksom skruvar de blötlagda pinnarna genom dem, så att de kommer ut nertill. Den horisontella pinnen först, som spänner skinnet ytterligare, och ovanpå den bulukobomo.
– Yeah, ropar Alagi M’Bye och hjälper Benjamin genom att slå ner pinnarna en bit till, med en stor hammare och sedan såga av dem till lagom längd. De ska sticka ut lika långt där nere som fallon.

Skinnet får ännu en tvåltvätt, som förbättrar lukten på det, sedan ska det torka i två dygn innan det kan fästas ytterligare med blänkande metallnubb, som också blir dekoration. Efter det återstår eventuellt att skära ut mönster i bulukobomo, fästa en järnring längst ner i fallon och ett stall av samma hårda, feta träslag som fallon mitt på skinnet, på ett stöd, korakunlaarango. De 21 strängarna ska sedan löpa mellan järnringen och konso (stämbanden).

Det tar kanske två veckor till innan allt det är klart. Men sedan! Sedan kan Benjamin Samambey avlägga sin examen med en stor fest, och börja titulera sig koramästare. Själva instrumentet däremot, måste först spelas igenom sin ungdomstid, som varar något halvår, innan det börjar få sin verkliga röst. Men då kan de mjuka tonerna från ännu en kora sprida välljud över Nema Kunku, Gambia – ja, kanske över hela världen.