Kompostmode

Linda Nurk håller fram en liten plastburk, där små korn ligger orörliga. Det är silkesmaskägg. I kylskåpet har hon fler i dvala. Om några dagar ska hon ta fram dem i rumsvärmen och låta dem kläckas. Larverna kommer sedan vara hennes krävande kollegor under en månads tid och spinna ett alldeles egenartat tyg utan vare sig sömmar, varp eller inslag.

Linda Nurk är framgångsrik modedesigner och har jobbat med haute couture hos Chanel och Givenchy i Paris, med stora modemärken som Adidas och med det svenska kungahuset. Bland annat har hon designat flera av prinsessan Madeleines Nobelkreationer. Hon undervisar också regelbundet på mode- och designskolor.

Men för några år sedan blev hon urban silkesmaskodlare och började experimentera med biotextilier. Det är material som går att odla fram och hantera i ett biologiskt kretslopp.
– Jag inspirerades av mina Beckmanstudenter. Jag har alltid framhållit vikten av hållbarhet, men i mötet med dem kom frågan upp:
– Hur implementerar man hållbarhet i designprocessen? Var börjar man?

Linda hade inget enkelt svar där och då, istället gick hon hem och började experimentera.

Nu, två år senare står hon i sin studio i Stockholm.  Hon har precis målat om, »jag brukar kasta ut allt och göra nytt när jag går in i nya projekt« och väggarna är strukna i brutna vita toner. Golvytan ligger tom och öppen. När färgen torkat ska hon börja jobba med verk inför en utställning i sommar.

I taket hänger skapelser som ser ut som klänningsöverdelar av skirt vitt tyg där torkade blomblad är invävda mellan skimrande trådar.

Hösten 2019 spann silkesmaskar den tunna vaddliknande kvaliteten direkt på en torso som var en avgjutning av Linda Nurks egen överkropp. Silkestrådarna löper kors och tvärs och skapar en fast men ljusgenomsläpplig struktur.

Lutad mot väggen står en genomskinlig plasttorso klädd i en gyllenbrun, blomsterbeströdd överdel. Materialet är styvt som ogarvat skinn och är det första biomaterial som Linda Nurk skapade. Det består av samma ingredienser som den fermenterade drycken kombucha; svart te, vatten, socker, en viss typ av bakteriekultur och jästsvamp. När te-blandningen jäser bildas en geléaktig hinna på ytan. Den kallas ofta för kombuchasvamp på grund av sitt utseende men består i själva verket av cellulosa. Linda Nurk började med en liten odling och fick fram en decimeterstor yta som var drygt en centimeter tjock. Hon fortsatte sedan att odla i allt större kar och fick fram ark som blev upp till 55 x 75 centimeter stora.
– Det kallas biocellulosa eller kombuchaläder. När jag tar upp det ur badet är det mycket tjockare, 1,5 centimeter, men när fukten avdunstar blir det så här tunt och styvt, säger hon och känner på den stela, papperstunna och lite oljiga ytan som släpper igenom ljuset på ett vackert gyllene vis.
– Det andas inte. Om du skulle ha det på dig och går in i ett fuktigt rum skulle det bli mjukt. Man kan inte bära det närmast huden, men som en detalj av något kan det funka, säger hon.

Hon har använt kombuchalädret i plagg som burits på fotograferingar och precis i dagarna skickade hon ner prover på det och olika silkesmaskspunna kvaliteter till coutureveckan i Paris.
– Ett modehus är intresserat av att använda sådana här material i sin kollektion, säger hon och ser glad ut.

Jag vill se om det går att göra couture av sådant som jag odlat själv, som är helt spårbart. Det ska gå att bära en klänning på röda mattan och sedan gräva ner den och tillföra jorden något bra.

Haute couture betyder ordagrant »hög sömnad« och betecknar den högsta formen av sömnadskonst. Den utförs endast av några utvalda och kontrollerade modehus i Paris. Plaggen sys för hand i ytterst exklusiva material med största möjliga skicklighet och skräddarkunskap. Haute couture-konsten tog sin början på 1700-talet genom Marie Antoinettes sömmerska Rose Bertin, som skapade extremt dyrbara, klänningar till den franska drottningen.

Linda Nurk har gjort många galaklänningar genom åren och hennes erfarenheter från haute couture väckte tidigt tankar om designens hållbarhet.
– En aftonklänning är en otroligt avancerad beställning. Den består av flera lager tyg, av exklusiva material och mycket fint hantverk. Man kan ha ägnat 200 timmar åt att krustera spets i en klänning som en celebritet sedan bara bär en gång, säger hon och fortsätter:
– Min process handlar om hur mycket av ett plagg som kan förmultna. Jag vill se om det går att göra couture av sådant som jag odlat själv, som är helt spårbart. Det ska gå att bära en klänning på röda mattan och sedan gräva ner den och tillföra jorden något bra.

Förutom kombuchalädret experimenterar Linda Nurk med material som mycelium, en svamp som lever på sågspån och bildar ett hårt kartongliknande material. Hon har också testat att använda naturens rester som ömsade pytonskinn, fjärilsvingar och så utforskar hon silke och siden. I svenskan gör vi skillnad på fibern silke och tyget siden som vävs av den. I de flesta andra språk är ordet det samma för både textil och tråd. Det är ett naturmaterial med eftertraktade egenskaper. Silkesfibern är stark, smutsavvisande och släpper igenom fukt vilket får sidentyg att kännas torrt mot huden. Precis som ull både värmer och kyler silket på grund av sina isolerande egenskaper.

Konsten att odla silke uppfannsi Kina för över 5000 år sedan. Enligt sägnen föll en silkeskokong ner i kejsarinnan Hsi Lings tekopp när hon satt under ett mullbärsträd. Det heta teet löste upp sericinet, som är det limliknande ämne som håller ihop kokongens silkestrådar och kejsarinnan kunde vaska upp en fiber som ingen någonsin sett maken till. Tunn och skimrande som spunnet ljus blev silket hett eftertraktat och länge var det en väl bevarad hemlighet hur det framställdes. På 1500-talet hade konsten att odla silke kommit till Europa och på 1700-talet gjordes flera försök att odla det även i Sverige. Men utan större framgång.

Silkesodling innebär medveten avel och uppfödning av silkesfjärilar för produktion av kokonger.  Tillsammans med bin är silkesfjärilen (Bombyx mori) den enda insekt som räknas som husdjur. Den är domesticerad sedan flera tusen år och beroende av människan för sin överlevnad. De fullvuxna fjärilarna kan inte flyga, ett resultat av medveten avel, och larverna klarar sig inte själva ute i naturen. De behöver matas med blad från det vita mullbärsträdet som är det enda de äter. Därför kallas silket ibland för mullbärssilke.

Under några korta dagar av sin livscykel spinner larven in sig i en kokong för att bli puppa, stadiet mellan larv och fjäril. Tråden i en kokong kan bli mellan 300 och 900 meter lång men det finns uppgifter om silkestrådar som ska ha varit flera kilometer långa. I konventionell odling kokas eller ångas kokongerna innan fjärilen kläckts ur puppan och hunnit gnaga sig ut ur kokongen. Pupporna dör under processen. På så sätt förblir tråden obruten och kan hasplas upp som en enda sammanhängande fiber. Den är så tunn att det behövs mellan åtta och tio kokongtrådar för att spinna en tråd som går att använda till vävning. Det är endast avelsdjur som tillåts fullfölja den naturliga cykeln och bli fjärilar som lämnar kokongen för att para sig och lägga ägg.

När Linda Nurk hade sin första kull silkesmaskägg hösten 2019 fick hon uppleva de små djurens hela livscykel och upptäckte att de var ganska ansträngande, sin ringa storlek till trots.
– De var som bebisar, krävande! De äter och bajsar dag och natt och måste ha precis rätt temperatur och luftfuktighet för att utvecklas.

Linda Nurk matade och rensade lådan flera gånger om dagen och larverna växte så det knakade. En silkesmask lever i 25 – 30 dagar och genomgår fyra faser då de ömsar skinn. Från det att den kläcks som liten svart, hårig varelse – några millimeter lång – tills den är spinnfärdig ökar den tio tusen gånger i storlek. När den går in i spinnstadiet är den en fet gråvit larv på mellan sex och åtta centimeter.

Linda Nurk hade sammanlagt 120 larver i olika stadier att hålla reda på.
– Jag hade inte räknat med att det skulle vara så mycket jobb, säger hon.

De larver som nått spinnstadiet placerade Linda på sin kroppsavgjutna torso och de började då kravla fram och tillbaka över torson samtidigt som de släppte ifrån sig långa silkestrådar. Trådarna bildas av ett sekret som utsöndras från larvernas mungipor och de svänger huvudet fram och tillbaka i en åttaformad rörelse.
– Larverna söker två ankarpunkter för att kunna spinna in sig i en kokong. Men på torson fanns det inget som de kunde haka i, så de vandrade fram och tillbaka spinnandes medan de sökte. När de kom till kanten blev de stående och svängde sina små huvuden, men sedan vände de om och gick tillbaka.

De var som bebisar, krävande! De äter och bajsar dag och natt och måste ha precis rätt temperatur och luftfuktighet för att utvecklas.

Hon upptäckte att larverna hade ett intrikat sätt att vända på.
– De vänder tillbaka i sitt eget spår så att det bildas en naturlig söm, säger Linda och visar en provlapp.

Kanten är som en porös stadkant, inga lösa trådar hänger ut och riskerar att repas upp.

Linda Nurk lade hela tiden blomblad i vägen för de spinnande larverna vilket inte verkade bekymra dem det minsta.
– De kröp bara vidare och blombladen integrerades i tyget, säger Linda.

När larverna hade spunnit klart var det dags för dem att förpuppas. Normalt skulle de ha gjort det inne i sin kokong, men nu var tråden utspunnen över Lindas torso. Men det hindrade dem inte från att förvandla sig. De feta vita larver som börjat spinna var efter tre dagar smala, gråa och slöa när Linda Nurk lät dem lägga sig i avklippta pappersrullar för att få ett kokongliknande skydd under sin förpuppning. Snart hade hon en låda full av rostbruna pansarlika små kroppar utan huvud eller ben. Fjärilar i vardande.
– Några fortsatte faktiskt att spinna och lyckades göra en kokong ändå. Men de flesta förpuppades utan, säger Linda.

Efter två veckor i vila kläcktes de blekvita, blinda silkesfjärilarna.
– De lever i tre till fem dagar för att para sig. Honorna lägger sina ägg, sedan somnar de in helt fridfullt och dör, berättar Linda Nurk som sedan dess haft sina egna silkesmaskägg och nu tänker göra om processen inför arbetet med den utställning hon ska ha på Sofiero slott i sommar.

Hennes arbete och experimenterande handlar om att utforska vad hållbar design och cirkulära metoder inom avancerat mode är – eller skulle kunna vara.

I den andan har hon designat en kollektion fotosyntetiska sjalar av siden. Tyget har en fin mikrobisk beläggning, som tar upp koldioxid och avger syre, precis som växter alltid gör. Det känns som vanligt siden men har en svagt skimrande ljusgrön nyans.
– Den som köper en sån sjal behöver vara medveten om att köpet förpliktigar. Sjalen behöver ljus och fukt, du kan inte bara lägga den längst bak i garderoben. Men rätt skött absorberar den koldioxid och renar luften.

Frågan från Beckmanstudenterna för några år sedan om hur hållbarhet kan implementeras i en designprocess, börjar kanske få ett svar.
– Design har alltid handlat om att hitta lösningar. Men idag skapar den istället problem inom modet. Den leder till massproduktion och snabba processer som inte är hållbara i alla led, säger Linda och menar att vi behöver ändra perspektiv och utgångspunkt.
– Att redan från början tänka på slutet för en produkt gör skillnad. Jag är intresserad av en regenerativ process som tar hänsyn till produktens återfödsel. Vad händer med den när den dör och inte gå att använda längre, frågar Linda Nurk retoriskt och fortsätter sin tankegång om vad det är som skapar hållbarhet:
– Idag tror jag att man kan använda konsthantverk istället för design för att hitta lösningar. I designprocessen är tid viktig. Det ska gå snabbt och är anpassat efter industrins krav. I konsthantverket är det tvärtom. Där tar saker och ting tid, man måste känna materialen och anpassa sig efter dem. I det förhållningssättet finns det något hållbart.­