– Är inte det en skönhetsupplevelse! Kan man få ett mattare tak, utbrister Tom Granath och tittar upp mot den kritvita ytan som stumt blickar tillbaka utan att reflektera minsta lilla ljus.
– Så snyggt, konstaterar han.
Tom Granath är målare och lärare på utbildningen inom kulturmåleri på yrkeshögskolan DaCapo i Mariestad. Här lär sig studenterna gamla tekniker inom målning och förgyllning och det är avgångseleverna som strukit taket med en blandning av lim och krita. En inomhusfärg som använts i kyrkor, slott och pörten i hundratals år.
Bindemedlet är animaliskt lim, kokat på material från döda djur. Det blandas sedan med krita, vatten och naturliga pigment som järnoxid, guldockra, grönjord eller umbra.
– Det var medeltidens plastfärg, säger Tom Granath och syftar på att det förr var enkelt och billigt att koka lim på spill från slakt eller jakt. Materialet fanns nära till hands och utöver att brukas till färger, användes limmet av möbelsnickare, instrumentmakare och förgyllare.
Animaliska lim görs på hud, senor, skinn och ben från fisk eller däggdjur. Sådana lim har använts länge av människan och är reversibla, det vill säga de går att lösa upp med vattenånga. Till skillnad från moderna, syntetiska varianter är de också giftfria.
Syntetiska limtyper baseras på oljeprodukter och består av hälso- och miljöfarliga tillsatser som formaldehyd eller lösningsmedel. Även vitt trälim, som anses vara skonsamt, kan innehålla ämnen som mjukgörare, biocider och kromhärdare.
När det kommer till styrka, mäter sig hudlim med moderna lim och hållbarheten är lång. Utsätts de inte för fukt, kan de hålla i tusentals år. I egyptiska gravar har man hittat limkakor som gått att värma upp och använda.
Bloomtal eller bloomgram är det tekniska måttet på hur starkt ett lim är, ju högre tal desto starkare. Många hudlim är så starka att det är det limmade materialet som går sönder vid påfrestning, inte limfogen.
Men det är skillnad på lim och lim. Styrkan kan skilja sig åt beroende på vilket skinn som använts, vilket djur materialet kommer från, hur det levt och dess ålder. Förr var kunskapen om olika lims skiftande egenskaper större, och limkokare, som var en egen yrkesgrupp, anpassade sina produkter efter olika hantverkares önskemål.
– Snickare behöver magra limmer, medan förgyllare vill ha feta till exempel, säger Tom Granath.
Harlim är ett mycket starkt och elastiskt lim som gärna används av förgyllare. Ett annat legendariskt lim är störlim, känt sedan flera tusen år för sin unika styrka och elasticitet. Det brukas bland annat av konservatorer och kokas av simblåsan hos vissa störfiskar. Från samma fisk kommer den exklusiva ryska rommen, men eftersom stören är starkt hotad, väljer många hantverkare andra alternativ idag.
Ett annat superlim kan kokas på abborrskinn. Det har bland annat använts i samiska pilbågar. För att klara påfrestningen av bågens rörelse behöver limmet vara mycket starkt. Carl von Linné skriver om abborrlim under sin Norrlandsresa 1732 och jämför det med det som kokas av stör, eftersom det verkar ha lika goda egenskaper.
Andra animaliska limmer är kaseinlim som görs av protein utvunnet ur torkad mjölk. Det användes till exempel i luftskeppens och vissa träflygplans konstruktioner en bit in på 1900-talet. Det är starkt men inte vattenlösligt, till skillnad från hudlim.
– Och det är ju en fördel om man ska upp och flyga i regn, säger Tom Granath.
Också benlim hör till de animaliska limmen. Det är emellertid yngre än hudlimmen. Knotor innehåller föroreningar som kalk och fett, som är svåra att avlägsna för hand. Men under 1800-talets industrialisering utvecklades möjligheten att lösa upp föroreningarna med hjälp av kemikalier. Man lärde sig att tumla benen till mjöl i stora centrifuger och märgen som blev över kunde kokas till lim. Det är svagare och sprödare än hudlim men användbart inom bokbindnings- och livsmedelsindustrin.
I dag används animaliska limmer ofta för att ge vår mat rätt konsistens. Puddingens, yoghurtens eller vaniljsåsens tjocklek skapas många gånger med hjälp av sådant. Ett annat namn är gelatin som också är det som alla medicinkapslar består av.
På utbildningen i kulturmåleri i Mariestad brukar Tom Granath låta studenterna koka lim.
– De får prova en gång för att få en grundförståelse. Annars använder man ju fabrikstillverkat granulat eller pärllim numera, säger han.
Studenterna får använda det skinn som Tom lyckas få tag på. En gång blev det hjort, en annan gång får. I förrådet ligger en bit stenhårt, avhårat oxskinn och väntar.
Vid limkokning behandlas skinnet till en början på samma sätt som vid garvning. Det blötläggs i vatten och kalk i 60 till 90 dagar.
– Det ska ligga tills håren går lätt att skrapa av, säger Tom Granath.
All päls och eventuella köttrester avlägsnas och så läggs det i ett nytt bad för att laka ur kalken.
– Sedan kokar man det, säger Tom Granath och förklarar att det inte är själva huden som är råmaterialet till lim utan kollagenet, ett fiberprotein som finns i kroppens alla stadgande delar som ben, hud, senor och blodkärlens väggar.
Kalkbadet mjukar upp kollagenet och värmen från det puttrande vattnet lösgör det ur huden. Efter flera timmar, ibland upp till en dag, tas skinnet upp. Kvar finns en simmig, kollagenfylld vätska som stelnar, gelatinerar, när den kyls av. Den dallrande gelen är själva limmet, som torkas och formas till granulat, tunna kakor eller pärlor.
Idag köper hantverkare oftast sitt lim just i form av granulat eller pärlor. För att kunna använda det läggs bitarna i blöt och får svälla innan de försiktigt värms och övergår i sin flytande fas. Sedan kan limmet användas till målning, limning eller kredering, en sätt att preparera träytor inför förgyllning.
Inga animaliska lim tillverkas längre i Sverige. Produktionen sker huvudsakligen i Kina och i vissa sydamerikanska länder.
– Det luktar illa och ser otäckt ut när ben- och skinnrester med ruttnande kött ligger och vittrar utomhus innan de processas till mjöl eller material för limgranulat, säger Tom Granath och tillägger:
– Den hanteringen är något som vi i västvärlden inte vill ha något att göra med. Vi har ju inte längre ett hållbart system där vi tar tillvara på hela djuret, så som vi gjorde förr.
Inom byggnadsvård och äldre måleri används även vegetabiliska lim gjorda på cellulosa eller stärkelse, som vete, råg och potatis. Stärkelselim är svagare än sin animaliska motsvarighet och används huvudsakligen till pappersspända tak, tapeter eller som bindemedel. Falu rödfärg består exempelvis, förutom av pigmentet, av lim gjort på vatten och rågmjöl.
I skolans lokaler i Mariestad finns flera rum där studenterna testat olika tekniker. Pappspända väggar, tapeter och mönster i klara nyanser.
– Limfärg är schablonernas färg, säger Tom Granath med en tillstymmelse till hänfördhet i rösten.
– Som målare säger man att färgen är kort. Den vill inte rinna, vilket är bra vid just schablonmålning.
De flesta färger är filmbildande. Oavsett om bindemedlet är äggoljetempera, linolja eller plast, täcks pigmenten av en film. Färgen reflekterar därmed ljuset genom en tunn hinna. Men vinkeln som ljuset bryts i skiljer sig åt mellan olika bindemedel. Samma pigment kan därför ge en annan nyans beroende på vad det blandats med.
Det speciella med just limfärg är att den inte bildar någon film. Istället återkastar pigmenten ljuset direkt. Resultatet är en matt men samtidigt klart lysande färg. Nackdelen är att den är vattenlöslig. Det går alltså inte att tvätta av en vägg målad med limfärg.
– Det kanske inte är en färg som passar i badrummet eller i hallen, där ju väggen ofta blir blöt och smutsig av hängande ytterkläder, säger Tom Granath. Men i andra rum tycker jag nog att folk kunde ha den. Förr målade man till och med köksväggar med limfärg. Blev färgen förstörd var det bara att måla om.
– Och det är ju enkelt, billigt och roligt!
