Kofösarens arv

En handgjord westernsadel skräddarsys för sin häst. Den är byggd för att både ryttare och kuse ska klara långa pass på prärien. Sadelmakaren Christina Malmsten briljerar med punsel och halvmånekniv i verkstan.

Text Ditte Lundberg
Foto Louise Billgert
23 maj 2018

Det går inte att ta miste på vad Christina Malmsten arbetar med när man kliver in i verkstaden på Ingarö utanför Stockholm. Doften av läder fyller rummet. Det hänger seldon, remmar och träns överallt. Verktyg som hammare, kantskärare, tänger och sylar dekorerar väggarna.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Christina syr en »skirt«, en del av sadeln i dubbellimmat läder med fårskinn på baksidan. Verktyget kallas skärsyl, sömmen sadelmakarsöm och tråden är vaxat tigergarn. Arbetet hålls fast i en syross, en slags stol med klämma.

Hon står vid en arbetsbänk med en halvmånekniv i handen och tunnar från köttsidan ut en bit garvad kohud. Katten Ida håller henne sällskap. Två westernsadlar drar ögonen till sig. De är helt gjorda i läder och rikt mönstrade. Christina lyser upp när hon berättar om dem.
– En sadel ska underlätta kommunikationen mellan hästen och ryttaren. Det är roligt att kunna bidra till det.

Just mönstrade westernsadlar är Christina Malmstens specialitet. De är större och tyngre än vanliga sadlar. Från början utvecklades de av boskapsskötare i Mexiko men idag används de runtom i världen, främst inom westernridning men även av ryttare som vill ha en bekväm allroundsadel. När Christina Malmsten gjorde sitt gesällprov 2009, efter en treårig sadelmakeriutbildning i Tärnsjö, var det just med en westernsadel. Med den vann hon både lilla silvermedaljen och utmärkelsen Årets gesäll. Idag har hon dessutom mästarbrev och arbetar heltid som sadelmakare. Skaparglöden har inte slocknat.
– Läder är fantastiskt att arbeta med. Det andas, släpper igenom luft och fukt och när det är blött påminner det lite om lera som man kan modellera.

Hon använder ekologiskt läder från Tärnsjö garveri till det mesta, men till westernsadlarna importerar hon så kallat Saddleskirting-läder från USA.
– Båda är vegetabiliskt garvade men Tärnsjös läder sträcks ut under garvningsprocessen. Lädret från USA har däremot töjbarheten kvar. Den behövs för att jag ska kunna forma det runt bommen när det är blött. Det finns också i grövre tjocklekar, vilket krävs på vissa ställen.

Bommen av trä är själva stommen i sadeln och även en av de delar som utmärker just en westernsadel. Den har ett så kallat horn framtill, ursprungligen tänkt för en ranch-arbetare att fästa lassot i.

Westernsadel av modellen Wade. Christina gjorde den som en gåva till sin far och hans häst Joast. Mönstret kallas »sheridan«, ett traditionellt mönster som finns i många varianter.

De bommar som Christina använder är handbyggda i USA efter mått hon tagit på hästen som ska bära den färdiga sadeln. Träet täcks med råhud, som från början ser ut som en våt disktrasa och som sys ihop med elastisk sentråd från hjort. När Christina får bommen har råhuden torkat och blivit som ett hårt skyddande skal runt träet.
– Fabriksgjorda bommar är ofta tillverkade av plast eller glasfiber och gjorda i standardstorlekar. Men hästar ser ju olika ut så de passar inte alla. De håller inte heller lika länge och ger inte samma stabilitet, så i slutänden är det hästen som blir lidande. En utprovad handgjord träbom är något helt annat.

I Sverige är klassisk engelsk ridning vanligast även om western-utövarna blir allt fler. Det är mycket som skiljer en engelsk sadel och en westernsadel åt, men båda är till
för att fördela trycket från ryttaren jämnt över hästryggen. I USA, det land som westernridning mest förknippas med, har boskapsskötsel till häst en lång tradition. Både ridteknik och utrustning är anpassad för ett dagslångt, uthålligt arbete.
En westernsadel har därför en större anläggningsyta. Ju större anläggningsyta desto mer fördelas ryttarens tyngd och desto längre tid kan hästen orka med sin last utan att få ont.

Efter att Christina fått sin måttbeställda bom gör hon pappmallar av sadelns design. Varje sadel kräver nya anpassade mallar. Därpå kommer lädret in i bilden. I regel går det åt två stora kohudar till en sadel.
– För att kunna forma lädret runt bommen och bygga upp alla detaljer måste materialet vätas för att fibrerna ska bli formbara, förklarar hon. På vissa ställen krävs det också dubbla lager läder.

Även om westernsadelns utformning och utseende följer en amerikansk tradition sätter Christina även sin egen prägel på sadlarna. Hon berättar om en sadel som en kund ville ha specialgjord till sin nordsvensk, en svensk brukshäst.
– Hon ville ha ett nordiskt tema och vi kom överens om ett runstensmönster och en runskriftsbård i lädret runt sadeln, säger hon, glad över att ingen sadel blir den andra lik.

I rummet som används till förråd för hudar, läder och skinn hänger den sadel som Christina Malmsten är mest stolt över. Det är också den som tagit längst tid att göra, hennes pappas 70-årspresent. Christina började rida redan som liten och efter ett tag blev även hennes pappa hästtokig. Sedan dess har de ridit och ägt hästar tillsammans.
– Pappas sadel är det svåraste jag någonsin har gjort, svårare än mitt gesällarbete. Dessutom arbetade jag under tidspress, eftersom den måste bli klar till hans födelsedag.

Födelsedagssadeln är täckt av blom- och korgmönster och fendrarna, westernssadelns stigläder, har prytts med ett porträtt av pappans älskade Frieserhäst. Christina Malmsten har använt punslar för att göra mönstren, det är speciella verktyg som fungerar som stämplar och som finns i olika varianter beroende på vad man vill ha för uttryck. Blommorna och hästporträttet har hon först ritat för hand på papper. Mönstret har hon skurit ut med en svivelkniv i lädret, men det mest tålamodskrävande var att bygga upp reliefformerna genom att hamra ner bakgrunden i lädret med punseln. Mönsterdjupet styrs av hammarslagen och underlaget. För att det inte ska svikta och för att ge bra kraft har Christina en granitskiva mellan arbetsbänken och lädret.
– Ju djupare du lyckas knacka ner bakgrunden, desto häftigare effekt. Men det kräver också noggrannhet och bra verktyg. Den bakgrundsstämpel jag använder mig mest av är den som bildar ett korgmönster som det på pappas sadel.

Hästen Joast iförd medeltida utrustning, s k häststjärna. Sådana har hittats i gravar och gjordes främst i metall, men även i läder.  – Jag har inspirerats av fynd från Skottland.

Sadelmakeri är ett gammalt skråyrke. Kunskapen har gått i arv från generation till generation, från mästare till lärling. Verktygen och teknikerna ser i stort sett likadana ut som förr. Christina visar ett verktygsställ där hon har 20 olika punslar, ett nybörjarset som hon så småningom vill kunna byta ut till bättre.
– En bra punsel ska ha mjuka slipade kanter så att det inte blir märken när du jobbar med den längs en kant. Den ska vara rostfri så att den inte flagnar och släpper kromflisor som fastnar i lädret.

Men kvalitetsverktyg kostar.
– Än så länge har jag bara kunnat investera i korgmönsterstämpeln. Men den gör sån skillnad för att få mönstret vackert och rent! Man ska inte kunna skönja varje punselslag utan allt ska flyta i ett, som om hela mönstret är ett enda stort avtryck, förklarar hon.

Marknaden för handgjorda kvalitetssadlar är inte så stor som den en gång var och Christina Malmsten livnär sig framförallt på andra uppdrag, som att linda trappräcken och reparera utrustning till ridskolor. Men många av de produkter hon får in för lagning är av så dålig kvalitet att de inte ens går att laga. Inte minst sömnaden brister. När Christina syr ihop lädret på en sadel eller syr ett träns, använder hon sig av vaxad extra stark syntettråd, även kallad tigertråd. Sådan förutsätter handsömnad. Men ridskolors utrustning är oftast maskinsydd.
– Och maskintråden ruttnar till slut av allt tvättande och smörjande av utrustningen på ridskolor, förklarar Christina.
– Bivaxet skyddar däremot tråden mot väta, säger hon och beskriver hur en handgjord westernsadel bara blir finare med åren och hur den håller i flera generationer.

Idag gör hon kanske en eller två sådana sadlar om året, och då är hon ändå en av dem i landet som gör flest. De tar två till tre månader att tillverka, en arbetstid som är svår att ta betalt för.
– Sadeltillverkning är kronan på verket i mitt arbete. Men idag är kunderna vana vid att slänga och köpa nytt efter bara ett par år. Kunskapen om hur läder av bra kvalitet ska kännas håller tyvärr på att försvinna.

– Joast är min och pappas häst, en 23-årig Frieser som vi haft i 21 år.

Ditte Lundberg är frilansjournalist och själv westernryttare. Därför var det roligt att få skriva om det unika hantverk som ryms i ett stall.
Louise Billgert är fotograf med uppdrag för magasin och dagstidningar. Hon har egen häst och fascinerades av hur mycket kunskap som döljer sig i en westernsadel.

23 maj 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy