»Jag jobbade som kontorist på Domänverket i 25 år, men när jag kom hem från jobbet var knypplingen mitt liv. Familjen och knypplingen. Så har det varit så länge jag kan minnas.
Jag har textilt i släkten. Löderup, där jag föddes, är ju knypplingens Mecka.
Min mor blev bortadopterad till ett lantbrukarpar, där frun i huset arbetade som linnesömmerska på större gårdar innan hon gifte sig. Om mornarna kom ett ekipage med häst och vagn och hämtade henne och symaskinen. Hela vintrarna när jag var liten satt mor vid vävstolen och gjorde trasmattor, rölakan eller krabbasnår. Hon knypplade också, men inte så att hon kunde sälja något.
Jag stickade och virkade innan jag började skolan. Knypplingen började jag med ganska sent. I slutet av sjuttiotalet anmälde jag mig till en kurs i Kristianstad. Men så snart jag kom dit med mors gamla knypplingsskrin såg jag att något inte var som det skulle vara. Lärarinnan hade pappmönster under tråden, alla hål var förprickade så att man bara behövde sätta nålarna på plats – de knypplade Vadstena! Jag visste inte ens att man kunde göra så. För mig fanns bara den skånska knypplingen som jag växt upp med.
Trots det gick jag färdigt kursen, men jag ville ju lära mig det skånska, så jag gick in på Hemslöjden i Kristianstad och sa: ›Ni är ena riktiga landsförrädare som inte har vår skånska knyppling i ert kursprogram.‹ Kanske fungerade det som en väckarklocka för i början av 80-talet startade flera skånska knypplingskurser. Jag gick tre somrar i rad. Läraren var… inte så pedagogisk, men hon kunde sitt knypplande. Och jag hade bestämt mig för att lära mig.
När man knypplar skånskt arbetar man på fri hand, och har bara nålar i ytterkanterna. Det är svårare och mer att hålla i huvudet. Man måste kunna räkna. Själv hade jag alltid lätt för matematik i skolan.
Den skånska spetsen blir tätare och stadigare än vanlig knyppling, eftersom man inte har några nålar som håller ut trådarna. Det är lätt att se på en spets om den är skånsk eller inte: Eftersom man själv bestämmer blir alla mönsterrapporter inte exakt lika långa.
I Skåne knypplade man tidigare än i resten av Sverige. Det finns en vandringssägen om att knypplingen kom till Sverige när en holländsk båt frös fast i isen utanför Kåseberga, och kaptenens fru lärde traktens töser att knyppla. Det är struntprat – samma historia berättas i många olika länder. Det har jag läst i en bok. Jag har också läst att det fanns ett tukthus för kvinnor i Malmö där fångarna knypplade redan på 1600-talet. Deras spetsar finns inte kvar, men det finns papper som visar att de sålde sina spetsar – så då måste de ha varit duktiga. Vi i Skåne var ju danskar på den tiden och hade kontakt med kontinenten, så det behövdes väl inga båtar för att få hit knypplingen. Jag tror att den kom hit från Italien. Där gjorde de vackra flätspetsar – fyra trådar som bildar en fläta – redan på 1500-talet, som sedan spred sig vidare upp genom Europa.
När mina söner var 8-9 år började de dansa i Gärds härads folkdanslag i Degeberga. Då sydde jag dräkter åt dem och knypplade spetsar på kragarna. Den yngste ville ha en Ingelstadräkt och den äldre en från Villands härad.
Som kontorist njöt jag av att ha något vid sidan av familjen och jobbet som bara var mitt eget. Textilarbetet var underbart. Men i slutet av 90-talet slutade jag på Domänverket eftersom de flyttade kontoret från Skåne. Jag blev, så att säga, arbetslös. Men efter tre månader fick jag ett jobb med att katalogisera allmogekläderna på regionmuseet i Kristianstad. Strax därefter fick Österlens museum ett bidrag för att katalogisera sina knypplade spetsar. Jag fick en halvtidsjänst – och chansen att jobba med mitt största intresse. Jag blev kvar i fjorton år.
Nu är jag pensionär. Vissa veckor knypplar jag varje dag, andra bara några timmar. I rummet där jag sitter har jag sju knyppelskrin, men jag använder oftast mors gamla. Medan jag arbetar brukar jag lyssna på Riverdance, Sven-Bertil Taube eller min sons spelmanslag. Jag använder alltid enkel, slät lintråd, men jag brukar försöka få tag i äldre tråd. Mors gamla trådar är mycket bättre än de som säljs i dag eftersom de är helt släta. På sistone har jag också kommit i kontakt med en belgisk man som säljer en lintråd som är bättre än någon annan.
Ibland frågar folk hur lång tid det tar att knyppla en spets, men det är alltid svårt att säga. Tiden man lägger på de första tio centimetrarna kan man inte räkna, det kan ta riktigt lång tid att komma igång och lära sig mönstret. Men när man sedan slagit några mönsterrapporter rullar det på. Då kan jag nog klara en decimeter på en spets som är 3 centimeter bred under en dag.
För en tid sedan träffade jag en kvinna vars make svarvade knyppelpinnar som var mindre än de vanliga. Det är smart, för då får man plats med fler. Jag har köpt några av henne. Sedan har jag ett eget knep: Jag brukar lägga en näsduk under pinnarna för att smidigt kunna samla dem och flytta flera i grupp. Det blir mer ordning och reda. Jag drar i näsduken och flyttar undan de trådar jag inte jobbar med för tillfället. Jag är lite petig på sånt där.
Många tror att man bara knypplar pynt, men titta på bh:ar och allt vad det är – det är ju spetsar överallt. Jag har knypplat kragar till folkdräkter, och spetsar till lakan och örngott. En gång knypplade jag en hängmatta, som vi hängde upp i museiträdgården i Simrishamn. Jag gjorde den med rep och nystan. Vi använde sjutumsspik som knappnålar.
Även om hängmattan är det största jag gjort är den ingenting om man jämför med vad man kan se nere på kontinenten, där knyppling är ett universitetsämne. Där knypplar de skulpturer.
Sedan några år är jag medlem i ett internationellt knypplingssällskap. Vartannat år ordnas en kongress någonstans i världen. Vi brukar vara 600 personer. När vi var på ett knypplingsmuseum i Le Puy i Frankrike såg jag en blå aftonklänning som var det vackraste jag sett. Kjolen var i chiffong och livet var i siden och chiffong, men hela framsidan var knypplad, i blågråa nyanser som passade till tyget. Den sitter fortfarande i minnet, men jag skulle aldrig ge mig på att själv göra något liknande. Jag har bestämt mig för att bara knyppla skånskt.
Knypplingen har tagit mig ut i Europa kan man säga. Men jag vill gärna ner till Frankrike igen och se Bayeuxtapeten, en medeltida väv som skildrar normandernas erövring av England år 1066. Den är 70 meter lång och har guldbroderier och guldspetsar. Jag tror att den hänger i Normandie någonstans, men jag kommer inte ihåg orten.
Här hemma för knypplingen en tynande tillvaro. När jag började knyppla hade Hemslöjden i Kristianstad årliga träffar för oss som knypplade skånskt. Vi brukade vara sjuttio personer, även om medelåldern var hög. Den sista tiden har vi inte varit många alls. Folk faller ifrån, och det kommer bara enstaka nya. Jag tillhör nästan ungdomarna i gruppen, jag är i alla fall inte bland de äldsta.
Mycket tyder på att den skånska knypplingen håller på att dö, men jag har kvar hoppet.«
