Så gjorde jag

Kniven från rymden

Oändligheten lämnar användbara spår efter sig. Magnus Jönsson smider knivblad av meteoriter. Årmiljarderna svindlar förbi.

Text Maria Diedrichs
Foto Jesper Klemedsson
28 september 2016

»För mig började det med knivarna. Jag är uppvuxen på landet och har alltid haft kniv, så länge jag kan minnas. Jag har varit mycket i naturen, fiskat och vandrat i fjällen. Kniven, den har ju alltid varit med. Det var så jag blev intresserad av smide för tjugo år sedan. Egentligen är det helt fel ände att börja i. Knivsmide kräver mycket kunskap. Men efter att ha övat mig på olika tekniker och hållit på med konstsmide i några år hittade jag tillbaka till knivarna och nu är det min specialitet.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Det handlar mycket om materialkännedom. Man måste veta vad det är för stål man jobbar med och hur det reagerar på värme. Olika sorters kolstål ska smidas i olika temperaturer för att kniven ska bli lätt att få vass, hålla skärpan länge men samtidigt ha en seghet, så att eggen inte brister för minsta lilla.

Det absolut svåraste jag har gjort som smed, det är att smida knivar av järnmeteorit. Det var tillfälligheter som ledde mig in på den banan. Jag läste på internet om smeder i USA och Argentina som jobbade med meteoriter som hittats i öknarna där. Sedan fick jag reda på att det finns ett meteoritnedslag här i Sverige också, i ett område som heter Muonionalusta i Lappland. En ganska exklusiv järnmeteorit faktiskt. Det är den jag använder mig av.

All järnmeteorit innehåller en rätt hög halt av nickel, runt fem procent. Om man skivar upp den, och slipar och polerar ytan, så framträder ett väldigt speciellt mönster. Den har en struktur som är helt unik och som aldrig skulle gå att återskapa här på jorden. Mönstret kan se olika ut i olika meteoriter. Muonionalusta-meteoriterna anses ovanligt vackra.

Det är en väldigt speciell känsla att ha den i handen, när man tänker på tiden och avståndet som den har färdats igenom.

Jag är ingen fysiker, så jag säger bara vad jag har läst och hört. Man tror att järnet i Muonionalusta-meteoriterna är fyra–fem miljarder år gammalt. Från Universums ungdom kan man säga. Från början har det väl varit en smält massa som slungats ut i rymden, kanske när någon himlakropp exploderat. Sedan har den stelnat medan den färdats genom intigheten. Utan syre har den inte kunnat rosta. Men den har sakta åldrats. Från början var järnet och nicklet helt blandat i en legering. Men genom årmiljonerna har järnatomer sökt sig till andra järnatomer, och nickel till nickel. På så vis har mönstret bildats, genom att ämnena ligger lite för sig. Muonionalusta-mönstret är ett slags rutmönster med blanka och mörka partier. Det är som fyrkanter och trianglar, väldigt raka linjer som går kors och tvärs. Det är verkligen häftigt. Och det är det här mönstret som skapar förutsättningar för knivarna och hur de blir.

När man skivar upp och polerar en meteorit från Muonionalusta framträder ett mönster som bildats under miljarder år medan järnklumpen färdats genom galaxerna. Magnus Jönssons utmaning är att bevara mönstret i de smidda knivbladen.

Järn är mjukt och nickel är betydligt hårdare även när man har glödgat det, och eftersom de två metallerna redan har vandrat isär lite finns det en tendens för materialet att vilja spricka eller dela sig. Man får ta det väldigt försiktigt, värma materialet många gånger och se upp så att det inte krackelerar. Ren järnmeteorit ger inga bra knivar. De saknar kol, så det går inte att härda dem. Därför väller jag ihop meteorit med kolstål, och lägger alltid stålet i mitten som egg. Då kan jag göra en kniv som jag både tycker är vacker, med meteoriten på utsidan, men också användbar för den som vill det.

Där lägger man väl lite ära och prestige som knivsmed. Att det ska vara bra grejer man gör. De ska gå att använda, även om de hamnar i ett vitrinskåp någonstans. Det är nästan viktigare än utseendet, måste jag säga. På knivar av vanligt stål jobbar jag mycket med damaskteknik, alltså när man skapar mönster genom att välla ihop olika kolstål och etsa dem. Möjligheterna är nästan oändliga. Men när det gäller meteoritknivarna undviker jag att överarbeta damasken för att en del av meteoritens eget mönster ska leva kvar i det färdiga knivbladet. Det är det som ger knivarna deras unika, råa utseende. De liknar inte nånting annat.

På samma sätt vill man ju gärna ha något exklusivt till handtaget. Jag skickar mina blad till knivbyggare som använder material som mammutbetar och fossila ben från sjöko och valross till exempel. Jag tycker det känns bra att det matchar. Man kan skoja om att det kanske var meteoriten som slog ihjäl mammuten till och med. Ett modernt kompositmaterial skulle skämma hela arbetet.

Som väl är är det inte så mycket järnmeteorit som dimper ned på jorden. Det är mest småfragment som inte går att göra någonting av. Jag tror minst 95 procent av allting som faller från himlen är av sten. Det var ju ett stort meteoritnedslag i Ryssland 2013. Den stenen hade en diameter på cirka 17 meter och explosionen släppte loss energi motsvarande 30 atombomber några kilometer ovanför staden Tjeljabinsk. Lyckligt nog var det ingen människa som dog men det blev ju en hel del skador. Hade det istället varit en lika stor järnklump hade förödelsen blivit ännu mycket större på grund av tyngden och densiteten.

Den första meteoriten i Muonionalusta hittades redan 1906. Sedan dess har folk letat ganska mycket i området och de senaste tjugo åren har det pågått mer intensivt med allt bättre metalldetektorer. Man tror att den slog ned för åttahundratusen år sedan, så mycket har förstås rostat upp och försvunnit också. För varje år som går, för varje meteorit som plockas upp, blir det såklart svårare och svårare att hitta fler. Många tror att de snart är på väg att ta slut, eller att de som finns kvar ligger så djupt nere i marken att de inte går att upptäcka. Men det finns också folk som håller lite på sina meteoritfynd. När materialet väl är slut så kommer priset garanterat att stiga. Därför är det en del som inte vill avslöja vad de sitter på redan nu. Det är bättre än vilket pensionssparande som helst, säger de. Så hur mycket som finns kvar är omöjligt att säga. Jag har inte själv varit däruppe nån gång.

Jag köpte min första meteorit för några år sedan. Den väger fem kilo och är oval till formen. Kanske 25 centimeter på längsta sidan. Just den har jag fortfarande kvar orörd. Jag kommer ihåg första gången jag höll i den. Det är en väldigt speciell känsla att ha den i handen, när man tänker på tiden och avståndet som den har färdats igenom. För mig var det väldigt tilltalande.

Tid och rum i den här skalan går utanför vårt förstånd. Mellan fyra och fem miljarder år… Vi har svårt att greppa hur lång tid det verkligen är. Och den kan ha färdats i jag vet inte hur många ljusår. Det är sådana avstånd… Man kan inte förstå det, man får bara acceptera att det är mer än man kan ta in. Men det är också det som gör knivarna så speciella.«­

Kniven med bladsmitt i järn från Muonionalusta-meteorit och skaft av mammuttandmed silvernitar.
28 september 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy