Knitting Lotta: att sticka sig tillbaka

– Jag är ointresserad av garn och maskor, säger Lotta Lundin. Ändå har hon stickat dagligen i flera år. I efterhand säger hon att det räddat hennes liv.

Text Maria Diedrichs
Foto Ylva Sundgren
27 mars 2023

Det var hösten 2018 och Lotta Lundin befann sig mitt uppe i en allvarlig utmattning. Efter att ha bränt ljuset i båda ändar i många år – rest, tränat, roat sig, aldrig suttit still – hade hon kraschat. Hon som fötts med glatt humör och knappt ens förstått vad folk menade med ord som deppig hade nu svårt att ta sig upp ur sängen. Precis allt gav henne ångest. Att handla en liter mjölk var ett omöjligt projekt. Hon kände sig värdelös. Oförmögen att klara av någonting. Ändå behövde hon något att fylla dagarna med.
– Det var då jag grabbade tag i stickorna, berättar hon.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Knitting Lotta, Lotta Lundin, bland sina stickade alster.
Vantstickerskan Lotta Lundin vägrar själv vantar men
en och annan poncho går bra.

Hon sitter på en skrivbordsstol i ett rum fullt med Ikeakassar och sopsäckar. De är fyllda med vantar i hundratal, enorma dubbelstickade täcken, några ponchos och handledsvärmare. Lotta Lundin lärde sig sticka som liten men hade varit alldeles för rastlös för att ägna sig åt det som vuxen, berättar hon. Men de där höstdagarna för fem år sedan var allting förändrat. Nu växte ett par vantar fram mellan hennes händer. Och kanske var det något med det monotona räknandet i mönsterstickningen. Kanske något rent fysiskt med de upprepande handrörelserna. Vad det än var så fungerade det. Hon kände hur ångesten stillades, om så bara för en liten stund.
– Jag tror att det är så enkelt som att man har nånting för händerna. Att man håller sig upptagen. Det är någonting som händer i huvudet hela tiden som tränger ut alla tankar som annars bara snurrar.

Att det blev vantar var mest för att det gick snabbt. Hon behövde se att någonting hände. Att hon faktiskt klarade av att skapa någonting istället för att enbart sitta lamslagen av ångest. När det första paret med slingrande blomrankor över handryggarna var klart satte hon sig och tittade efter nya mönster.
– De flesta stickmönster som jag hittade var bara vackra, vackra, vackra. Det var vackert så det förslog men för mig var det väldigt tråkigt. Jag är ingen romantiker. Men eftersom jag är layoutare till yrket, tänkte jag att jag borde kunna göra ett eget mönster.

Snart satt hon framför skärmen och flyttade pixlar i ett rutmönster. Också det fann hon terapeutiskt. Hon började i samma stil som de vantar hon hittat på nätet. Något blommigt och sött. Men ganska snart kom hon på att hon skulle kunna utgå från ett foto, förvandla det till pixlar och överföra till stickning. Nu blev det roligt på riktigt.

Hon valde en bild av rocklegendaren Jimi Hendrix. Förvandlade den till ett tvåfärgat rutmönster och ramade in den med grafiska mönster och peace-märken i handflatorna. Att sticka upp vantarna och se att de faktiskt funkade – det blev verkligen Jimi Hendrix! – gav en belöningskick hon aldrig anat att stickning kunde ge.

Inte långt senare startade hon ett konto på sticksajten Ravelry och började lägga ut mönster till försäljning. Det var på våren 2019. Ganska snart började hennes alster att uppmärksammas och spridas.
– Att kombinera bild och text på en vante, så att det blir en liten historia – det är det jag tycker är roligast. Och humor. Det blir hellre »Kära Örebroare!«, än kungens
valspråk bredvid hans bild, berättar hon med ett skratt och kutar iväg för att hämta fler vantar att visa på.

En dag la hon ut ett vantmönster som föreställde Agent Cooper från kultteveserien Twin Peaks. När skådespelaren som gjorde rollen delade bilden av vantarna i sina sociala medier small det till.
– Jag vaknade nästa morgon och undrade vad fan som hänt! Jag hade fått tusentals nya följare över en natt!

Lotta är född med ett högt inre tempo. Hon gör allting snabbt, så har det alltid varit. Stickningen var inget undantag. Från början blev det minst en vante om dagen. Ibland gjorde hon rentav dagsaktuella mönster. En vante till minne av en kändis som dött, kunde vara färdigstickad samma kväll som nyheten spreds.

Vantar stickade och designade av Knitting Lotta, Lotta Lundin.

För den som följde Knitting Lotta i sociala medier kunde hon se ut som produktiviteten själv. Hon sprutade ur sig stickmönster. Bakom kulisserna kämpade hon fortfarande med att klara av vardagen. Det var därför hon stickade varje vaken minut, för att hålla ångesten borta.
– För mig var det livsviktigt att stickningen skulle fortsätta att vara min avkoppling. Det betydde att det aldrig fick finnas några krav runt den. Det har jag hållit stenhårt på. Jag tar aldrig emot beställningar, jag gör aldrig mönster åt någon annan. Jag stickar bara för min egen skull. Allt är luststyrt och jag har lust att sticka. Det är därför det funkar.

Efterhand som Lottas vantmönster blev alltmer uppmärksammade hörde bokförlag av sig. Till en början sa Lotta nej, just för att hon inte ville lägga någon press på sitt stickande. Men med tillräckligt långa deadlines och fria händer kunde även bokprojekten kännas kravlösa och roliga.
– Många stickböcker är så präktiga så man kräks. Du ska karda din egen ull och ha olika färgbad och oh, det ska vara en hel vetenskap innan man ens får börja sticka.

Lotta vill uppmana till motsatsen. Att bara slappna av och ha kul.
– När jag stickar är jag så o-noggrann. Blir det ett fel så skiter jag i det. Tappar jag en maska så plockar jag upp en ny och syr fast den gamla. Jag är inte seriös. När man stickar en tumme så ska man helst göra det med någon speciell teknik så det blir fint på sidorna. Äh! Det skiter jag i. Blir det ett litet hål så syr jag väl igen det! Allt i livet är så allvarligt. Ska då stickningen vara det också? Mina böcker är oseriösa.
Det spelar ingen roll. Blir det inte bra blir det väl fine ändå.

När hon började sticka tog hon det garn som råkade finnas till hands. Ett enkelt ullgarn och strumpstickor 2,75. Det är samma garn och stickor som de flesta av hennes mönster är gjorda i än idag.
– Jag är inte kräsen med stickorna. Jag kan sticka på de jag har tills de går av. Men magic loop tycker jag är hemskt! Och storleken är viktig. Stickar jag på 2,75:or blir stor-leken precis rätt för min hand med det garnet jag använder. Allt annat blir för stort eller för litet.

Knitting lotta, Lotta Lundin, med en av sin stickade filtar.

Inte heller är hon speciellt mycket för att använda vantarna. Handledsvärmare använder hon gärna, och en och annan poncho. Men hennes vantar är nästan alla oanvända. Sedan flera år tillbaka bor hon i Turkiet på vintertid, där behovet av vantar är minimalt. När vi träffas är hon hemma i Sverige och hälsar på över jul. Då lånar hon ett rum hos sin syster på Ekerö. Sommarhalvåret bor hon i sin kolonistuga i Stora mossen i Stockholm. Tre rum och kök på 19 kvadrat.
– Jag älskar kolonilivet. Trädgård är ungefär som stickning för mig. Det är samma terapi att gå och snacka med mina tomater och gurkor.

Lotta tömmer ut några säckar. Vantar väller ut över golvet och bildar små berg.
– Varje gång jag gör det här så tänker jag »Jag är ju sjuk«. Och det är jag ju faktiskt, skrattar hon.

Hon hade aldrig planerat att bli någon slags talesperson för psykisk hälsa, säger hon.
– Men det är så många som blir så otroligt glada att jag vågar prata om det, och jag tycker inte det är så farligt att säga att man har mått dåligt. Kan man hjälpa någon genom det så är det väl jättebra.

Idag jobbar Lotta Lundin deltid på frilansbasis som tidningsformgivare. Det kan vara intensivt i perioder men utslaget på hela året blir det kanske en dag i veckan.
– När jag ser tillbaka på de senaste fem åren känns det som att jag inte har gjort nånting, konstaterar hon.

Ändå har hon formgett och stickat upp 250 stickmönster, ordnat stickevent med hundratals deltagare, gett ut två böcker och har en tredje på väg.
– Det är ju fantastiskt. Jag ska inte förminska det. Men jag måste också säga att jag har haft en stor portion tur. När jag började sticka så var det inte för att jag tänkte att det var en affärsidé, säger hon.

Dessutom ser hon fortfarande stickningen som ren avkoppling – inte produktion.
– Ser man mig på Instagram så tänker man kanske »Herregud vad hon gör mycket saker«, men så är det faktiskt inte. Större delen av tiden sitter jag och stickar framför skidskytte på teven. Eller gör ett mönster. Men för mig är inte det jobb. Det är lust. Skulle jag tänka att den här månaden måste jag prestera tio mönster och de måste sälja såhär bra… då skulle jag duka under. Men istället får jag kanske en idé till ett mönster jag vill göra, sätter ihop det på en timme och lägger ut det. Om det inte säljer så blir inte jag ledsen. Jag rycker på axlarna: »Fan vad konstiga folk är som inte vill ha det där mönstret. Det var ju roligt!« Jag har inga krav på mig själv överhuvudtaget.

Men ju friskare hon blir, desto mindre stickar hon. Nu blir det kanske en timme på morgonen och så varje kväll, utan undantag.
– Jag behöver det inte lika mycket nu. När jag mådde som sämst stickade jag för att överleva dagen. Jag hade gått under utan stickningen. Den har formligen räddat mitt liv. Nu är den min bästa kompis. Jag tycker den har gett mig allt. ­

27 mars 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!