Kennet

Istället för att utmärka sig för individuella prestationer vill Kennet Williamsson rätta in sig i ledet. Nu vill han göra anonym keramik. Efter femtio år i verkstaden har mästarnas mästare slutat tävla.

Text Malin Vessby
Foto Stellan Herner
23 mars 2018

– Har du sett Kurosawas film Vägvisaren?

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Kennet Williamsson vänder sig om vid diskbänken och borstar av händerna.
– I den får vägvisaren frågan om han aldrig känner sig ensam, och han svarar genom att höja sin vandringsstav och säga att »den här människan har följt mig i tjugo år«.

Porträtt av kennet Williamsson

Han nickar snabbt mot matbordet.
– Så ser jag också på sakerna runt omkring mig. Som besjälade.

På bordet står en stadig liten skål. Blek och oansenlig. Den är beige och drälligt glaserad med små mörka flagor från vedbränningen fastbrända i botten, gjord i Kina någon gång på 900-talet. »En av mina ikoner«, säger Kennet Williamsson.
– Ser du? Den gör sig inte till ett smack och ändå vill jag använda den hela tiden. Den är så nedtagen till ren funktion, så gjord för att tjäna, att det uppstår ett slags närvaro när man använder den.

Dit vill han nå också i sin egen keramik, till saker som inte krusar det minsta men ändå ter sig helt självklara.
– Hur ska jag förklara det. Det låter så flummigt hela tiden. Jag vill göra saker med ett slags besjälning. Däremot har jag inte längre behov av att vara personlig i det jag gör. Jag vill inte tävla.

Vi tar trappan ner till verkstaden. »My Kingdom«, säger Kennet Williamsson och grimaserar lite, höften borde opereras. Här är ljuset vitt och den torra leran grå. I fjol firade han femtio år som yrkesverksam, men det är första gången i sitt keramikerliv som han har varmvatten i verkstaden. Fortfarande både överraskas och njuter han varje gång det börjar flöda ur kranen.

Drejskivan står vid fönstret med utsikt mot en grönskande ravin. Bortanför ligger åkrar, några kilometer bort: Vättern. Men just idag blir det ingen drejning. Han har högertummen i paket efter att ha skurit sig när han späntade stickor till kaminen. Däremot kan han hålla i ett svarvjärn och putsa av undersidan på färdigdrejade tallrikar. Beskicka, kallas det på fackspråk, svarva av. Det där att keramiker ofta svänger sig med att »den som drejar tillräckligt bra, behöver knappt beskicka« ger han inte mycket för, och i ärlighetens namn är han nog en av landets säkrare drejare. »Det blir ju finare så här«, säger han. Dessutom tycker han om själva kneget, den lugna processen. Med hans egna ord: Underkastelsen.
– Det är bruksvarans terapi. Att slippa tänka ett tag.

Färdiga skålar och tallrikar står på tork.

Han fuktar drejskivan och knackar den upp- och nedvända tallriken på plats. Sen börjar han arbeta bort överflödig lera. Han skär, lyfter upp, väger i händerna, lägger tillbaka och fortsätter. Det tar tid. Avsvarvade lerflagor krullar sig som hyvelspån i skålen runt drejskivan.

Hela sitt långa keramikerliv och parallellt med att han byggt stora skulpturer – ibland abstrakta och ibland stiliserad natur – eller arbetat med offentlig konst, har Kennet Williamsson återkommit till tallriken, muggen och krukan.
– Jag tror att det handlar om en längtan efter enkelhet. Att skapa för de där fundamentala ögonblicken. För att någon ska vilja använda sakerna. Äta i dem. Dricka ur dem. Skära upp sitt bröd. Det blir liksom inte mer basic än så. Det blir liksom inte vackrare. Jo, jag är kanske en romantiker. Men what’s the harm?

Längre in i verkstaden står ett axplock av hans senaste bruksföremål. Ett par krukor och skålar, en tekanna som han gjort till särbon Torsten och ljusstaken som formats så att man kan glömma ljuset brinnande men ändå vara trygg. The safe candle holder, kallar han den, en slags nattstake med ordentligt tilltagen skål nedtill.

När han drejar låter han leran pressas mot enkla redskap som träbitar och sken för att få fullkomligt släta ytor. Formerna är skarpt definierade, utan drejränder, som utskurna ur luften. Ja, med vissa av hans saker är det ungefär som när man ser en färg som beskrivs bäst som, säg, grön – inte limegrön, brungrön, grågrön eller lindblom – utan just grön. Kannorna är: kannor. Muggarna: muggar. De är fullkomligt självklara. De är själva kärnan.
– Fast min före detta man, Pasi, brukar säga att »dina saker ropar alltid«. Och min kompis Marianne Hallberg, som också är keramiker, säger att det jag gör är strängt.

Kennet Williamsson drejar en skål
En liten skål på gång. Den drejas »på klös«, dvs skålen formas på toppen av en större lerklump (klös). När den är färdig och skurits av kan ytterligare skålar drejas på toppen av kvarvarande lera.

Kennet Williamsson ser fundersam ut.
– Vad tänker du?

Han var sexton år när han startade sin första verkstad i farfar skomakarens övergivna lilla skofabrik i Östansjö, Närke. Det var två år efter att han trollbundits av drejning på teve och i samma veva behövt söka praoplats men inte velat hamna på fabrik eller kontor.

Efteråt blev han kvar hos keramikern Ulla Viotti, först på helger, sen som sommarjobbare och med tiden sökte han sig vidare till andra att lära av: Lis Husberg, Märit Lindberg Freund och paret Ulrika och Bertil Hydman-Vallien bland andra.
– Det skulle nog inte gå att göra så idag, ringa och bara be att få komma. Men det fick jag.

På sjuttiotalet var studiokeramikerna fortfarande rätt få i Sverige. Här fanns visserligen krukmakararvet men ännu bara ett fåtal som i egen och småskalig regi ville göra nytt och eget.
– Det sa bara pang!

Kennet Williamsson slog igenom.

Nitton år gammal köptes han in av Nationalmuseum. De valde en kruka inspirerad av en räfflad, kaffedoftande Gevaliaburk i plåt. Men själv blev han inte vidare överrumplad. Med tonåringens syn på sin egen storhet kändes det rätt givet att museet knackade på dörren.
– Jag var modern. Drejade snett och vint. Något sådant hade de inte sett tidigare, säger han idag, numera representerad på ett otal museum i och utanför landet. Sen dess är han dessutom en av tre svenska keramiker som förärats konstnärslön av staten, en livslång basinkomst på grund av »stor vikt för landets kulturliv«.

Tallriken som Kennet Williamsson just svarvat av, är grå och lätt. Han vill att »den ska flyga«. Leran är stengods, vald för hållbarhetens och diskmaskinsvänlighetens skull. Den är en kompromiss.

Egentligen är lergodsleran närmare hjärtat, säger han och bjuder på en bild från barndomens barfotasomrar: Hur han går stigen genom nässelsnåret med den hårdpackade, lite glansiga och svala leran under fotsulorna. Hur den känns att gå på. Det minnet kan blixtra förbi ibland när ett kärl blänker nyformat på drejskivan. På något vis är det också dit han vill nå. »Vara jordad«, som hans dotter Sunna brukar säga, även hon keramiker. Back to basics.

Länge jobbade Kennet Williamsson med lera som grävdes upp direkt ur marken nära verkstaden, Hallsbergslera från tegelbruket två mil bort. Skälet var både ekonomiskt och romantiskt antyder han och ler glatt åt sig själv. Men det är tungt arbete innan naturlera blir brukbar. Släpkärror med fuktiga kokor ska finfördelas, krossas, läggas i blöt, siktas, halvtorkas och knådas, knådas, knådas. »Först då väcks den till liv.« Det är många arbetstimmars skillnad mot att öppna inplastade paket med färdig och genomarbetad lera som beställts tipptopp från grossisten.
– Men Hallsbergsleran är fantastisk, säger Kennet Williamsson.
– Den är plastisk som få och lika finkornig som porslin, fast mycket stabilare. Man kan dreja extremt tunt i den, förklarar han och talar om det bälte med bra lergodslera som löper från Göteborgstrakten till Uppland, ungefär, och längs vilket tegelbruken växte fram förr i tiden. Resursen under fötterna.

Ändå har han känt sig tvungen att under långa perioder överge sitt lergods, både Hallsbergsvarianten och det färdigköpta. I tunt skick blir keramiken lätt så skör. Däremot väljer han fortfarande samma glasyr som tidigare, en blank tenn- och zirkonglasyr som påminner om emalj när den ligger färdigbränd på godset. I hans fall gärna infärgad till ljust gul eller en blå så blek att den bara går att ana.
– Fast lite av djupet i glasyren går förlorad när den mörka lergodsleran inte finns där som klangbotten, säger han bekymrat.

På Facebook glimtar en bild förbi på en gammal koreansk bytta. Kennet Williamsson har lagt ut den och skriver att han »vill kopiera«.

Just att härma, tolka och hedra har varit hans metod i åratal, ja redan före Gevaliaburken. Både oljekannan i garaget, svepasken av träspån och koreanska krukor har återuppstått i nya gestalter. När han skulpterat, har det ofta blivit stenar. Det är så han lärt sig det han kan, säger han, genom att identifiera sig med andras saker, söka och försöka fånga. Det har varit hans skola.
– Det har hänt att jag fått kritik för det angreppssättet i vårt individualistiska tidevarv, men det bryr jag mig inte om. Vi är ju alla del av en tradition som rör sig, påpekar han lugnt.

Till de senaste alstren hör en stadig, öronlös och mjukt gulglaserad mugg. Just idag grunnar Kennet Williamsson lite extra över den. Den gör inget väsen av sig och är formad av en 225 gram noga uppvägd stengodsklös. »Anonym«, kommenterar han nöjt. »Tandborstmugg«. Samtidigt är den en hyllning till skulptören Richard Serra, en amerikansk konstnär som jobbar monumentalt med väldiga plåtstycken: Plana ytor och mellanrum, skulle man kunna säga. Kennet Williamsson nickar.
– Om det kom en utomjording och såg mina saker, skulle den kanske inte veta vad en mugg är, men jag skulle vilja att den kände igen olika plan och ytor, säger han och ser lite fundersam ut.
– Muggen är ett skulpturalt problem.

Några dagar senare kommer ett nytt inlägg på sociala medier, nu med en blank kruka som han dekorerat med en liten blomma på bild. Texten till inlägget lyder: »Jag ville göra något vänligt och vanligt«.

Idag kallar sig Kennet Williamsson oftast för konstnär, ibland också krukmakare. Nyligen knöts han till ett prestigeladdat samtidskonstgalleri i Stockholm. Det är smickrande på sätt och vis, säger han, men framför allt ett sätt att nå ut lite bättre, pengar måste ju trots allt in. Men han känner sig aldrig riktigt bekväm i utställningssituationer och vill egentligen hellre vara hemma bland sina och andras saker i tegelhuset vid ravinen. På utställningar rycks föremål också så lätt ur sitt sammanhang. De kan ju vara gjorda för köksbordet, för skvalpande dryck och rykande mat.

Han kommer att tänka på museum. Det är lite samma sak där. Visst är det härligt med salar späckade med enastående, inspirerande föremål, men något känns ändå skevt.

Kennet Williamsson stryker dvärgpinschern Lol över öronen och sveper med ögonen över krukorna på bordet. Den obekväma känslan på museum har med hans och Vägvisarens syn på saker att göra.
– Tänk dig en besjälad grej instängd i en glasmonter. Det blir ju som ett övergivet barn.

Malin Vessby utbildade sig i tidernas begynnelse till keramiker. Efter många års uppehåll hyr hon nu in sig i en verkstad igen.
Stellan Herner är frilansfotograf. Efter besöket hos Kennet Williamsson bestämde han sig för att börja dreja.

23 mars 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy