Jag har rannsakat mig själv. Men jag minns knappt något från grundskolans kemilektioner. Jo, vitrinskåpen längs de blekgula väggarna och en affisch med periodiska systemet, där grundämnena organiserats i färgglada rutor. Ämnesförkortningarna fanns där för att plugga in: Fe, Si, O och Zn…
Jag övergav kemin så snart jag fick chansen.
Men så fann jag mig en dag stående över skvalpande glasyrhinkar. Det hade gått tio år sedan grundskolan och jag hade börjat på en lång keramikutbildning. När jag vägde upp de pulver som glasyr-recepten beskrev, började något fladdra i minnet. Här var förkortningarna igen. Och formlerna.
Men plötsligt hade det otillgängligt abstrakta fått – kropp.
Relevans, skulle det heta på samtidssvenska.
För tänka sig: Om man blandar mer kvarts (SiO2) i en glasyr, så blir den starkare. Då är sannolikheten mindre för att teskedar ger gråa skrapmärken i botten av en mugg. Och om man öppnar en ugn och upptäcker att glasyren inte smält ut ordentligt, kan det finnas en poäng i att till nästa bränning – exempelvis – pytsa i mer krita (CaCO3). När en färgande oxid tar slut, kan man räkna om den till en karbonat.
Om man kan sin kemi.
För mig var det omvälvande. Vilken skatt av kunskap.
Slöjdvärlden är full av kemi. Tänk på färgstarka bad där ph höjs och sänks beroende på vilka nyanser som önskas på garnhärvorna, på hur en hud blir läder i möte med sitt garvämne eller – hur hjärnans kemi antagligen påverkas av att man stickar.
Dessutom har vi personkemin. Slöjdare finner ofta varandra.
På Hemslöjds redaktion har det här numrets tema redan fått konsekvenser.
En av oss är numera så entusiastisk att hon parallellt med jobbet tänker läsa en fortsättningskurs i höst.
I kemi.
Trevlig läsning!
