Kay och knivarna

– Så jag gjorde en kniv jag också. Den blev väl okej, men jag blev inte nöjd. Då gjorde jag en till, säger Kay Embretsen.

I cirka tio år var knivmakandet bara en hobby. Han jobbade som möbelsnickare i Edsbyn i Hälsingland och gjorde knivar på fritiden. Till slut hade han så många knivbeställningar att han fick ett ultimatum där hemma. Antingen testade han att göra knivar på heltid eller så la han av.

– Jag försökte få tjänstledigt från fabriken, men det fick jag inte så 1983 sa jag upp mig. Personalchefen ringde en gång i månaden och frågade hur det gick. Det var ingen som trodde att det här skulle fungera, men jag ville visa dem så jag nötte på. Självklart blev det pannkaka ibland också. Barnen var ju små och ibland kom det inte in så mycket pengar, säger han.

Men Kay Embretsen hade också lite tur.

Redan på den tiden då knivarna bara var en hobby kom han i kontakt med Petrus Åberg vars pappa en gång i tiden hade drivit en yxfabrik i Edsbyn. Det var Petrus som lärde de nyanställda att smida. Kay Embretsen köpte fortfarande sina blad, men drömde om att lära sig smida. Den då 78-årige mannen blev hans mentor. Tillsammans letade de upp en smedja och satte i gång.

– Om jag gjorde något fel fick jag veta det. När jag började på heltid kom han in varje dag och kollade hur det gick. En gång kom han med en låda med böcker om stål och sa »du behöver inte läsa det här, men det är nog bra för dig om du gör det«. Det blev min kvällslitteratur. Hade det inte varit för honom så hade jag inte hållit på med det här i dag, säger han.

Fortfarande smider Kay Embretsen sina egna blad. Det kräver både tid och skicklighet. Först ska järn och stål vällas ihop till ett stycke innan det går att smida ut till ett blad. Råämnet härdas i 800 grader för att sedan kylas i olja och värmas igen. Sist men inte minst ska bladet slipas och ett skaft tillverkas.

Metall upplevs ofta som något hårt, kallt och dött, men så behöver det inte vara. Slutresultatet kan också vara mönstrat som ådringar i en träbit. I det fallet kallas den avancerade smidestekniken för damaskering och går ut på att sammanfoga flera lager av järn och stål. Kniven blir en så kallad damaskkniv. Efter etsning framträder ett mönster på ytan som påminner om årsringarna i trä.

– Den här sortens mönstrade klingor och svärd gjordes redan före vikingatiden. Då var folkmängden här uppe ganska liten och senare när man började härja och slåss behövdes mer svärd och då blev det tidsödande mönstersmidet mindre vanligt, säger han.

Numera är Kay Embretsen världskänd för sina damaskknivar. Han gör både jaktknivar, fällknivar och täljknivar. Tillsammans med den unga slöjdprofilen Per Norén, även känd som Spångossen, rekonstruerade han nyligen en originaltäljkniv från Morakniv. Modellen är lite längre än de nuvarande och finns inte längre på marknaden, vilket gör den eftertraktad bland slöjdare.

Faktum är att täljknivar fortfarande är en förhållandevis ny sysselsättning för Kay Embretsen. Tidigare har han nästan uteslutande gjort mer exklusiva knivar som tar flera veckor att slutföra. Fällknivar, till exempel. Men för några år sedan, när han började intresserade sig för gamla skandinaviska slöjdtraditioner, fick han upp ögonen för knivar att tälja med. De går snabbare att göra och säljs i regel lite billigare. För att hålla nere kostnaderna tillverkas skaften av trä. Det finns bara ett problem.

– Jag är björkallergiker. Jag har provat att använda lönn, men björk är ett väldigt segt och bra material så jag använder uteslutande björk till de här knivarna. Jag har försökt använda mask och utsugar och grejer, men det hjälper inte mot björkdammet. Till fällknivarnas skaft använder jag andra material som till exempel pärlemor och mammut-elfenben.

Ibland är knivmakare lite som idrottsmän, vi kan dra folk från hela världen till en knivshow. Många av de här människorna har jag turnerat runt med i väldigt många år.

Genom åren har Kay Embretsen sålt knivar till både oljeshejkar och jägare. Nästan allt han tillverkar skickas utomlands. I ett land som Sverige med bara tio miljoner invånare är marknaden alldeles för liten för att leva på knivsmidet. Den tveklöst största marknaden finns i stället i USA. Första gången han reste dit för att sälja sina knivar var 1988. Sedan dess har det blivit ytterligare ett hundratal resor. Han ändrade faktiskt också sitt namn för amerikanarnas skull.

– Från början hette jag Kay med Y, men i min ungdom tyckte jag att det var lite feminint så jag bytte till Kaj med J istället. Efter den 11 september blev det lite striktare i Amerika. Då bytte jag tillbaka till den ursprungliga stavningen, jag tänkte att det kunde underlätta, säger han.

Ofta reser han till USA i samband med knivmässor där 150 knivmakare kan samlas under samma tak. Han ser de andra som kollegor snarare än konkurrenter.

– Om jag skulle stå ensam hade det varit mycket svårare att locka folk. Mässorna är jättebra, vi behöver varandra. Ibland är knivmakare lite som idrottsmän, vi kan dra folk från hela världen till en knivshow. Många av de här människorna har jag turnerat runt med i väldigt många år. Både i USA och andra länder, säger han.

Även om USA är den största marknaden säljer han också en del till sydeuropeiska länder som exempelvis Frankrike. Tidigare sålde han också mycket till Italien, men i samband med den ekonomiska krisen i landet var det som att trycka på en knapp. Plötsligt uteblev beställningarna. Nu står han inför nästa utmaning.

Coronaviruset har slagit hårt mot hans verksamhet. Han är van vid att åka på knivmässor i exempelvis USA, Italien och Frankrike. Nu går inga flygplan någonstans, men han hoppas att mässan i Paris i september i alla fall blir av.

– Det är en ekonomisk katastrof, så är det ju. Men det är bara att bita ihop. Jag fyller 63 år, det är ingen vits att hitta på något annat. Jag pratade med en bilförsäljare som berättade att han bara sålt en bil den senaste månaden. Han levde på provisionen och nu blev det ingen. Det är många som har det tufft.

Jättemånga slöjdare gör sina egna verktyg och slipar till en gammal borr eller så. Det är inget fel med det heller.

Kay Embretsen har mer än en gång benämnts som knivlegendar. Genom åren har hans knivar vunnit priser och tilldelats en rad olika utmärkelser både nationellt och internationellt. Själv är han egentligen emot att tävla i knivmakeri. Han ser sig själv som allt annat än fullärd och häromdagen gjorde han till exempel skedknivar som blev »på tok för tunna«. Kanske är han Sveriges mest ödmjuka hantverkare.

– Det finns alltid människor som vill kosta på sig och köpa något handgjort. Har man de pengarna så är väl det helt okej. Jag påstår inte att mina knivar är bättre än andra knivar. Jättemånga slöjdare gör sina egna verktyg och slipar till en gammal borr eller så. Det är inget fel med det heller.