Kärleksförklaringen

– Jag kan knappt bärga mig. Det känns så gott, det här!

Knut Östgård är pensionerad hemslöjdskonsulent och älskar björkar mer än de allra flesta. Han växte upp på en bondgård i Målselv i Nordnorge där björken betydde allt. Av den fick man sav att dricka på våren, man fick näver att lägga tak med och innerbark att garva skinn med. Av kvistarna band man kvastar och av raka stammar sågade man virke och byggde uthus. Knuts skidor, hans kälke och det mesta av möblerna hemma var av björk. Man eldade i spisen med björkved, och med björkaska lutade man fisken till jul. Sist men inte minst så slöjdade man av björk. Verktygsskaft, kakburkar, fiskespön, pallar och bandgrindar. Knut lärde sig allt av sin pappa. Och under ett långt yrkesliv i Sverige har björken fortsatt att stå i hans centrum.
– Den är mitt favoritträd. Träet avger ingen lukt eller smak så det är perfekt till köksredskap. Och så är det fint att skära mönster i, förklarar han.

I verkstaden i källaren under Knut Östgårds villa i Lerum doftar det av färskt trä. Här nere vimlar det av bevis på hans björkvurmande. Ingenstans trivs han bättre, och det var här, någonstans mellan snickarbänken och svarven som tanken en gång uppstod:
– Jag var så i gasen på 1980- och 90-talet. Idéerna bara sprutade. Jag ville bara hem och slöjda hela tiden. Det var då jag började fundera på det här. Tänk om jag kunde få med mig alla och se vad man kan göra av en hel björk.

Genom åren har Knut då och då nämnt sin idé för folk. Men det var först för ett år sedan, när han höll kurs på en täljstuga i Karlstad som det tog fyr. Täljstugans värd heter Lars Larsson, och i honom hade Knut mött sin like vad gäller kärleken till björkar. Medan många andra lyfter fram lind som ett härligt träslag att tälja i beskriver Lars det som obehagligt och illaluktande. På hans tomt tornar en alltmer dominant björkdunge upp sig. Hans fru tycker att det börjar bli dags att avverka för att få in lite mer ljus, men Lars Larsson kan inte förmå sig. Istället kom han härom året över ett hundratal masurbjörksplantor som han också planterat på tomten.
– Jag har inte räknat med att kunna använda dem själv. Det behövs väl 60 år till innan de är redo, men bara känslan att ha dem där… Ja, jag är ett riktigt björkfan, säger han.

Det var dags att göra allvar av planerna. Vad får man om man låter ett gäng skickliga, hantverkskunniga människor gå loss på ett helt träd? Hur står sig slöjden som förädlingsmetod, jämfört med möbelsnickeri, pappersmassa och biodiesel till exempel? Sökandet efter den rätta björken kunde börja. Eftersom Knut bespetsat sig på att ta vara på både näver och virke passade det extra bra att han fått med ett gäng värmlänningar på tåget. I hans egna hemtrakter runt Lerum är nävret nämligen för tunt för att fungera till burkar och korgar. Det är så i södra Sverige. Uppe i Värmland är materialet kraftigare. Därför gick det mest ansvarstyngda och prestigefulla uppdraget till Lars Larsson: att leta reda på ett lämpligt träd.
– Knut kan så mycket om björkar så man tror knappt det är sant. Det kändes som ett väldigt förtroende att jag fick välja trädet, säger Lars.

Men han behövde inte leta länge. Den 6 juni förra året plingade det till i Knut Östgårds mailkorg:

»Hej Knut!

Jag gick till skogs i eftermiddags och letade reda på en fin björk. Den är något tjockare än du sa, cirka trettio centimeter i brösthöjd men den ser ut att vara av mycket god kvalitet, jämnrund och inga krokar. Kvaliteten på nävern är såvitt jag förstår fin. Den är slät runt om och omkretsen är gott och väl 90 centimeter. Borde väl vara attraktivt för en näverslöjdare. Stammen är kvistren 6-8 meter upp och staren lär ha flyttat ut innan september. Den grövsta delen av stammen längst ner kan jag behålla och göra några huggkubbar av och det finns fina förutsättningar för trågslöjdare. Kanske finns det behov av fler slöjdare – det är en rejäl stam!

Hälsningar!

Lars«

Knut Östgård godkände björken på bilderna och tog snart en tur upp till Värmland för att inspektera den i verkligheten. När Knut håller kurser börjar han ofta med att ta ut deltagarna i skogen för att lära dem hur man letar ämnen. Att förstå varför man väljer ett visst träd bland 200 andra.
– Det är det som är det allra viktigaste. Ämnet, och hur verktyget ser ut, där ligger alltihopa. Har du fel slipat, fel form på verktyget eller vresigt trä då har du så mycket emot dig från början. Men har du valt rätt, då har du kommit halvvägs redan innan du börjar.

I det här fallet verkade det som att Lars Larsson hade träffat mitt i prick.
– Jag tittade så att trädet var jämnt och inte vridet. Det såg friskt ut och proportionerna var rätt. Den hade stått så pass fritt att den blivit särskilt majestätisk, men ändå med mycket småträd runtomkring så att stammen var kvistren ända upp till kronan, berättar Lars, och får medhåll av Knut.

De beslutade att trädet skulle fällas i augusti. Under sommaren skulle alla som ville vara med fundera ut hur stor bit de ville ha. Men först gällde det att ta nävret eftersom det måste göras i början av sommaren när träden savar. Knut skickades upp på långa stegar för att ta sjok så högt han kunde nå.
– Han stod nästan på översta pinnen och vinglade. Han är oerhört engagerad, säger Lars Larsson.
– Jag blev lite orolig när jag såg insidan av nävret. Det var väldigt knottrigt. Jag visste inte om det skulle bli ett problem när näverslöjdarna satte igång att arbeta under sommaren, fortsätter han.

Men enligt Astrid Andersson och Kerstin Lindroth fanns det ingen anledning att oroa sig.
– Vanligtvis använder man näver från släta glasbjörkar och det här var ju en vårtbjörk, men det var fin kvalitet i övrigt. Man fick utgå från materialet och se vad det kunde bli, säger Kerstin Lindroth, som förvandlade sitt flak till fyra burkar där hon istället tagit vara på knottrorna som dekorativa inslag. Astrid Andersson som började med att fläta en flugsmälla och svampkorg med rotsöm runt kanten håller med:
– Det var bra näver. Väldigt tjockt och kraftigt. Till och med det vita yttre lagret som jag annars rensar bort gick att använda, säger hon.

Den 23 augusti i fjol fälldes björken. Platsen i Kätterud i Värmland där den stod är en gammal åker som Lars Larssons far brukade en gång i tiden. När småtegarnas tid var förbi fick den växa igen och sedan dess har den fått klara sig själv. Träd och sly har vuxit upp utan att någon gallrat eller rensat. Nu var det en nästan ogenomtränglig djungel. En lokal skogshuggare fick frågan om han kunde ta ner björken. »Aldrig i världen«, sa han. »Det är omöjligt att fälla den så trångt som den står«. Men Lars Larsson lät sig inte nedslås. Tillsammans med sin vän och täljkollega Gunnar Lindmark kämpade han i flera dagar med att ta ned och frakta bort träden runtomkring. Till slut stod björken ensam och fin. Vid tretiden en solig fredagseftermiddag satte Gunnar Lindmark äntligen motorsågen mot stammen och björken föll med ett brak.

Efter fällningen fick trädet det ligga kvar på marken för att sockerämnena skulle dras ut genom löven. Det gör att träet blir vitare. Lars Larsson kontrollmätte och rapporterade till Knut Östgård: »25,5 meter till översta lövet!«. En knapp månad senare, den 17 september, var det äntligen dags att klyva och såga upp stammen. En riktig högtidsstund. Först då skulle man få facit på om materialet verkligen var så bra som man hade trott.

De var sju stycken på plats i Kätterud. Knut kapade upp stammen och bitarna märktes så att var och en fick en del som passade för det de ville göra.
– När man sätter till yxan och slår i kilar och träet bara hoppar isär, då ser man hur bra materialet är. Då står håren upp på armarna, säger Knut.

– Jag tror vi alla kände så. Det här är rätt björk.

Löven samlades i kassar så att hemslöjdskonsulenten i Värmland, Carina Olsson, kunde färga garn med dem. Det mesta av grenar och kvistar hamnade i Lars Larssons vedbod, och rötterna var inte av rätt kvalitet för att slöjda med. Men hela stammen togs om hand och alla fick med sig en uppmaning om att ta vara på materialet för att undvika spill, och att samla allt spån och ta med det när slutresultatet skulle visas upp på Nääs slöjd och byggnadsvård ett halvår senare.

Att ta vara på materialet är en av Knuts mästargrenar. När han svarvar sina skålar använder han ett särskilt verktyg för att ta ut mindre skålämnen som ryska dockor ur de större. Med den tekniken har han en gång fått ut 31 skålar ur en och samma vril. Riktigt så många blir det inte tal om den här gången, men han har verkligen sett till att krama ur varenda droppe ur sin bit av stammen. Varje överblivet kantstycke har han täljt till. De allra minsta bitarna har blivit till spelpjäser och provstickor.

I februari i år, med en månad kvar tills allihop ska samlas och visa upp vad de har gjort är Knut redan klar för länge sedan. Hans verkstad fullkomligt svämmar över av nya björkföremål. Men runtom i Västra Götaland jobbas det fortfarande för fullt.

I Falköping står Fritiof Runhall och drömmer om Härjedalsfjällen medan han hyvlar på ett par skidor. De är lite bredare och längre än vanliga skidor så de passar för att åka ospårat. Den hårda, slitstarka ytveden blir skidans undersida. Det gör inte bara att skidan håller längre. Det gör det också lättare att böja upp spetsen framtill när virket torkar. I Varnhem går bandkniven varm när Elina Holmgren täljer ryggbrickor till två stegestolar. Modellen har hängt med sedan medeltiden men idag förknippar många stegestolen med amerikansk landsbygd. Att göra den här typen av möbel handlar för Elina om ett undersökande av vad det kan innebära att vara en länk i en kedja av traderad kunskap. En tillverkningsmetod där hennes eget personliga uttryck inte står i fokus. Samtidigt, i en lekpark i Majorna i Göteborg, ekar yxhugg mellan husen. Sara Thorn, alias Slöjdingenjörn, står i snickarbyxor och formar koncentrerat en stor björkklabbe. Flisorna yr medan en treårig grannpojke och hans mormor tittar på, med försiktigt skeptiska miner. Sara Thorn störs inte av publiken. Hon står ofta här nere och hugger. Finliret gör hon hemma hos sig, men själva grovhuggandet passar bättre här ute än på parkettgolvet i lägenheten. Hennes bit av björken har visat sig vara lite vresig så hon får slita för att det ska bli bra.

Hon är en verklig multislöjdare. Det blir tydligt när man kommer in i hennes hem och möts av allt som passerat mellan hennes händer. I vardagsrummet pekar hon ut en del av sina verk.

Det är svepaskar, fårskinn, lampor, möbler, textilier, broderier och huggna tråg.
– Jag har ingen teve och nånting ska man ju sysselsätta sig med på kvällarna.

Sovrummet fungerar som en verkstad med täljhäst och spinnrock som hjärtat i maskinparken. Trots att hon behärskar så många olika tekniker har hon nu gett sig i kast med ett fält där hon är en komplett nybörjare. Sara Thorn ska nämligen göra ett par mockastövlar med björksula. Det har hon aldrig gjort förut.

– Jag köpte en röd mockakjol för några år sedan, utan att egentligen ha några planer på att använda den. Men materialet var så fint, så jag kunde inte låta bli. Jag har funderat på det här med träskostövlar ett tag, men inte kommit igång. Nu när jag har ett sammanhang och en deadline tänkte jag passa på så att det äntligen blir av.

Till en början hade hon ingen riktig aning om hur hon skulle göra. Först frågade hon sin skomakare om råd, sedan försökte hon tjata sig in på en träskofabrik för att studera hur de gör. När inte det fungerade började hon söka efter tips på nätet, men det skulle ändå krävas en hel del experimenterande för att få ihop stövlarna.
– Jag har inte råd att göra så många misstag, för då räcker inte materialet, säger hon.

Stövlarna måste formas runt en läst, men för att slippa lägga tid på att hugga ut en läst i trä hittade Sara på en egen metod. Hon lindade in sin fot i plastfolie och tejpade runt den med silvertejp, varv på varv. Tejpstöveln fyllde hon sedan med modellgips. På så vis fick hon en gipsläst, perfekt formad efter sin egen fot. Mockan hon använde var egentligen för mjuk för att passa att göra skor av. För att få lite mer styrsel fodrade hon den med ett lager tyg indränkt i shellack, ett tips hon fått av en hattmakare.
– Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för sånt här. I nästa projekt ska jag hålla mig till det jag kan och bara tälja smörknivar. Fast jag vet ju att det jag tycker är roligast är att utmana mig själv och pröva nya saker. Så det blir väl samma visa nästa gång igen, säger hon.

När halvåret började lida mot sitt slut samlades ett tiotal personer på Nääs för en avstämning. Knut Östgård beskriver känslan när mållinjen börjar närma sig:
– Jag bara jublade när jag fick se vad folk hade med sig. Man kunde tydligt se hur alla inspirerade varandra till att lyfta sig i kragen och försöka göra sitt allra bästa, säger han.

Det bekräftas av Curt Bengtsson, en annan av Knuts slöjdarvänner. Han är mest känd för sina Hedaredskorgar, flätade i en speciell teknik av tunna furuspånor. Sedan hans mentor Gustav Persson gick bort i höstas är Curt den enda som aktivt håller liv i kunskapen. I verkstaden hänger knippen av doftande korgvirke under taket och radion skvalar med sändningarna från OS i Sotji. Curt drar en parallell till björkprojektet:
– Det är precis som skidstafetten. Man vill göra sitt allra bästa för att hela laget ska lyckas.

Curt Bengtsson har alltid varit intresserad av träslöjd men numera är det Hedaredskorgarna som är hans verkliga hemmaplan. Täljandet är mer av en bisyssla. Men för det här tillfället ska han tälja fåglar och göra en krympburk. Därför är han extra noggrann nu när han mejslar ut vingpennorna på en knubbig björktrast.
– Jag har ju bara den här träbiten. Skär jag fel så kan jag inte börja om. Det gäller att göra rätt från början så man inte slösar på björken, säger han.

För att fågelbenen ska bli starka men ändå kunna vara riktigt smala är de gjorda av knotiga kvistar. På så vis följer formen träfibrerna och utnyttjar deras styrka på bästa sätt. Inför den stora samlingen på Nääs i mars 2014 då alla 22 deltagare ska ha med sig sina färdiga föremål är det Knut Östgårds samlade produktion som Curt Bengtsson är mest nyfiken på att se.
– Knut är ju makalös på att skära. Han kan inte ha gjort annat slöjdat björk hela hösten så mycket som han har fått ihop.

Knut Östgård är visserligen pensionär sedan ett par år tillbaka men, suckar hans fru Ann-Marie, det gör ingen skillnad om han jobbar eller inte, han är jämt nere i verkstaden ändå. Det ligger nog något i det hon säger. De två meter björkstam som ingen annan gjorde anspråk på tog Knut själv hand om och av dem har han gjort ett väggskåp, en krympburk, två luffarschack, fem speglar, sex slevar, sju skrin, åtta sländor, tolv ätstickor, 13 skålar, 22 marmeladspadar, 31 skedar och ett fyrtiotal provstickor. Spånet ligger i högar ute i växthuset.

Men tro inte att han har hunnit tröttna för det. Inför avslutningshelgen är han sprickfärdig av förväntan. Det är äntligen dags att få se vad alla andra har gjort. Månader, eller i Knuts fall år, av spänd förväntan är över och det är dags att räkna in resultatet. Vad får man om man tar vara på en hel björkstam och slöjdar av den?

Svaret går att formulera på flera sätt. Man får 350 bruks- och konstföremål till ett värde av runt 250 000 kronor. Man får en värdeökning på mer än 40 gånger, jämfört med om björken skulle ha blivit timmer, eller 250 gånger om den blivit biodiesel. Man får 45 provstickor, 41 slevar och skedar, 38 blompinnar, 26 skålar, 24 marmeladspadar, 23 burkar, skrin och askar, 21 smörknivar, 17 fat, 16 prydnadsföremål, 13 nålhus, tolv ätstickor, åtta sländor, åtta tråg, sju pallar, fem speglar, fem sillpinnar, fyra tryckvalsar, fyra skåp, tre snurror, tre nyckelringar, två stolar, två bandgrindar, två korgar, två luffarschack, en tavlett, en täljkniv, en äggostform, en brudkrona, en flugsmälla, en äggkopp, en gitarr, ett väggur, en kåsa, en myggholk, en näverstrut, ett par stövlar, ett par skidor, och en burk ryssolja.

Men man kan också prata om andra värden än de ekonomiska. Om kreativiteten och kunskapen. Om glädjen och gemenskapen hos de inblandade. Under helgen på Nääs är stämningen upprymd.
– Det var verkligen en upplevelse att få se allt fint som de andra hade gjort. Kerstin Lindroths burkar gjorde extra stort intryck på mig, säger näverslöjdaren Astrid Andersson.

En av de stora snackisarna blev Lennart Calås centimeterstora rådjur i ändträet på en kvist. Han är något av en specialist på att skära miniatyrer. Knivarna han använder är skarpare än kirurgverktyg. I vanliga fall jobbar han i hårdare träslag än björk. Då kan han skära mer detaljerat. Sälg är inte dumt, och fruktträd som körsbär och päron gillar han också. Det allra pilligaste momentet på ett rådjur är hornen. Men i det här fallet slapp han det eftersom skulpturen föreställer en get och hennes kid.

Anders Winbergs fyra rullande stämplar för tapet- och textiltryck stack också ut från mängden. De är gjorda av hundra små grenklykor som monterats på utsågade nav och med ännu en klyka som handtag. Idén kom han på i pausen på en indisk konsert. Han ville gärna göra något av de delar av ett träd som oftast inte kommer till nytta. Både stammen och riset har sina användningsområden. Men grenarna däremellan blir lätt över. Att göra stämplar av dem blev ett sätt att ge upprättelse åt ett obetydligt material.

Lars Larsson, som i princip bott granne med björken sedan den sådde sig, någon gång när han själv var liten, hade med sig bland annat krympburkar, en klocka och en pall. Och tillsammans med Gunnar Lindmark har han dessutom gjort ryssolja av torrdestillerat näver. Den används till att smörja in läder och skrämma bort mygg. De utvann oljan en hösteftermiddag i Värmland med hjälp av två stora plåtburkar som en lokal korvgubbe bistod med. Burkarna fylldes med näver och grävdes ned. Sedan eldade de ovanpå med ved från björkens grenar. En dryg deciliter starkt luktande olja fick de ut, och även om de inte testat hur bra den funkar som impregnering kan de i alla fall konstatera att de inte såg en enda mygga på hela dagen då de framställde oljan.

Sara Thorn kunde efter mycket om och men skrida in på Nääs i sina höga, röda stövlar. Men det var med minsta möjliga marginal.
– Jag klev upp halv sex på morgonen för att göra det sista. Vid fem över åtta tänkte jag att grannarna hade sovit klart och började spika. På tåget ut mot Nääs provgick jag skorna för första gången. Det känns helt otroligt att de faktiskt passar, säger hon.

Men trots all stress kommer det att dröja ett tag innan hon får stövlarna på promenad igen. Först ska alla föremål ut på utställningsturné. Så småningom kommer man också att komplettera med fler delar av björken: sav, rötter, ris och vidjor – som på grund av årstiderna inte gick att få med den här gången. Genom att fylla på med det i efterhand vill man visa hela bredden av vad en björk faktiskt kan ge.

När sågspånet lagt sig och alla åkt hem från Nääs kan Knut Östgård se tillbaka på ett lyckat projekt.
– Javisst känns det bra! Saras skor var en höjdare. Elina Holmgrens stolar var otroligt fint gjorda och Rolf Julanders tråg och Ann Hammarbergs nålhus var väldigt vackra. Man ser ju hur inspirerande det är att samarbeta kring någonting, säger han.

– Jag har drömt om det här i 30 år och nu har det blivit förverkligat tack vare att 21 andra personer velat dela det med mig. Det är jag kolossalt glad för.