Karin & Dale

Vad är en bra mugg? Keramikerna Karin Bengtson och Dale Karlsson har jobbat sida vid sida i 40 år. Ändå ger de olika svar på den frågan.

Text Malin Vessby
Foto Ylva Sundgren
3 oktober 2022

Vi slår oss ner vid matbordet i det röda huset i utkanten av Vimmerby. Dale Karlsson lyfter upp en mugg.
– Det har tagit mig 40 år att göra en kopp som jag väljer framför Karins. Jag har alltid druckit ur hennes koppar. Tills för ett år sen.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Redan prenumerant?



Köp prenumeration
Lutade mot väggen hemma i Vimmerby.

Muggen som han håller i är högsmal och öronlös, med en lätt utvikt kant upptill, »läpp« heter det på keramikerspråk. Glasyren är svart och blank, men rostfärgad där den ligger tunt, en klassisk temmoku.
– Den här ligger bra i handen för mig. Jag gillar att lillfingret glider in under. Jag vill inte ha koppar med öra. Muggar handlar ju mycket om vilka händer vi har, säger han och förklarar hur han gjort den, drejat rakt upp och släppt lite på styrseln just före kanten så att centrifugalkraften fått bli medskapare. Han skakar på huvudet.

– Men hur fan skaffar man sig kunskap? Skulle det behöva ta 40 år innan jag förstod att jag skulle lägga ut kanten på muggen lite – och på skålarna – för att de skulle bli riktigt bra? Det tar fan lång tid innan man har jobbat igenom, innan det formspråk som man har landar i en.

För ett formspråk har man, det menar både han och Karin Bengtson. Var och en har en handstil som slår igenom i skapandet, en särart som gör sig påmind.
– När tungsinne går över och blir lätthet. Det är det jag söker i keramiken, säger Dale just som Karin kommer ut från köket med famnen full av muggar.

– Jag vill snarare göra något med en enkelhet i formen, men där arbetsprocessen som jag tycker så mycket om också återspeglas på något vis, replikerar hon medan hon sprider ut flocken av koppar på bordet, som ett slags tidsresa. På flera av dem ser man lergodsleran skymta fram under glasyrer och engober. Någonstans ett märke efter fingrar.

Där står den gula, facetterade muggen som såldes i Stockholm redan under Kulturhuvudstadsåret 1998. Hon gör den fortfarande ibland, hon gillar den. Bredvid sträcker en liten distinkt och smal kopp på sig, den är gjord för att dricka svart kaffe i, och snett bakom den, en vid och rutig som hon tänker sig till te.

Att använda sina bruksföremål är viktigt, menar Karin, både för att se hur de fungerar – och för att brukandet tillför något till formerna.
– Fler sinnen är med då, än när man bara tittar. Och det är jag ute efter hela tiden. Därför testar och använder jag alla saker som jag gör.

– Jag är en materialmänniska, säger Karin Bengtson. Mina mönster är textila och formerna är plåtiga. Plåt är härligt tycker jag!

Men när kaffet åker fram just den här dagen i slutet av sommaren, när en störtskur precis sköljt luften utanför Vimmerby ren, väljer hon ändå en mugg gjord av Arthur Percy för Gefle porslinsfabrik någon gång på 1930-talet. Det är favoriten för stunden.
– Den är så fin. Även om jag inte riktigt tycker om örat. Det är för litet.

Hennes egen senaste är en rakryggad och stadig mugg med tunna ränder ristade i engoben. Örat är en bestämd men vänlig halvmåne.

Hon berättar hur hon gjort det. I verkstaden har hon en hänkelpress, en slags sprits med ett profilerat munstycke, där hon pressar fram lerkorvar att kapa i öronlängd. Efteråt trycker hon till dem lite så att de blir aningen tjockare i ändarna och låter dem stadga sig ett tag mot en rundstav med rätt diameter innan hon doppar dem i lite vatten och fäster dem på muggen.
– Man kan nästan titta på en hänkel och se om en keramiker är duktig och intresserad, konstaterar Dale.

Det är roligt att höra dem samtala. Det är sakligt och osentimentalt och inkännande om vartannat. Man kunde tro att de efter ett långt liv både tillsammans och i delad verkstad mest skulle hålla med varandra. Men rätt ofta tycker de olika.
– Vi jobbar väldigt mycket var och en för sig med det vi håller på med, säger Karin och tittar på muggen som Dale har i handen.
– Jag skulle till exempel aldrig göra en mugg med läpp.

De träffades på Leksands folkhögskola 1977. Keramikutbildningen där präglades av ett östasiatiskt formspråk och reduktionsbrända glasyrer, en stil som Dale hållit fast vid men Karin lämnat. Han jobbar fortfarande i stengods, hon oftast i högbränt lergods. Han avslutar sina bränningar med gas, hon kör enbart med el.
– Jag var intresserad av vad man kunde göra med händerna, av arbetets estetik, säger han om varför han som 22-åring lämnade jobbet som fräsare och sökte sig till folkhögskolan.

– Ja, din drömbild var det lilla krukmakeriet där vi drejade saker och sålde. Det var aldrig riktigt min, utan jag har snarare velat få utveckla mig konstnärligt, kommenterar Karin, som började i Leksand efter att ha småjobbat lite här och där efter gymnasiet.
– Ganska på en gång visste jag att det var lera jag ville hålla på med. Jag tycker fortfarande att det är underbart att få tänka ut hur jag ska göra saker och att följa ett föremåls hela framväxt, från början till slut, säger hon och pekar på det kvadratiska fatet med låga vinkelräta väggar som står på bordet, för stunden fyllt med frasig sallad.

Det har ett grafiskt och lite nervigt rutmönster som hon screentryckt i svart mot vitt.
– Mina mönster är ofta strikta, men teknikens begränsningar gör att de aldrig blir helt perfekta, och det tillför något, säger hon och vänder sig mot bokhyllan. Där står den
gamla plåt med bestämt bockade kanter som inspirerat till fatets form.
– Att härma är en del av min metod, man lever ju inte i ett vakuum, tack och lov, och den här formen tycker jag mycket om, säger hon medan katten Morris sveper förbi på golvet, med svansen stolt i höjden.

Hon tar fram ännu ett lergodsfat, ett lite mindre.
– Men ibland uppstår en konflikt i mig som handlar om brukbarhet.

Det nya fatet har lätt utställda kärlväggar. Det gör det mer lockande att använda för många, menar Karin, det känns vänligare. Just det här fick hon lust att göra efter att ha beundrat en styv liten pappkartong från mataffären som innehöll romantica-tomater.
– Utåtriktat och rakt bemöts helt olika. Jag kan till exempel ta mer betalt för ett fat med bestämt raka kanter. Det utåtriktade däremot, är så tydligt gjort för att användas. Därmed värderas det ofta lite lägre.

Med ens sätter hon ord på ett dilemma som många keramiker brottas med. Att det som uppfattas som konst och det som snarare ses som saker gjorda för brukande ofta har olika prisbild – även när bruksföremålen har högst konstnärlig tyngd.

Och att keramiker i statens ögon inte alltid ses som kulturarbetare.

Åtminstone inte om man tänker på momsen.

Renodlad konst har en momssats på 12 procent. Böcker 6 procent. Men för konsthantverkare gäller ofta andra bullar. Keramiska bruksföremål ska vid försäljning förses med 25 procents moms – det vill säga samma summa som en massproducerad mugg från Ikea eller en stekspade från Ica. Karins fat och Dales vaser ska alltså rent ekonomiskt konkurrera med sakerna i detaljhandeln. Och det säger ju sig självt; det är svårt.
– Men jag vill inte göra saker att sätta på väggen, säger Karin. Jag vill ju att de ska användas. Och jag menar att användningen tillför något, »en förnimmelse bortom ögats begränsning« som det stod i en utställningskatalog en gång.

Dale sträcker sig efter en matskål på bordet, grågrönt glaserad i en celadon.
– En av de här skålarna var med i ett matlagningsprogram på teve häromdagen, utan att de berättade vem som gjort den. Egentligen är det jättekonstigt. För inte skulle man visa en bok i rutan utan att berätta vem som skrivit den? Inom vissa områden anses vi vara kulturarbetare, men inte inom andra.

Ingen av dem låter bitter, de mest konstaterar fakta trots att staten talar med kluven tunga i just den här frågan. Momsen säger en sak, Konstnärsnämnden en annan. Det är myndigheten som ska främja »konstnärlig utveckling och nyskapande samt yrkesverksamma konstnärers ekonomiska och sociala villkor«, som det står på hemsidan. Även konsthantverkare på hög nivå kan söka medel därifrån.

Både Karin och Dale har genom åren fått arbetsstipendium, Karin rent av Konstnärsnämndens tioåriga stöd, som avslutades för ett år sedan. I myndighetens ögon är de alltså avancerade kulturskapare, bruksföremålen till trots, och Karin ler när hon pratar om det senaste, mångåriga arbetsstipendiet. Det har betytt oerhört mycket.
– Inte minst som en form av erkännande. Det är en fin bekräftelse på att någon sett vad jag gjort och gör, och vill ge mig förutsättningar för att enklare kunna jobba vidare.

– I hela mitt liv har jag härmat. Jag har drejat hundratals vaser inspirerade av Berndt Friberg.
Sedan blir keramiken ändå min. Jämför jag våra vaser finns det inte en enda som på pricken liknar
varandra, säger Dale Karlsson.

Men utan stöd eller extrainkomster är det nästan omöjligt att leva på att göra välgjord brukskeramik, det menar de båda två. I så gott som alla år har de haft andra jobb parallellt, Dale bland annat som ansvarig trädgårdsmästare på Astrid Lindgrens värld, Karin som bild- och formlärare på Vimmerby folkhögskola.
– Men kanske om vi vände oss till turistströmmen i Vimmerby och anpassade vårt utbud efter det, funderar Dale.

– Ja, fast det skulle inte passa mig alls, säger Karin. Jag vill bestämma själv, inte anpassa mig efter beställningar.

Vi traskar ner till verkstan. I en stor lada har de både en vitmålad butiksdel och en arbetsanpassad verkstadsdel där de håller till på varsin sida. När de tog över gården på 1980-talet var mycket förfallet. Snön hade just smält, det var översvämning och läckte in genom taket.

De brukar skoja om en scen i filmen Titanic, där den åldrade huvudpersonen drejar. Avsikten är att illustrera den djupaste harmoni.
– Den idén har många om hur det är att vara keramiker. Och att man har en snygg verkstad!

Karin ler glatt och visar runt.
– Här är det inte vidare snyggt.

– Nej, det är inget tjusigt kring oss precis, säger Dale. Men det funkar!

Vi börjar tala om muggar igen. Om vad de skulle ge för råd till en nybörjare som trots allt vill ägna sig åt bruksföremål.
– Gå en utbildning, säger Karin spontant men lägger raskt till:
– Och om du vill göra en mugg, tycker jag att du ska fundera på vad för slags mugg du menar, vad som ska drickas ur den. Gör sen jättemånga och närgranska dem efteråt. Det är först då man kan veta vad man gjort och hur man kan göra det bättre. Seendet är jätteviktigt.

– Och känseln, kompletterar Dale.

– Man ska redan när man tittar på muggen förstå hur tung den kommer vara när man lyfter den. Man ska förstå vilken slags balans den har. Känn på keramiken!­

3 oktober 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Instagram

Följ @hemslojd på Instagram