Till Märta Stina Abrahamsdotter, Kubbe, Anundsjö, Ångermanland
Nog borde du ha tjänat mer på att sticka tröjor, vantar och sockor till kringresande arbetskarlar, handelsresande och pilgrimer? Var det helt enkelt så att du måste göra de där täckena för att få utlopp för din konstnärliga ådra? Att du behöll två av dem – de finns med i bouppteckningen – betyder det att du inte lyckades sälja dem eller att du inte ville? Jag vill tro det senare. Att du, som så många konstnärer, hade svårt att skiljas från dina verk.
Jag funderar också på ditt materialval. Varför använde du inte bara ull, utan också lin, grova nöthår, den mjuka men svaga ängsullen, bomull? För att du inte fick ihop tillräckligt mycket ull och för att det blev stadigare, mindre elastiskt så? Men kanske också för att det främjade ditt uttryck att blanda olika material. För det gjorde det ju!
Du hade också en egen stickteknik – genom att alltid sticka med två trådar och sticka varannan maska över, varannan under den andra tråden, fick du flotteringarna på stickningens baksida att bilda en tät väv utan långa, lösa trådar. En form av bunden teknik, skulle man kunna säga.
De första täckena du stickade har traditionella rosengångsmönster i växtfärgat garn. Men så småningom började du skapa stiliserade, geometriska mönster. I täckenas ändar la du ibland till en ny rapport, med andra mönster än på resten av ytan. Som om du ville få oss betraktare att vakna till. Du började också blanda de milda naturfärgerna med köpefärger i bjärta lila, gröna och röda nyanser.
Jag föreställer mig att du, när du vandrade runt för att samla växter till att färga ditt garn, brukade stanna till mitt i byn. Kubbe var ju en knutpunkt, där handlare lastade om sina varor och pilgrimer på väg från Finland mot Trondheim passerade. Jag gissar att det var där du köpte indigo, krapp, koschenill och anilinfärger, men också fick kunskap om världen – du var läs- och skrivkunnig och lär ha varit allmänbildad. Hände det också att du såg orientaliska mattor och annat att inspireras av? Det är lätt att tro det då man betraktar dina täcken.
Det har berättats att du brukade gömma undan din stickning när du fick besök, ja du lär till och med ha sagt att om någon börjar kopiera din stil är det slutstickat för din del. Handlade det bara om att du behövde behålla dina kunder? Du levde ju ensam i en undantagsstuga och försörjde dig själv. Någon har berättat att du ibland beklagade dig över din fattigdom. Å andra sidan kunde du köpa både färg, lin och bomull ibland. Och av bouppteckningen framgår att du hade en fordran på hela 144 kronor. Det motsvarar nära 8 000 kronor i dagens penningvärde.
Kan det där hemlighållandet också ha handlat om att du verkligen visste vilken unik förmåga du hade? Att du hoppades att några av dina skapelser skulle bevaras för eftervärlden, trots att de var bruksartiklar? Sådana brukade ju vanligtvis slitas ut och skickas till spinneriet i Mo för att bli garn igen eller rivas hemma för att kardas om och spinnas med lite nyull till nytt garn. Alternativt hamnade täcken till slut i soporna, eller kom i bästa fall att tjäna som hundmattor, som det täcke som änkefru Edin ropade in på en auktion i Kubbe i slutet av 1960-talet.
Du försörjde dig alltså själv. Trots att du var äldst i syskonskaran lär du ha deklarerat att din bror och dina två systrar var fria att stadga sig före dig och du förblev »gammjänta«, även om det sagts att du ibland hade besök av en man från en grannby. Alla hjärtan på dina täcken – är de, som någon sa, kärleksdikter i stickad form?
Du var stor och stark och en-bra-kvinna-reder-sig-själv. Som då den nya vedspisen, som bröderna Orre hade murat åt dig rykte in. Då rev du ut den, murade en ny och skrev ett retsamt brev till bröderna: »Jag vågade på nalle, det brinner så det dånar och röken drager ut, skottpenningen hade jag på fickan och den var min«. Som om spisen var en björn och du jägaren.
Styrka och humor, alltså. Men svaghet fanns där också, förstås. I husförhörsboken står att du var sjuklig. Det har människor i min tid tytt som att du ibland drabbades av depressioner och psykiska besvär, bland annat grundat på det du lär ha sagt då du kom tillbaka efter några år som piga på en gård en bit bort; »Förstånne mett ha vöre i havets djup i sex veckä«. Det skulle ju lika gärna kunna tydas som att du hade kärlekssorg. Eller att du råkat illa ut. Eller? Vad är sant? Finns det någon sanning?
En del människor lär ha kallat dig gammalmodig, trots att ditt nydanande formspråk vittnar om något annat. Du klädde dig i grå vadmal och framhärdade med att använda bindmössa även sedan grannkvinnorna hade gått över till huckle. Det har också sagts att du hade håret kortklippt. Men om det alltid var så, vet jag förstås inte.
Du visste nog att det fanns människor som tyckte att du var lite eljest, ”pellri”. Den bilden av dig har fortplantats in i vår tid. Men stämmer den? Det kanske räckte med att du som kvinna stod på egna ben, bodde för dig själv och dessutom ägde en skaparförmåga utöver det vanliga, för att det epitetet skulle fästas vid dig.
Och många tycks ha haft respekt för dig. Du fick stå fadder till två barn i byn och ungdomarna i trakten brukade gå till dig för att du skulle lägga kortrosor för dem. Korten, förresten, visst inspirerade de dig? Nog tycker jag att de geometriska mönstren på deras baksidor påminner om mönster i dina stickade täcken.
Jag har så många frågor till dig, Märta Stina, och önskar att jag kunde få svar. Jag önskar också att du finge veta detta: Numera låter sig textilhantverkare och konstnärer inspireras av dina mönster. Det har gjorts utställningar, symposier och tidningsartiklar med dig som tema. En grupp kvinnor som kallar sig Märta-Stinagruppen har gjort stickmönster utifrån dina täcken, så att vi i dag kan sticka tröjor, vantar, mössor, sockor med dina mönster på.
Ditt minne lever!
Med vänliga hälsningar
Ingela Hofsten
Ingela Hofsten som skrivit det här brevet är frilansjournalist i Sundsvall. »Ju mer jag läst om Märta Stina, desto mer har jag velat veta«, säger hon.
