Brev till en dold mästare

Kära Märta Stina,

Du kommer aldrig att läsa det här brevet, för du lever inte längre. Men jag måste ändå skriva till dig och jag tror att du anar varför: Du var en mästerstickerska! Men ju mer jag har försökt att ta reda på om dig och om det du skapade, desto fler frågor har väckts. Vem var du egentligen? Varifrån kom ditt mod att skapa nya mönster och blanda färger så friskt och utmanande? Varför gömde du dina stickningar då du fick besök?

Text Ingela Hofsten
Foto Samir Husein
1 februari 2021

Till Märta Stina Abrahamsdotter, Kubbe, Anundsjö, Ångermanland

De flesta av Märta Stinas täcken går att se på basutställningen på Textilarkivet i Sollefteå. Vaggtäcket ovan är knappt 70 centimeter brett. Det börjar med rosengångsmönster men fortsätter med geometriska figurer. Garnet är växtfärgat och i mitten har täcket blekts. Troligen är det en kissfläck.Det finns bara några få av dina stickningar bevarade – åtta stora och två små fälltäcken plus en tröja. Men det har räckt för att göra dig berömd. Jag önskar att du hade vetat att det skulle bli så!  I min tid förundras vi över deras originella mönster, med stiliserade blommor och hjärtan, spännande färgkombinationer och din speciella stickteknik.Varför började du ens med fälltäcken? Ja, man har räknat ut att de stora stickningar som finns bevarade efter dig en gång har varit fästa vid fårfällar. Andra som tillverkade fälltäcken, klädde istället pälssidan av fällar med vävt tyg, men du bytte ut tyget mot en stickning. Arbetet måste ha tagit en evinnerlig tid: Samla in ullen, karda den och spinna till grovt garn. Ibland komplettera med garn av andra material. Färga det i olika nyanser. Tillverka stickor av rönn. Och så, slutligen, med hjälp av flera stickor, rundsticka sektion efter sektion. Klippa upp dem till rektangulära remsor, sy ihop dem till mansstora täcken och avslutningsvis fästa dem vid fällar.

Nog borde du ha tjänat mer på att sticka tröjor, vantar och sockor till kringresande arbetskarlar, handelsresande och pilgrimer? Var det helt enkelt så att du måste göra de där täckena för att få utlopp för din konstnärliga ådra? Att du behöll två av dem – de finns med i bouppteckningen – betyder det att du inte lyckades sälja dem eller att du inte ville? Jag vill tro det senare. Att du, som så många konstnärer, hade svårt att skiljas från dina verk.

Vid första ögonkastet liknar romberna på täcket här under varandra men den som tittar noga ser att ingen rapport är den andra lik. De mörkgröna bottenpartierna är växtfärgade medan romberna är stickade med anilinfärgat garn. Täcket är stickat i tre sektioner som sytts ihop och på sidorna har stickade bårder sytts fast som förstärkning.

Jag funderar också på ditt materialval. Varför använde du inte bara ull, utan också lin, grova nöthår, den mjuka men svaga ängsullen, bomull? För att du inte fick ihop tillräckligt mycket ull och för att det blev stadigare, mindre elastiskt så? Men kanske också för att det främjade ditt uttryck att blanda olika material. För det gjorde det ju!

Du hade också en egen stickteknik – genom att alltid sticka med två trådar och sticka varannan maska över, varannan under den andra tråden, fick du flotteringarna på stickningens baksida att bilda en tät väv utan långa, lösa trådar. En form av bunden teknik, skulle man kunna säga.

De första täckena du stickade har traditionella rosengångsmönster i växtfärgat garn. Men så småningom började du skapa stiliserade, geometriska mönster. I täckenas ändar la du ibland till en ny rapport, med andra mönster än på resten av ytan. Som om du ville få oss betraktare att vakna till. Du började också blanda de milda naturfärgerna med köpefärger i bjärta lila, gröna och röda nyanser.

Jag föreställer mig att du, när du vandrade runt för att samla växter till att färga ditt garn, brukade stanna till mitt i byn. Kubbe var ju en knutpunkt, där handlare lastade om sina varor och pilgrimer på väg från Finland mot Trondheim passerade. Jag gissar att det var där du köpte indigo, krapp, koschenill och anilinfärger, men också fick kunskap om världen – du var läs- och skrivkunnig och lär ha varit allmänbildad. Hände det också att du såg orientaliska mattor och annat att inspireras av? Det är lätt att tro det då man betraktar dina täcken.

Täcket ovan är 150 centimeter långt och stickat i tre sektioner. Ingen rad med hjärtan är den andra lik. Den gröna färgen har blekts. Från början var alla gröna partier samma starka nyans som syns på kantbården. Det kan man se på baksidan.

Det har berättats att du brukade gömma undan din stickning när du fick besök, ja du lär till och med ha sagt att om någon börjar kopiera din stil är det slutstickat för din del. Handlade det bara om att du behövde behålla dina kunder? Du levde ju ensam i en undantagsstuga och försörjde dig själv. Någon har berättat att du ibland beklagade dig över din fattigdom. Å andra sidan kunde du köpa både färg, lin och bomull ibland. Och av bouppteckningen framgår att du hade en fordran på hela 144 kronor. Det motsvarar nära 8 000 kronor i dagens penningvärde.

Kan det där hemlighållandet också ha handlat om att du verkligen visste vilken unik förmåga du hade? Att du hoppades att några av dina skapelser skulle bevaras för eftervärlden, trots att de var bruksartiklar? Sådana brukade ju vanligtvis slitas ut och skickas till spinneriet i Mo för att bli garn igen eller rivas hemma för att kardas om och spinnas med lite nyull till nytt garn. Alternativt hamnade täcken till slut i soporna, eller kom i bästa fall att tjäna som hundmattor, som det täcke som änkefru Edin ropade in på en auktion i Kubbe i slutet av 1960-talet.

Du försörjde dig alltså själv. Trots att du var äldst i syskonskaran lär du ha deklarerat att din bror och dina två systrar var fria att stadga sig före dig och du förblev »gammjänta«, även om det sagts att du ibland hade besök av en man från en grannby. Alla hjärtan på dina täcken – är de, som någon sa, kärleksdikter i stickad form?

Täcket har ett komplicerat granatäppelmönster. Båda är färgade helt med anilin.

Du var stor och stark och en-bra-kvinna-reder-sig-själv. Som då den nya vedspisen, som bröderna Orre hade murat åt dig rykte in. Då rev du ut den, murade en ny och skrev ett retsamt brev till bröderna: »Jag vågade på nalle, det brinner så det dånar och röken drager ut, skottpenningen hade jag på fickan och den var min«. Som om spisen var en björn och du jägaren.

Styrka och humor, alltså. Men svaghet fanns där också, förstås. I husförhörsboken står att du var sjuklig. Det har människor i min tid tytt som att du ibland drabbades av depressioner och psykiska besvär, bland annat grundat på det du lär ha sagt då du kom tillbaka efter några år som piga på en gård en bit bort; »Förstånne mett ha vöre i havets djup i sex veckä«. Det skulle ju lika gärna kunna tydas som att du hade kärlekssorg. Eller att du råkat illa ut. Eller? Vad är sant? Finns det någon sanning?

En del människor lär ha kallat dig gammalmodig, trots att ditt nydanande formspråk vittnar om något annat. Du klädde dig i grå vadmal och framhärdade med att använda bindmössa även sedan grannkvinnorna hade gått över till huckle. Det har också sagts att du hade håret kortklippt. Men om det alltid var så, vet jag förstås inte.

Du visste nog att det fanns människor som tyckte att du var lite eljest, ”pellri”. Den bilden av dig har fortplantats in i vår tid. Men stämmer den? Det kanske räckte med att du som kvinna stod på egna ben, bodde för dig själv och dessutom ägde en skaparförmåga utöver det vanliga, för att det epitetet skulle fästas vid dig.

Täcket ovan är troligen det äldsta av Märta Stinas stora täcken. Mönstret är av traditionell rosengångstyp. Allt garn utom det röda är växtfärgat. Bården är färgstark med olika mönster hela vägen.

Och många tycks ha haft respekt för dig. Du fick stå fadder till två barn i byn och ungdomarna i trakten brukade gå till dig för att du skulle lägga kortrosor för dem. Korten, förresten, visst inspirerade de dig? Nog tycker jag att de geometriska mönstren på deras baksidor påminner om mönster i dina stickade täcken.

Jag har så många frågor till dig, Märta Stina, och önskar att jag kunde få svar. Jag önskar också att du finge veta detta: Numera låter sig textilhantverkare och konstnärer inspireras av dina mönster. Det har gjorts utställningar, symposier och tidningsartiklar med dig som tema. En grupp kvinnor som kallar sig Märta-Stinagruppen har gjort stickmönster utifrån dina täcken, så att vi i dag kan sticka tröjor, vantar, mössor, sockor med dina mönster på.

Ditt minne lever!

Med vänliga hälsningar
Ingela Hofsten

Ingela Hofsten som skrivit det här brevet är frilansjournalist i Sundsvall. »Ju mer jag läst om Märta Stina, desto mer har jag velat veta«, säger hon.

1 februari 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram