Kaptens lilla olle

I mitten av 1880-talet blev tröjan fastställd som armémodell ylletröja m/1885, men den kom snabbt att kort och gott kallas olle efter sin skapare – och höra till den svenska arméns självskrivna klädesplagg under närmare hundra år.
– Den var smidig att ta av och på och satt tätt intill kroppen – och det var bra eftersom man skulle ha något över och samtidigt kunna röra sig, minns överste Einar Lyth, numera pensionerad, som använt ollen i fält.

Och ordet spred sig. Med tiden fick olle betydelse »tjock ylletröja« även utanför armén.
Dessutom föddes »Olles brorsa«, en resårstickad mössa att ha under hjälmen som kom till på 1950-talet. Ett hjälmunderlag på militärspråk.
– Fast vi kallade den myrstacken, den kliade förbaskat mycket, säger överste Einar Lyth med ett skratt.
– Den var bra att ha som nattmössa om vintern. Vi låg i tält runt en vedeldad kamin. Så det var hett om fötterna och kallt om huvudet.

Men fler militärer än kapten Ohlson har lånat sitt namn till tidlösa plagg och snitt, inte minst befälhavare inom den brittiska armén.

Dit hör general Lord Raglan som förde kommando över engelska trupper under Krimkriget vid mitten av 1800-talet. Han lät sy upp en rock med speciell skärning som skulle dölja det faktum att han saknade en arm. Ärmen fäster mot bålen i ett diagonalt snitt som sedan dess kallas raglan.

Vid samma tid och i samma armé fanns även Lord Cardigan. Han har gått till historien som den som ledde »dödsritten« i slaget vid Balaklava, ett av Krimkrigets nyckelslag där Lord Cardigan på grund av missförstånd förde sin trupp till ett svidande nederlag.
Men om Lord Cardigans eftermäle inte blev som han önskat – efter kriget lät han fira sig som krigshjälte och försökte tysta all kritik – så skulle hans namn leva vidare på ett helt annat sätt. Nämligen i den klassiska koftan cardigan, från början en yllejacka som väckt uppmärksamhet.
– På den tiden skulle de engelska befälhavarna själva förse sina regementen med utrustning. Jag vet inte om Lord Cardigan själv hade en jacka av speciell modell eller om han försåg hela sitt manskap med den. Det som händer när man är klädd i samma uniform som alla andra, är att man i något avseende vill avskilja sig från mängden, förklarar överste Einar Lyth.
– Man skaffar sig kanske en jacka i en annan färg, eller med ett annat snitt för att på något sätt sticka ut.

I dag är inte det utmärkande draget för en cardigan att den sticker ut. Tvärtom har den blivit ett tidlöst och lågmält basplagg.

Men Krimkriget har gett oss än fler plagg. Det sägs att de brittiska soldaterna frös erbarmligt och därför bar stickade huvor. Därmed ska balaklavan ha uppstått, en luva som täcker huvud, hals och nacke och går att dra upp över mun och näsa så att bara ögonen syns.
– Kanske hämtade de inspiration från kläder i området, kanske gjorde kriget dem påhittiga, funderar överste Einar Lyth om huvudbonaden som idag används både av polisen, militären, rånare och frisksportare.

Också trenchcoaten är en klassiker med militär bakgrund. Ordet betyder – bokstavligen – skyttegravsrock, och den dubbelknäppta modell som varje detektiv av rang bär, lanserades av Thomas Burberry under första världskriget som regnrock för officerare. Den var gjord av vattenavvisande gabardin, ett tättvävt tyg med kypertbindning av ull eller bomull. Slejfar på ärmar, axelklaffar och D-formade metallringar på bältet var anpassade efter det militära livet. I metallringarna skulle handgranater hänga.

Även duffeln skapades ursprungligen för militären, i det här fallet för att passa den brittiska flottan. Namnet kommer från den belgiska staden Duffel där det varma ylletyget vävdes från början. Den karakteristiskt stora kapuschongen kan dras över huvudet utan att uniformsmössan halkar av och de hajtandslika träknapparna kan knäppas med handskarna på.

Det verkar som om väder och vind tillsammans med den utsatthet, nöd och död som livet vid fronten tvingar fram, har lett till kläder med form och funktion som räcker långt bortom slagfält och skyttegravar.