Kaosteori

Emelie Röndahl vill utforska ryans möjligheter. Närmast är målet en doktorsavhandling – och kaos.

Text Malin Vessby
Foto Fredrik Jalhed
4 februari 2021

– Väva först. Sen skriva och läsa, säger Emelie Röndahl.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Valpen Bruno är bara tre månader gammal. Hunden som familjen hade tidigare, även den en St bernhard, porträtterade Emelie Röndahl i en 3,5×4 meter stor rya.

Hon har just rätat på ryggen efter att ha torkat upp en pöl på golvet som den tio veckor gamla St bernhardsvalpen lämnat efter sig. Han ligger utslagen i köket, med benen rakt ut och tassar stora som fotbollar.

Egentligen är arbetsdagen igång. Numera har hon gett den en bestämd struktur. Efter att barnen kommit iväg till förskolan är det två timmars vävning, först därpå får hon knäppa igång datorn eller ha inbokade möten.

Som för att inte glömma det viktiga.

– Jag är inte teoretiker, säger hon bestämt. Jag väver.

Om planen håller ska Emelie Röndahl doktorera om ett och ett halvt år. Det hade inte föresvävat henne som yngre eftersom skolan var en lång uppförsbacke. Hon tyckte inte att hon förstod, och kände sig bara hemma när hon ritade eller skrev.

Efteråt sökte hon till konstskolor men kom inte in. Plan B fick bli konsthantverk på folkhögskola, och efter ett par obekväma dagar i keramikverkstaden letade hon sig fram till vävsalen.

– Jag som inte ens är händig, säger hon.

Och allt som hon trott om sig själv ställdes på ända.

– Jag som verkligen inte förstått matte innan, kunde med ens räkna ut saker. Jag som aldrig tyckt att jag kunde tänka övergripande tankar, gjorde det plötsligt med lätthet. För första gången i mitt liv förstod jag något från början till slut. Jag förstod hela systemet!

Hon beskriver ett rus och ett uppvaknande.

– Jag bara vävde och vävde. Det blev nästan en kroppslig upplevelse. Jag älskade det!

Efteråt blev det ytterligare vävskola: Krabbasnår, röllakan, kypert, de allra rakaste stadkanter. Successivt blev hon skickligare.

Du planerar en väv, du gör ett diagram, du gör en matta, en bonad, något som redan är uttänkt på förhand. Efter ett tag blev det ospännande.

Men ändå. När vävruset dämpats en aning, började ramarna kännas trånga. Emelie Röndahl beskriver hur hon trängtat efter friheten, men istället fann sig styrd av teknikens begränsningar, förutbestämda vävbredder och nedärvda idéer om vad som är ett gott hantverk.

– Du planerar en väv, du gör ett diagram, du gör en matta, en bonad, något som redan är uttänkt på förhand och efter ett tag blir det ospännande, säger hon medan valpen höjer ett tungt ögonlock och sedan nöjt släpper ner det igen. Utanför vrålar havsvinden genom Falkenberg och SJ har flaggat för inställda tåg.

När Emelie Röndahl kom in på textilkonstlinjen på Högskolan för konst och design, HDK, i Göteborg, gjorde hon därför till en början allt utom att väva. Hon tryckte, målade, färgade och sökte nytt. Letade efter frihet och lust.

Men efter ett tag hade cirkeln gått varvet runt och plötsligt var hon tillbaka vid varp och inslag, det var ju det hon kunde, men den här gången försöka hon tänka tvärt emot.

– Man kan ju inte rå för att man blir bättre. På en traditionell vävutbildning lär man sig till exempel att göra raka stadkanter. Efteråt är det jättesvårt att avlära sig det man kan. Som när jag började försöka göra oraka stadkanter…

Hon har kvar en liten ylleväv från sin första folkhögskoletid, skev och vind och fin, tycker hon. Idag är den en form av målbild.

– Jag vill att det ska se ut som om kroppen producerat snarare än att det är förutbestämt. Och så vill jag komma åt den där första, starka lusten.

 

Och en dag visste hon bara. Det var efter examen, under en stipendieperiod på IASPIS i Stockholm 2014. Hon hade samlat på sig foton från sin födelseort, Stockholmsförorten Tensta, och satt samman dem till en skyline av A4-ark.

– Det kom från ingenstans. Jag visste inte hur det skulle fungera, hur lång tid det skulle ta eller bli. Men jag visste att jag skulle jobba med pixlar och att jag skulle göra en rya.

Slutresultatet ler hon lite åt idag. Det köptes visserligen av Statens konstråd, men väven är klumpig, säger hon, och hur kunde den ta så lång tid att göra? Ändå blev den startskottet för något nytt.

Sedan dess kallar hon sig för vävande konstnär.

– Efter det har jag bara vävt ryor.

Själva ordet rya dyker upp i svenska texter på 1400-talet. Men luggiga textiler har vävts i Skandinavien längre än så, åtminstone sedan vikingatiden. Då tros de ha använts i kläder. Ute i vida världen är tekniken än uråldrigare och återfinns inte minst i knutna mattor, även om sådana knyts tätare och med kortare lugg. Pazyrykmattan är det hittills äldsta fyndet, hittad i Sibirien 1949 och daterad till 500-talet f.Kr.

Här i landet användes ryor länge i sängar. Slitryor kallas de ofta, varma brukstextilier som man sov med, med luggen vänd mot kroppen. Men även prydnadsryor vävdes förr, en exklusivare och mer mönstrad variant som kanske blev brudtäcke eller elegant överkast.

Redan från 1400-talet finns också uppgifter om båtmansryor i Sverige, använda på sjön som värmande alternativ till skinnfällar som styvnar av väta.

Men bruksfunktionen har aldrig lockat Emelie Röndahl.

– Jag är intresserad av pixlar och jag ville göra en bildväv som inte var slät, säger hon.

Med en dov duns landar en rya på golvet. Luggen går i vitt, svart och rött. Lin i varpen, ull som inslag. Emeli Röndahl rullar ut den.

– Ser du vad den föreställer?

Hon backar ett steg och tittar.

Det är ett pojkansikte. Men det tar ett tag innan motivet klarnar. Trots att luggen inte är så lång, rinner anletsdragen liksom ut i trådarna och blir hängande. Det får pojken att se suddigt spöklik ut, som en zombie. Emelie Röndahl nickar.

– Ja. I avhandlingen kommer jag att kalla den effekten för crying pixels.

Upptäckten gjorde hon redan i Tenstaryan, där svärtan i fönstren rann nedåt. Men motiv som speglar något trasigt eller sorgset har alltid lockat henne, säger hon, och tar glitchbilder som exempel, det är motiv på dataskärmar som på grund av tekniska problem fått förvrängda och utdragna proportioner.

Idag blir vi blir bombarderade med bilder, men skrollar förbi de flesta, även de allra värsta. Så jag började väva första bästa bild, inte för att ge den ett värde, utan för att helt enkelt stoppa flödet en stund.

Det är också just i datavärlden och i sociala medier som hon hittar de flesta av sina motiv, i den flod av foton som oupphörligen väller över oss.

– Idag blir vi bombarderade med bilder, men skrollar förbi de flesta, även de allra värsta. Så jag började väva första bästa bild, inte för att ge den ett värde, utan för att helt enkelt stoppa flödet en stund.

Olika vävar föreställande samma man. Emelie Röndahl vet inte vem han är.

Under varpen i sina vävstolar har hon petat in bilder på både rundkindade bokmärkesbebisar, bomullsindustrins anonyma barnarbetare och lika namnlösa vita, medelålders män som hon sedan tolkat i garn. Ibland har hon vävt samma motiv flera gånger och lärt sig bilden utantill.

– Slutresultaten blir ändå alltid olika.

Med en klatsch slänger hon runt ryan på golvet så att den landar upp och ner. På den släta baksidan är bilden plötsligt skarp och tydlig.

– Det är nåt med textilnördar och baksidor, säger hon nöjt.

Där framsidan bjudit på ett ansikte som luckrats upp av lösa trådar – rufsigt och konturlöst – visar baksidan ett distinkt porträtt, nästan en linjeteckning, uppbyggd av nockornas knutar. Och till skillnad mot framsidans känsla av vemod, är det här ansiktet leende. Det är som att ställas inför en annan sida av samma människa.

– Jag vill göra så lågupplösta bilder som möjligt, säger Emelie Röndahl.

Mellan raderna med fritt hängande inslagsgarn, väver hon in rader med slät tuskaft. De ytorna syns inte på framsidan eftersom nockornas trådar faller ner och döljer dem. Men skulle hon ha skippat de slätvävda partierna och gjort ryaknutar på varje rad, hade trådarna istället stått rakt ut och resultatet bli fluffigt, och så vill hon inte ha det.

– Jag är intresserad av hur långt jag kan gå och att det fortfarande är en bild, säger hon och plockar fram sin senaste väv.

Den är bara en kvadratdecimeter stor. Hon rufsar till luggen med handen.

– Man vinner på större format.

– Framknytningskäppen har blivit sned, jag försöker rätta till den, säger Emelie Röndahl.

Att Emelie Röndahl skulle börja väva, hade hon inte planerat i förskott, och på samma oförutsägbara vis som hon halkade in i vävsalen, trillade hon också in i doktorandtjänsten. Hon såg annonsen när hennes äldsta barn var fem månader och hon just hade börjat lyfta blicken från bebisbubblan. Att formulera en ansökan kunde vara ett bra sätt att få syn på vad hon ville med sin konst, tänkte hon, utan att för ett ögonblick tro att hon skulle få jobbet.

Men så blev det.

Efter ett par år låter hon fortfarande överraskad.

– Men jag är ju bra på det jag gör, så jag har is i magen och litar på att det funkar.

Eftersom det är en så kallad konstnärlig avhandling, kommer den att bestå både av en praktiskt utförd konstnärlig del och av text. Men än är frågeställningarna vaga
i kanten. Sannolikt kommer de röra sig runt hur bilder uppstår, var de börjar och tar slut eller kanske dyker hon ner i tankar om tid.

– Det triggar mig att så många frågar hur lång tid det tar att väva en rya. Den funderingen verkar så fundamental. Folk saknar och längtar efter tid.

Själv kan hon numera i förväg bedöma tidsåtgång för en viss bredd, för att göra ryaknutar eller väva tuskaft. Och ju erfarnare hon blir, desto raskare går det.

– Det är bra att veta, så att det inte tar längre tid än utdelningen.

Men samtidigt blir svaren snarast filosofiska om man ska reda ut när en väv tar sin början.

– Vissa vävar börjar kanske flera år innan det praktiska arbetet tar vid, rent mentalt. Hur lång tid har de då tagit, frågar hon och skakar lätt på huvudet åt den idé som hon ofta stött på, att hantverk per definition blir bättre om det tar lång tid att utföra.

– Det är ju inte sant. Det tar den tid det tar!

Hon berättar om jätteporträttet som hon vävde av sin förra hund, en rya som är 3,5 x 4 meter stor och därför inte rymdes inne på Rian Designmuseum under hennes separatutställning i höstas.

– Den tog mig nio månader trots att jag hade planerat för tolv. Men längre tid vid vävstolen hade inte gjort den bättre. Och även nio månader är ju sjukt lång tid, slår hon fast, punkt.

Om jag lägger ut dem där kommer de att vara i vägen och då måste jag flytta på dem ibland. Och så länge jag gör det, och ruskar om dem i samma veva, får inga skadedjur fäste.

Utställningen på museet i Falkenberg är nedplockad nu och snart ligger ryorna utbredda på en gästsäng i en lada i Kinna, den ateljé som hon hade före flytten till Halland.

– Om jag lägger ut dem där kommer de att vara i vägen och då måste jag flytta på dem ibland. Och så länge jag gör det, och ruskar om dem i samma veva, får inga skadedjur fäste, säger hon pragmatiskt och fnissar lite.

– Det är verkligen kaos där inne, saker överallt, leksaker, dyra garner, barnvävstolar. Om någon skulle köpa det stället skulle den få panik…  snacka om mayhem!

Utställningen som just plockats ned hette just Ett mayhem av ryor. Tydligen hade hon använt det engelska ordet i en intervju någon gång och museet föreslog det som titel. När hon ska översätta begreppet hittar hon ingen bra formulering på svenska.

– Men en »kaosig intention« kanske, säger hon, och ringar samtidigt in sig själv och konsten. Fortfarande boxas hon med de ramar som hon upplever runt vävningen. Fortfarande vill hon utvidga sitt handlingsutrymme. Då är ryor bra. De har nära till något annat än det ordningsamma.

– Även om vävningen måste planeras och göras i en viss ordning vill jag att resultatet ska kännas fritt och befriat från det regida vävsystemet. Jag vill att känslan ska vara trasslig, det ska se ut som om trådarna bara hamnat där.

Hon ler lite åt sig själv.

– Men behind the scene går jag och rättar till dem så att de blir stökiga på rätt sätt.

4 februari 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy